På gång

Vi röjer och städar undan efter sommarsäsongen fortsättningsvis men även höstarbetet i trädgården har sakta mak tagit fart. Vi skriver fortfarande augusti; mycket mognar och ska skördas men också annat nödvändigt är på gång.

    Jag har tvättat alla sittdynor till utemöblemangen i Fyrklövern
    Nu är de lagda i förvar inför nästa säsong

   Igår tog Uffe ett grepp om röjmaskinen.
   Det höga gräset i sluttningen, vår sommaräng med alla vilda blommor, gräs och lupiner skulle
   slås.
   Jodå, det går fastän Uffe numera bara är vänsterhänt, men med lite knix så kan han lägga
   sin högra hand runt handtaget med hjälp av sin vänsterhand.
   När högerhanden väl är på plats, får han mera eller mindre bryta bort den
   när han avslutar röjandet. Det har hänt att jag har hjälpt honom att "bända" bort handen
   När greppet väl är på plats så är det.
   Det var verkligen dags att slå växtligheten i sluttningen.

   När det var gjort så klipptes det slagna gräset med gräsklippningsmaskinen. Nu får allt ligga kvar
   och återgå till Moder Jord. Biomassan är viktig och alla frön finns kvar. Nästa sommar blommar
   det vackert av alla de slag i sluttningen igen.

 

   Filip Fasan och hans Höna Pöna var inte riktigt nöjda när det höga gräset var borta.
   Det finns så mycket av livets goda i en sådan djungel, insekter av alla möjliga slag som är
   rena godiset för en fasan. Dessutom var det också ett mycket gott skydd, det höga gräset.
   Men det här hör till, gräset ska mejas ner. Nu springer fasanerna över sluttningen mot skogen
   i en ilande snabb fart. Undan går det.
   Det finns faror som lurar från ovan. Men mycket snart har de lärt sig att ta omvägen
   runt björkarna igen, där gräset fortfarande är högt.

    Nu har vi en sluttande dansbana...
    Får vi lov?

    Och jag då? Tittade jag bara på den arbetande maken? I och för sig så är det rätt roligt att se på
    när andra arbetar men jag hade också lite knog för mig, inget stort men nödvändigt det också.
   Stubben efter det hundraåriga äppelträdet som föll omkull för rätt många år sedan kunde jag
   äntligen rubba och gräva bort. Sedan fyllde jag gropen med grästorvor som uppstod på ett
   annat ställe i trädgården där jag har påbörjat ett av höstens projekt.
   Det lustiga är att när man jobbar i trädgården på hösten så tänker man hela tiden på våren.
   Men mera om det en annan gång.

   Ha en fin fredag alla!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Utanför ingången

    Det var inte alls meningen att jag skulle fotografera fjärilar när jag satte mig i bilen för att fara till
    stan på tisdagen.  Ett möte var inbokat  och några andra ärenden skulle göras men jag hade också
    lovat min dotter som bor i Sverige att fara till Mariehamns begravningsplats
    för att söka upp en grav som hon ville att jag skulle fotografera åt henne för en artikel hon skriver

    Ens uppdrag varierar minst sagt 😉
    Och bra är ju det för annars skulle jag knappast ha träffat på all den skönhet som jag gjorde
    utanför ingången till begravningsplatsen på dess norra sida.
    

    Rudbeckiorna var välbesökta av Tistelfjärilar ( Cynthia cardui).
    Att de fick en plötslig beundrarinna tycktes inte beröra dem alls.
    Konstigt nog så tycktes jag vara ensam om att uppleva och att beundra.
    Mycket folk var i farten men alla rusade bara in och ut på begravningsplatsen, tittade
    lite till på mig som undrande vad jag hade för mig men stannade inte upp för att ta reda på mera.
    Människor har bråttom nu för tiden.

    Synd nog för skådespelet med alla fjärilar som flög från blomma till blomma var mäktigt.
    Fjärilarna var många, där fanns också humlor i stora mängder och allt var så fint.
    Det blåste rätt kraftigt så helt enkelt var det inte att fånga de vackra på bild men några bilder
    fick jag till i alla fall.

