Äventyret framtiden

Bloggvännen BP förvaltar skyltsöndagen, vi har ett nytt år framför oss och jag har en intention om att titta igenom lite äldre foton som kan användas samtidigt som jag förstås visar helt nya. En blandad kompott så länge det gamla lagret räcker gäller... De andra som brukar vara med i Skyltsöndagen har jag länkat till här nedan:  Angelgirl,   Anki ,  Byblixtra ,  Carita   ,  Christian ,  KajsaLisa ,  Klimakteriehäxan ,   Ko nst  el. konstigt ,   LillaSyster ,   Paula ,   Susjos  , Stefan , Tony ,  Åke ,  Åsa   Ovanstående skylt visar var kunderna ska parkera. Det är den 25 februari- 11 och jag befann mig utanför Posten i Sviby i närheten av flygfältet på Åland.  Nu vet jag att ni har det väldigt snörikt och kallt på många ställen i Norden. Jag gillar snö, jag gillar isvidder, jag gillar vintern. Jag vet också att det för med sig mycket extra på alla sätt vad gäller framkomlighet, kläder, kostnader osv.. Det brukar vara skönt när våren är på väg. Här saknar vi allt detta, här regnar det

Åke i Nacka är lokföraren, som tog över efter mig för en vecka sedan.  Nu är det Åke som ger tonen , som visar vart vi är på väg, mot vilket ord. Sen har alla som deltar säkert olika syn på samma ord, det är ju det som är det roliga i det här med Hoppa på tåget. Jag hoppar på nu och då när jag känner för ordet och har den rätta tiden för det. Ibland kommer jag att avstå tågresan på grund av andra skäl. Vilka andra som deltar vet jag inte men titta in till Åke så får ni veta vem som är med på tåget idag.  Jadå, jag har förstås en kamera, ( ja, t.om. tre kameror, varav två står på hyllan rejält använda, lite slitna, lite trötta, men som fungerar och finns kvar som en liten extra reserv utifall att) men jag kommer ändå inte att skriva mera om dem än att de är av märket LUMIX och har ett Leica-objektiv. Jag gillar verkligen mina kameror. Helt ärligt så är det Uffe som har köpt dem åt mig. Det är han som är den som kan det tekniska, som bryr sig...jag är bekväm vad gäller den saken, det

   LillaSysters färggranna fredag känns nästan som ett måste, men ett frivilligt och härligt måste.     Jag har blandat friskt idag av allt det färggranna jag har dels runt omkring mig men också en del     "arkiv-hittat". Städandet fortsätter till en viss grad...     Så här såg livet ut för inte alltför längesen, när barnbarnen var riktigt små och just hade lärt sig att gå    Ljudet av dem som följde dem i spåret över köksgolvet (klinkers) sitter i fortfarande..💗                                                                 Sensommaren, hösten- 2023. RIM bjöd till med mycket färg ...       Just nu och  några dagar till...stjärnorna får lysa dygnet runt hos oss nu. Snart plockar jag ner dem            En äldre bild ...emaljerade kannor är så fina     Vi gick på café en dag Uffe och jag för några år sedan...Lottas Stickstuga bjöd      till med massor av färger, sprakande..     Här nere i stan (Funchal) behövs inte stickade mössor men högre upp i bergen så..          Ett vack

Det är torsdag, vilket betyder nostalgi.  Jag använder torsdagarna till att minnas "jobb" jag har haft  alltsedan barndomen och till NU.  Dagens inlägg handlar om "barnarbete" 😉 *******************************  Potatisbakelsen blev orsaken till mitt nästa (2:dra) jobb med liten lön, men ack så eftertraktansvärd.  Potatisbakelsen till höger i bild. Framför vår kakelugn i cafébutiken på Åland.      Jag var kanske fem år?        Jag minns så väl när jag fick en potatisbakelse allra första gången.        Tillsammans med min mamma var jag till livsmedelsbutiken Ålands Andelsslakteri som låg i hörnet      av Böndernas Hus i Mariehamn, för att handla.       Vi skulle köpa sidfläsk men jag hade bara ögon för bakelserna i disken framför mig.   Fotot har fotograf Folke Rostén tagit av Böndernas hus. I högra hörnet längst ner fanns Ålands Andelsslakteri. Bussplanen fanns direkt nedanför.  Fotot är taget någon gång under 1960-talet       Tro inte att det var att få någonting s

Nu är RIM -gänget tillbaka igen och det rör sakta mak på sig på andra sidan gränden. Rulle och Rulte är som fastklistrade vid fönstret. När jag steg upp i tisdags kl. 06.00 stod de som vanligt där och pratade med Lamp-tomten. Jag gick och lade mig igen och vaknade när klockan var jättemycket, nästan 08.30. Då hade de två kompisarna vänt på sig och det var stört omöjligt att få en syl med i vädret. Rulle var på ett riktigt pratarhumör. Äntligen hände något och han hade massor att berätta för Rulte som inte visste vad RIM och allt som rör på sig där är för något.  "Den där Grua-killen tror jag att är ny här," berättade han för Rulte.  För den som inte förstår Rulle-pratet så är det krankillen han pratade om.  "Det går lite långsamt ", tyckte Rulle. - " Men Rulle då!" Jag måste blanda mig i den lilla besserwisserns utsagor..." det kanske inte är så bråttom, det kanske ska ta tid? Sen är det förståeligt om Gruakillen kanske är lite trött efter allt nyår

                Jag tycks ha dille på lyktor. Jag insåg det när jag letade någonting annat i bildarkivet och                hittade tolv olika lyktor på raken. Så där bara....                   När jag ser lyktorna nu lite i efterhand så minns jag också var jag har tagit fotot av dem...                                 Jag är förvånad att det finns så många olika typer av lyktor i en del av                             stadsdelen där jag brukar ta mina promenader...                                 Den här lyktan är stor och väldigt vacker                         På en grindstolpe     I "rabatten"      Längs rua da Carreira. Balkongerna är förstås det jag lade märke till när jag tog fotot men      lyktan, lampan hängde med...            Någonstans längs vägen ....     Jag byter inte land men jag var i Alfama, Lissabon när  jag såg den här lyktan    Även den här lyktan hänger i den gamla stadsdelen Alfama            Så tillbaka hit till Madeira igen och på väg ner till Paul da Ma

Plötsligt så stod det 2024 skrivet lite överallt här i Funchal när det gamla året gick upp i röken efter alla "smygfyrverkerier" som pågick under nyårskvällen innan det stora mäktiga tog över exakt när klockan slog midnatt.  2024, ett oskrivet blad ligger framför oss, spännande givetvis, så är ju livet när man inte vet desto mera om vad som väntar en.  Personligen kände jag mig mera eller mindre i en overklig värld. Det är så stort detta fyrverkeri att det är snudd på omöjligt att ta in  Vi stod högt uppe i stan i närheten av Jardim Botânico da Madeira ,  hos våra vänner Christel och Paulo, där vi  tittade oss omkring på det enormt stora fyrverkeriet som sprakade igång så välorganiserat, så exakt synkroniserat som det bara kan bli. Det var imponerande, det var superbt! Applåder till alla som har skött om allt detta sprakande som pågick i 8 minuter! 39 avfyrningsstationer var utplacerade och alla sköttes via dator, allt fungerade perfekt. Madeira levererade igen!           J