Över ett glas vin och en ostbricka
hade vi det hur trevligt som helst i måndags om kväll med de fem norrmännen som jag spontant bjöd hem till oss förra veckan, vilket ni kan läsa mera om här. En spontanträff blev flera träffar, inte bara över våra respektive bord utan också på stående fot på vår terrass med många roliga skratt och funderingar på köpet. Bl.a när en av de tre männen i sällskapet kom upp för trappan mitt i allt och frågade om jag var Karin Wasama? Vi hade bara presenterat oss med förnamn allihopa så han visste inte vad mitt efternamn var. "Nej, det är jag inte, men jag vet vem Karin Wasama var. Hennes son och min bror Krister umgicks mycket med varandra, var bästa vänner". Så kom åter en koppling till min bror. Lite märkligt kändes det som. Brorsan poppade upp igen..i år är det 10 år sedan han dog. Norrmannen hade talat med en annan norrman i telefonen, nämnt att de hade varit till oss och fått frågan om det var Karin Wasama som de hade träffat vilket han givetvis "måste" ta reda p