    Tistelfjärilen hör till släktet Cynthia. Bara det namnet i sig är väldigt vackert.
    Fjärilen kan påträffas över nästan hela jordklotet. Här i Norden förekommer den bara som
    immigrant under försommaren och med en inhemsk population under sensommaren vars avkomma
    inte överlever vintern.
    All info har jag hämtat ur Nationalnyckeln/ Dagfjärilar som omfattar samtliga nordiska arter

   Vingspannet är 52-59 mm, så fjärilen är rätt så stor.
   Arten uppträder mycket oregelbundet i Norden men i år lär vi ha haft invasion av den . 
   I början av sommaren kunde man läsa många artiklar i olika tidningar om den och även
   i Rapport talades det om det.
   Också här i vår trädgård vimlade det av tistelfjärilar under försommaren.
  
   Fjärilen är påträffad i hela Norden, inklusive sparsamma fynd på Island och Färöarna.
   Den hittades som första storfjäril någonsin på Spetsbergen år 1978.
   Tistelfjärilens egentliga hemorten för de fjärilar som visar sig hos oss är subtropiska Nordafrika
   och Mellanöstern. När grönskan i Nordafrika tar fart efter mer omfattande vinterregn, så lyckas
   fjärilarna under vissa år reproducera sig så väl att de därefter kan invadera hela Europa i stora
   mängder. I år är det tydligen ett sådant år.
 

   Ett par Amiraler ( Vanessa atalanta) samsades med alla Tistelfjärilar i blomrabatten med
   rudbeckior. Amiralen har sin egentligen hemort söder om Alperna och andra nederbördsrika
   områden i Sydeuropa. Vingspannet är 53-63 mm.  Sagolikt vacker är den också.
   Den flyger antingen direkt hit i maj-juni, eller så fortplantar den sig i Mellaneuropa varefter
   avkomman sträcker vidare och kommer hit i juli-augusti. Vilket betyder att den på bilden är
   mellaneuorpeisk.Under hösten återvänder de mot sydligare breddgrader igen men många
   individer stannar för länge och möter vintern som obarmhärtigt dödar dem alla då de inte uppsöker
   tillräckligt skyddade platser för sin vintervila.

   Jag är så imponerad över de här fjäderlätta, bevingade varelserna som kommer långväga ifrån.
   Tänk vad luftrummet är fyllt av olika levande varelser, fåglar, fjärilar och insekter.
   Förstås också plåtkråkor som är fyllda av människor på väg än hit än dit.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

  ps. jag har fått frågan om varför jag skriver Pettas ekologiska efter mitt namn. Orsaken är enkel.
  Det är bara för att urskilja min person från alla andra som heter  Karin Eklund.
  Vi är nämligen rätt många i Norden som har det namnet och bloggen heter ju Pettas blogg. ds.

Nyfiken i en strut

Varför heter det så egentligen?
Det är ju inte det som inlägget ska handla om, men nu är jag nyfiken på varför man säger att man är nyfiken i en strut? Är det någon som har ett svar på den frågan?

Att jag är nyfiken av mig är sant, men sällan på vad andra håller på med, utan mera av det slaget som ger mig mera kunskap om något som jag intresserar mig för.
Inlägget idag blir en liten fortsättning på Per Silja.
För givetvis så uppstod frågan om varför gillar Strimlusen persiljefrön?

Med tanke på att ta några nya fotografier av den konkurrens om persiljefrön som vi plötsligt har fått, tog jag kameran med mig för att föreviga de små skinnbaggarna.
En vinbergssnäcka (vi har många) segade sig över det nedersta trappsteget 
De har tydligen sitt promenadstråk rakt över vårt nedersta trappsteg för där se vi dem ofta, ofta
Någon har tydligen stigit på den ( ingen av oss)  men som det såg ut så bekom det inte den alls.

Den lilla skinnbaggen är också en strimlus, men en liten nymf som ska bli lika vacker som de andra

Mycket riktigt så fanns det rikligt av strimlus ( graphosoma lineatum) på persiljefrö-plantorna.
Varför man kallar skinnbaggen till lus vet jag inte men namn uppkommer av de mest märkliga orsaker. Den är ca 10-11 mm och jag tycker att den är praktfull med sina svarta längsstrimmor på de röda "sköldarna"/vingarna.

Den, strimlusen, sitter allra helst i flockblommiga växter och persiljan är en sådan, precis som kummin, spansk körvel, den vanliga hundflokan och många andra växter är.
Den är inget skadedjur, så för min del får den gärna vara där den är och föröka sig.
Den har funnits där mera eller mindre sedan midsommartid.

Att jag hade bestämt mig för att låta alla persiljeplantor gå i frö under det andra året,
är kanske rena bingovinsten för de små djuren.
Nu har jag fått konkurrens men jag tycker om alla djur (jo, mördarsniglarna också, fastän jag klipper huvudena av dem )  så tror jag att de får hållas fastän de suger musten ur plantorna och fröna.

Det finns nog tillräckligt och mera än tillräckligt med frön för min del ändå.
Jag är väldigt säker på att jag kommer att ha mängder av små självsådda persiljeplantor överallt i trädgårdslandet nästa sommar, som jag bara behöver flytta till ett och samma ställe.
Naturen får ha sin gång. 

Nu i augusti till början av september flyger de till sina närbelägna övervintringsplatser. Arten behöver mycket sol och värme för sin utveckling. Solfattiga eller kyliga somrar hinner många djur inte bli fullbildade innan höstkylan kommer. Dessa djur dör, eftersom strimlusen bara kan övervintra som fullbildad insekt.
Varma, solrika somrar ökar populationen i storlek, och kommer flera sådana i rad utökar strimlusen sitt utbredningsområde. Förra sommaren har säkert sin del i att vi har så mycket strimlus i år.

En liten kuriosa sak är att strimlusen är Södermanlands landskapsinsekt.
Det ni som bor i Södermanland!.
Känner ni inte till det redan så vet ni det nu.
På sätt och vis så har vi en hel massa södermanlänningar i vårt trädgårdsland.
Kanske vi ska kalla trädgårdslandet till Södermanland?
Åtminstone bädden med persilja.

Så här går det för en nyfiken i struten-människa.
Hon tar reda på vad hon har möjlighet till.
På vägen tillbaka in såg jag att vinbergssnäckan hade sniglat sig upp på den taggiga mattan.
Undrar om den kliade sig på magen?

Klart slut vad gäller strimlusen.
Tror jag.
Man kan inte veta så noga med mig.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Per Silja

Jag tycker mycket om persilja
och odlar också mycket av den varan i vårt trädgårdsland varje år.
Att persiljan hos oss har blivit aningen förmänskligad med namnet Per Silja är som det är.
Det mesta i min omgivning  som jag känner att jag har en god relation till
får ett "arbetsnamn".

Persiljan har liksom många örter en lång historia i bakfickan.
Förmodligen hör den ursprungligen hemma i Medelhavsländerna men säg mig det land som inte
kan odla persilja?
Den går ju hur bra som helst att odla i de flesta zoner
Vintertid brukar jag krafsa bort snön och "plocka" persilja om jag hinner före rådjuren.
De fyrbenta gourmeterna vet vad som ska ätas, lita på det. Och hos oss får de göra det
fastän jag försöker hinna före dem.
Men alla behöver vi vitaminer och mineraler.

Strimlusen tycker om persiljefrön

Bladen innehåller järn, kalcium, fosfor -A-B-och C-vitamin.
När jag väntade min dotter för många år sedan, hur många kan jag knappt räkna till längre,
så åt jag persilja så den nästan stod ut genom öronen på mig.
Allt i förebyggande syfte för den oföddas skull.
Jag visste att persiljans egenskap var att ta upp järn från andra livsmedel som jag åt 
Min dåvarande make, barnets far, kom till BB med en stor bukett persilja
istället för blommor åt mig.
Så där låg jag och åt upp min bukett medan jag ammade, sköterskorna till förundran.
Men de tog det med jämnmod, det var ju ändå persilja jag åt och inte mimosan eller tulpanerna som också fanns på mitt nattduksbord.

Ålandsbagarns stenugnsbakade hemvete ( dessvärre hittade jag ingen egen bild trots att jag har bakat hemvete hur mycket som helst. Men så blir det ibland....)

De är nog med om både det ena och det andra, sjukhuspersonalen, så de höjer knappast på ögonbrynen ens men en av mina sängkamrater i rummet där jag låg fick ögonen på sig för att hon hade sitt nattduksbord fyllt med hemvetebrödskakor.
Hennes make kom inte med blommor han heller utan med ett stort paket fyllt av hemveten och en kniv (haha...) som hon blev jätteglad åt och genast lade i skåpet.
Hon blev tillsagd att inte äta så mycket bröd som hon gjorde, ja, rent av förbjuden att göra det.
Hon lovade dyrt och heligt att inte äta brödet men på natten passade hon på.

Vi andra ( vi var fyra i rummet) vaknade alltid när hon satte sig upp och öppnade paketet (aluminiumklätt) och fyllde magen med hembakat hemvetebröd.
Vilka viskande samtal vi hade 😉.
Hon var hungrig hela tiden. Att få barn kan ha sina sidor.
Och alla såg vi lika oskyldiga? ut på morgnarna när ronden gick.
Ljuvliga minnen.

Nå, tillbaka till Per Silja igen.
Förr trodde man att persiljan var bra för att befrämja kärlek och erotik.
Den gamla kulturväxten har använts på många olika sätt och för många ändamål,
inte bara för den goda smakens skull.
I antikens Grekland band man kransar av persilja som man bar runt huvudet vid fester där drycker av starkare slag ingick. Då skyddade den välsignade kransen av persilja bäraren- inte mot överdrivet drickande utan mot den otrevliga dagen-efter-känslan,  mot kopparslagarna.

Persiljan har också använts som läkemedel , den var urindrivande, menstruationsdrivande, abortdrivande och vete gudarna allt. (Tron gör också underverk).
Det berättas att franska flickor har använt örten i lite skumt och hemligt syfte.
(varför bara franska flickor?)
De åt kopiösa mängder persiljefrö för att åstadkomma abort.
Persiljefrö innehåller apiol som är ett starkt gift.
Men apiololja har trots det, eller kanske just på grund av det, också använts i kärleksdrycker
eftersom medlet anses ha starkt drifteggande verkan.
Vissa gator fick namnet persiljegator eftersom det var där glädjeflickorna bedrev sin handel.

Jag har också lärt mig att jag ska skratta hela tiden för mig själv, när jag sår persilja nästa gång.
När man sår kummin, ska man vissla däremot.
Man ska vara noga med att både skratt och vissling hörs ner under jorden!

Så nu vet ni vad jag har för mig när jag sår Per Silja nästa gång.
Jag skrattar högt och ljudligt så det hörs långt ner i jorden.
För övrigt så har jag också hört att sådda persiljefrön ska sju gånger ner till helvetet innan de gror,
så bara av den anledningen är det nog väldigt bra att skratta högt, så fröet får lite glädje med sig
när det far upp och ner i jorden för sig självt.



Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

En förpackad tillvaro

Det är ju inget nytt under solen att vi alla, var och en av oss, är medvetna om hur mycket förpackningar och emballage av olika slag som vi hanterar varje dag.
Jag blev åter medveten om det när jag drog iväg till Återvinningscentralen i vår kommun med
allt som vi har samlat på hög under cafétiden och några dagar till på det.

Två månaders förpackad tillvaro rymdes knappt i bilen, trots att jag har varit väldigt noga med att tvätta, klämma ihop, ibland också stampat saker platta för utrymmets skull samt sorterat noggrant
Vi gör så här varje sommar, vi samlar ihop allt  returmaterial i vårt lider


Allt det brännbara har jag fyllt soptunnan med, den som Kuhlmans tömmer varannan vecka under sommaren och en gång per månad vintertid (allt enligt egen begäran)
 
Det fina i kråksången är att vår soptunna med brännbart knappt blir fylld för vår egen del, så att sortera bra lönar sig

Vi skulle personligen klara oss med en tömning per månad sommartid också, men vi har turistande gäster som ibland inte vet vart de ska lägga sina sopor och då får de använda vår tunna.
Hellre så än att vi hittar soppåsar i naturen.

De flesta sköter det på annat sätt men ibland står nöden för dörren och då får man lätta på vårt soptunnelock och släppa ner sin soppåse.

De flesta frågar om lov först.

Det organiska åker förstås i komposten och blir till fin jord
igen

   Min tanke var att jag skulle visa er hur fin vår Återvinningscentral ser ut, så väl den är omskött osv.
   Men av det blev intet, bara en liten bild från utsidan fick jag till över all metall som samlats ihop
   För plötsligt var jag inte alls ensam om att föra "soporna" till återvinning.
   Det blev proppfullt med bilar och människor som gjorde detsamma som jag gjorde.
   Alla fyllde kärlen med allt de hade samlat på sig under semestern i stugor och hus.

   Dessutom träffade både jag och andra folk (vänner) som sade adjö för det här året
   och kramkalas uppstod lite här och där bland alla containrar.
   Om inte bilarna hade tagit så stor plats hade vi kunnat
   ställa till med en yster avskedsdans på den alltid så  rena planen.
   Jag har tidigare sagt åt Kennet som sköter om återvinningscentralen hade han borde öppna café där
   (okej, konkurrens blir det förstås, men konkurrens är bra)
   Folk trivs där, utan tvekan.

   Ja, nu undrar ni om min hjärna är överarbetad på något sätt, för nog borde väl människan ha något
   annat att prata om än sopor.
   Det människan berättar är att nu när caféet har lapp på luckan så
   finns så mycket annat att göra; t.ex att städa och plocka undan.
   Att ha café är inte bara att öppna och stänga utan också mycket annat långt innan och långt efter.

  Idag tvättar jag plåtarna skinande rena så de är fina att ta till användning igen
  när vi öppnar nästa sommar.

  Ha en fin torsdag alla !

  copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

 

God morgon bloggvärlden!

Berit Olanders, konstnär, tar ner sina konstverk från väggarna...

Precis så känner jag det just nu.
Jag är mycket godmorgon för tillfället, knappt landad i den nya verkligheten efter femtio dagar på rad i cafévärlden med allt vad det innebär med gäster, utställare, hantverkare osv osv...
En värld som har varit oerhört inspirerande, trevlig och bara bra!
De femtio dagarna har gått undan med fart

Tove ser förundrad ut när vi besökte Skarpans och Bomarsund

Den sista veckan märkte vi av lågsäsongen, de flesta turister har lämnat ön och många är de caféer som har lagt lapp på luckan redan för någon vecka sedan. Plötsligt glesnar det rejält i leden
För vår del var det enbart skönt med en lugnare nedtrappning och så fick vi så trevligt besök de allra sista dagarna

Tove förgyllde vår sista helg med goda samtal och många skratt. Hon klarade väl av att sova mitt i konstutställningen och vara med oss i vårt företagskaos. Vårt hem är inget vanligt hem, det är en blandning av företag och hem, en rörelse bara det i sig. Hon platsade hur bra som helst, vilket i sig är en liten bedrift. Så stort tack för det Tove!

Att klia en häst under hakan kanske hör till vanligheterna för denna tjej? Bra gick det i alla fall, hästen tyckte om det.

På lördag kväll drog Tove och jag iväg ut på de åländska vägarna, på kringelikrokiga små äventyr i Sundsskogarna, genom Saltvik, Finström och Geta, bara för att hon skulle få uppleva lite mera av Åland än Pettas.

Men underbart är kort, igår morse drog den pigga Tove vidare till Sverige med hjälp av Cinderella
Vi har bestämt att det blir en nästa gång....Givetvis. En gång då vi har mera tid att vara tillsammans med henne och då vi har större möjligheter att visa allt vad vår vackra ö kan erbjuda.

Ja, sedan fick vi hjälp här hos oss med att plocka undan trädgårdsmöblerna, inte alla men en stor del.
Getabocken står kvar i Fyrklövern och ser rätt ensam ut just nu.
Och vi kände att vi var tröttare än vad vi hade känt oss förut. När man slappnar av så kastar sig tröttheten över en så den middag som vi skulle hålla för våra goda vänner från Tyskland tog de hand om istället. Det var skönt att få sätta sig till dukat bord och bara vara i goda vänners lag.
Ikväll bjuder vi igen, nu betydligt piggare efter en natts sömn där väckarklockan har fått semester.

Just innan sängdags måste jag gå ut en stund och känna på dofterna medan jag såg på augustimånen

Ha det gott alla!
Nu tittar jag in hos er alla i lugn takt och läser allt som jag har missat.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Jag vet inte ...

om jag ska tycka om den inre rösten eller inte men lite festlig är den i vilket fall som helst.

Nu har jag kommit till den tiden då jag stänger av väckarklockan och somnar om igen.
Det här händer varje sommar när vi har hållit på några veckor, för min del med tidiga morgnar och sena kvällar. Min kropp och min själ vill sova längre än den får efter ett tag.

Klockan var ställd på 05.30 som är rätt vanlig tid för min del att stiga upp.
Jag såg att min hand rörde sig mot avstängningsknappen,
men det var allt, jag sov redan riktigt gott och drömde klara drömmar,
de drömmar jag kommer ihåg när jag sedan vaknar.
Mitt i drömmen sade en röst åt mig att nu är kl. 07.10 och bums vaknade jag.
Klockan var 07.10 .
Jag hade försovit mig.
Glad för att den inre rösten väckte mig.

Det där händer säkert oss alla, men visst är det intressant att det undermedvetna hjälper en
på traven. Praktiskt som bara den är det.

 ************
Och vid det här laget har det åter gått några dagar sedan jag började skriva inlägget.
Den inre rösten sköter sig bra, väcker mig varje morgon med några ord
och livet går på som det ska gå.

-"Nu ska de (det tyska folket) få veta hur en kanelbulle ska smaka", sade Carla.
Duktig hann hon bli på några volontärdagar här hos oss . Hon hann förstås baka en hel del annat också. Roligt hade vi, jag fick träna på min tyska och hon på sin engelska fastän vi egentligen skulle prata svenska, men när jag började prata svenska såg den 15 åriga  flickan väldigt konfunderad ut.
Så det blev en härlig mixmax med mycket kroppsspråk när orden tröt.
Vad heter alla bakningstermer på engelska? En stor lucka finns i mitt språkförråd.
Nu har hon rest tillbaka till södra Tyskland med sina föräldrar och sin bror.

Ett par killar som står mitt hjärta särdeles nära har också varit här från och till.
Deras mormor har inte hunnit med att vara med dem som vanligt men de roade sig på bästa sätt.
Ibland är det riktigt skönt att bara vara. Timothy läser Brott o straff av Fjodor Dostojevskij, vad Wilhelm läser vet jag inte. Men skönt tycktes de båda bröderna ha.

Getadagen återuppstod efter fem års frånvaro och naturligtvis så ställde vi till med lite extra här hos oss just den dagen.
Hit kom Maija från Äppelö Norrgårds och sålde fårskinn, ullgarn och Emils smycken, samt eko-nypotatis.

Hit kom också Visavi, en sång/musikgrupp och underhöll i Galleriet Gula salen. Publiken var inte stor men tillräcklig och till synes väldigt nöjd.

Bakom Visavi ses Gunilla Olssons sagolika målningar

   På något sätt någon gång ska vi göra om det hela igen tillsammans med Visavi.
   Kanske en kväll i augusti? Kanske i år ? Få se hur vi får till det.
   Blir det inte i år så kommer nya år.
   Om ni tror det eller ej så har vi bara drygt två veckor kvar av säsongen för vår del.
   Sedan lägger vi lapp på luckan och tänker njuta av de sista augustiveckorna.
   Tar till sjappen och drar iväg ut på böljan den blå om vädret så tillåter.

   Konstutställarna säljer något av sina verk, lite nu, lite då.
   Allihopa har röda prickar här och där i utställningen, glädjande nog.
  

Senast igår lämnade två körmedlemmar (Berit Olanders skapelser, gjorda av bl.a. Alfridaspillror/ orkanen ni vet) sin plats i kör nummer två. 
Den till vänster heter Punkaren, den till höger StormMaja
(Berit påstår att StormMaja nästan blåste bort i orkanen men klarade sig,
fast ett av hennes bröst hamnade på magen) ;)
Folk njuter och har roligt åt de sällsamma varelserna.
Och tycker att hela utställningen är jättefin.


Att jag sitter och skriver mitt på dagen är rätt ovanligt.
Jag menar att jag har tid att göra det.

Just nu är det hur många evenemang på gång som helst på Åland.
Rockoff, Sjödagar, Hantverksdagar, Vikingamarknad m.fl. m.fl...
samt att vädret är som gjort för strandliv.
Äntligen, för sommarvädret har inte varit på semesterfirarnas sida.
Vi har det lite lugnare just nu, men det är vi vana med att det är
när alla dessa evenemang går av stapeln.
Mitt i högsäsongen glesnar leden hos oss för att det finns så oerhört många olika evenemang att besöka för turisterna och sommargästerna.
Men likväl droppar det in gäster nu och då och vi är helnöjda.
Det är skönt med lite andningspaus mellan varven.Med lite lagom takt. 
Stunder som behövs för att baka, påsa skorpor och fylla på lagret överlag.

Så nu tackar jag för mig den här gången och tar tag i det som behöver göras,
innan eftermiddagsfikat lockar fram gästerna för dagen.
Cykelturisterna som kommer med färjan är redan på inkommande.
Det rör på sig, precis så där lagom som vi tycker om att ha det.

Allt gott för den här gången!



  Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska