Planteringsidéer?

Kreta, Rethymnon, Gamla stan-17

       
        Som ni säkert förstår så har jag åter "städat" i bildarkivet och utbudet den här
        gången kan man kanske kalla planteringsidéer.
        Nu är jag säker på att idéerna som så inte
        är helt nya men de kan kanske inspirera på något sätt i alla fall.
        Om inte annat så är det roligt att se på hur andra gör eller hur? 
        Jag har som vanligt gått förbi på vägen mot något speciellt mål där vi har varit.

        Jeans är användbara på många sätt, också när man har vuxit ur dem eller snarare när de
        har krympt i garderoben.
        Det är ju det allra vanligaste har jag för mig.
        Att de krymper...

Malaga-18

    De är inte flamencoskor precis, men säkert kan man dansa också  i dem
    om det inte var för att de har blivit blomkrukor hos någon i Malaga.
    Skor, kängor och stövlar har jag också använt som
    blomkrukor någon gång

från Kreta

Plåtburkar av alla de slag passar utmärkt att använda
som planteringskrukor.
Snyggt är det också.
Ett bra sätt att
återvända på.

Såg dem längs strandpromenaden i Rethymnon-17

Bilden tagen i Martinho i utkanten av Funchal-19

    Så här ska jag plantera i år. Vi har p.g.a. Alfrida fått oväntade blomkrukor lite överallt på tomten.
    Bara att gröpa ur lite och fylla med jord och frön..Däremot sätter jag inte potatis i våra stubbar;
    inte kål heller. Vet inte ännu vad jag hittar på

El Palo, längs strandpromenaden in till Malaga-18

                           Så här kan man också dekorera runt sin dörr. På bilden är det vintertid, 

                           vilket jag antar är orsaken till att plantorna inte ser särskilt pigga ut.

                           Men tänk er hur vackert det kan bli när det väller ut blommor ur alla krukor.

                           Om man gömmer dörrnyckeln i någon av krukorna gäller det att komma ihåg

                           vilken kruka det handlar om. 

 

I Alfama, Lissabon-19

                       Jeanskrukor är tydligen på ropet längre söderut i Europa. Vi såg dem på många ställen.

                      Så där ja, nu räcker det för den här gången men jag kommer säkert tillbaka igen med
                      något när jag "städar" igen.

                       Copyright:Karin Eklund, Pettas ekologiska

Vårlig njutning

    Igår kväll, mitt i  Eurovision Song Contest 2019 i Tel Aviv, lämnade jag tv-n för en stund

    och gick ut istället.

    Månen hade klätt sig i tunna slöjor, vilket i sig brukar betyda att väderomslag

    är på gång. Det både hördes, syntes och kändes.

    När trädkronorna "sjunger" och  lövverkets frasande låter som svepande kjolar i en långsam

    vals , när doften ger löften om regn, då känner jag att sommaren är på gång. 

    Hela alltet kändes magiskt.  

    En stund senare hade månen gått i moln, mörka moln och syntes inte igen.

    

            Vi väntar fortfarande på regnet.
            Himlen runt omkring oss har varit fylld av mörka moln nästan hela dagen,
            men en stund tittade solen fram och då passade jag på att rensa ogräs i rabatterna.

            Den lilla jordgubbstoken från Gotland har slagit ut alla sina blommor
            ( i och för sig kan jordgubbstoken vara från andra platser också men inte den vi har,
             den är en liten gotlänning som har invandrat till vår trädgård i Uffes ficka)
       

            När man står med rumpan upp så får man se de vänner man har omkring sig på ett annat
            sätt. Inte upp och ner, jag svänger på mig och tar mig sakta upp i stående ställning.
            De vackra steglitsarna är här flera gånger per dag. Jag har lärt mig att ha kameran
            i min omedelbara närhet för mitt i allt så kommer en "bild" flygande och sätter sig ner
           

    Har ni tänkt på hur klena rödhakarnas ben är ? De är som små tunna trådar. Tänk att de håller att
    gå med....


 
 
    Vi har, som alltid, många ekorrar här som kommer på besök flera gånger varje dag.
    Fröätare är de av stora mått men någon jordnöt åker också in...

        Och ekorrmammorna förser sig med talgkorv. Energi behövs.

       Eurovision Song Contest?
       Ja, det var med det jag började mitt inlägg och det är med
       det jag avslutar det också.
       Jag har inte alls följt med Mello, varken den svenska eller den finländska tävlingen.
       Jag är faktiskt trött på tävlingen som så.
       Men igår bestämde vi oss för att vara med framför tv-rutan
       och se på finalen i Tel Aviv.
       Fast jag gick ju ut i den vårliga kvällen mitt i allt
       och njöt av trädens sånger, lövens dansande och all väldoft som spred sig

       Jag ville att det svenska bidraget skulle vinna och det gjorde det ju nästan
       Men så ville inte alla som röstade. (Jag röstade inte)
       Det danska var väldigt gulligt, det norska riktigt bra...
       Nederländerna kammade hem segern till slut. Grattis, grattis!

       Där satt vi båda framför tv-n mot tvåtiden i natt, ugglade, gäspade, somnade
       och tittade upp emellanåt.
       Madonna höll dyrbar show...sen tuppade jag av igen.
       Jag minns inte ens hur det vinnande bidraget lät
       Det tar på t.om en ung att vara uppe mitt i  natten.

      I natt ska jag sova ut.

      Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

     

Fasan-spa

    Vi har en plats där vi brukar bränna grenar och ris av olika slag under våren och hösten.
    Nu efter Alfrida-orkanen i januari har det varit mera att ta hand om än vanligt.
    Det återstår fortfarande rätt stora mängder att städa undan,
    men det får förmodligen vänta till hösten innan det kan åtgärdas.
    Nu är markerna för torra och brandfaran alltför stor

    Högarna av aska som har blivit kvar efter eldandet är begärliga och omtyckta.
    Fasanerna tycker att det är det bästa att rengöra fjäderskrudarna med.
    Varje dag, flera gånger om är det tvagning och avlusning på gång
    Vi är vana, men ändå hajar vi till lite grann, för det ser ut som om elden är lös.
    Hemska tanke i denna torka.
    Här råder eldningsförbud just nu.
   

    Men tack och lov så är det bara "våra" höns och "vår" tupp som badar.
    Filippa ser ut som ett spöke eller hur?

   Lite till behövs tydligen.
  Badskummet yr.
  Undrar om de stänger sina ögon när de dammar på som de gör?
  Antagligen. Jag skulle stänga ögonen i alla fall.

    De håller på länge och väl, men så plötsligt är tvätten över för ett tag. Fågellopporna har
    ramlat av ....

    Filip badar han också, men när någon av hans fruar tvättar sig så vaktar han henne.

    Fruar ska skötas om på bästa sätt. Det är sällan han badar samtidigt som de gör.

    Oftast har han bara en fru i badet, sällan är de flera än en i taget. 

    De andra två ligger säkert på ägg eller vaktar sina kycklingar.

   I grannbyn Bonäs finns en Fabian Fasan och hans fru, här i vår by

   Finnö, finns också herr Filipsson. Hur många fruar han har vet jag däremot inte. 

   Vi lever ett fasanfullt härligt liv.

   

   Trädgårdslandet får som vanligt besök och groparna i jorden visar vem som har varit där.

   Vi samsas så gott vi kan, allihopa.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Boll-minnen

    Det var ljudet som fick mig att vända på huvudet.
    Ett lätt plopp-plopp ...och så  några plopp -plopp till.
    Någon hade tappat sin röda ballong men den tycktes obekymrat och lekfullt studsa än hit,
    än dit, liksom lite förstrött, ungefär som om den funderade på vart den skulle ta vägen.
   
    "Det är så typiskt för dig" skrattade Uffe, när han såg att jag tog bild av rymlingen.
    " Vi far på resa utomlands och vad kommer du hem med för bilder?"

     Vi mötte ballongen i en galleria, på en gata i nedre planet.
     Vi var i Fuengirola ( februari-18)
     Och jag kände mig euforisk, lite grann som ballongen som tog ut svängarna.

 

   Jag håller med Uffe, det är rätt  så typiskt för mig att komma hem med de
   mest förunderliga bilder...

    Golfbolleförsäljningen var stationerad utanför en stor golfbana på Solkusten i Spanien, längs den
    (bak)-väg som vi gick från vårt hotell Los Amigos Beach Club  till den lilla pittoreska staden
    La Cala de Mijas. Dit gick vi för att handla, bara för att få ordentligt med motion.
    Vi hade en liten affär att gå till i hotellets närhet men den använde vi oss av i yttersta nödfall.

    Ryggsäckarna tog vi på oss och så vandrade vi iväg, uppför backar, nerför backar och tillbaka igen
    med ryggsäckarna fyllda. Det blev riktigt många kilometer fram och tillbaka.

   Golfarna som såg oss, där de åkte fram över kortklippta gräsmattor, vinkade glatt och visade
   tummen upp för oss. Någon stannade till och påstod att vi fick mera kondition än vad de fick.
   Det var en trevlig väg, om än aningen ansträngande att gå,   men det var ju det som var meningen.
   Ibland gick vi till Fuengirola istället, som omväxling...

    Jag är ingen bollnörd eller så, men ballongen i början av inlägget inspirerade mig
    att leta upp andra bollar som jag har förevigat..
    Den här typen av bilder får mig att minnas stämningen, känslan och
    mycket mera än t.ex en byggnad av något slag.

    Badbollarna som ligger i bassängen  fångade jag på bild den sista morgonen
    då vi var i Platanias på Kreta.
    Det första höstregnet hade kommit, vattnet i bassängen var kallt, huden blev nipprig
    och det kändes till och med riktigt bra att lämna Kreta för att fara hem till Åland igen.
    Konstigt nog, men i oktober är ju hösten så vacker här hemma.

    Jag minns hur kappsäcken på hjul lät på det stenlagda men hala golvet när vi gick för att
    checka ut. Ett ungt par väntade utanför i en privat taxi och vi fick en fin biltur till flygplatsen
    tillsammans med dem.  Ett fint minne blev det som avslut på en fin vistelse.
    Jag tycker mycket om Kreta och kan mycket väl tänka mig att fara dit igen när persikorna är
    mogna och som allra godast.

        Bollar som har sparkats högt och fastnat i en palm i Santa Pola i Spanien ( nov-17)
        Så förargligt. Där kanske de håller till än i denna dag?
        Vi gick över torget vid den gamla fästningen när jag såg bollarna.
        En tur till Pep de Torre fanns på agendan.
     
     

  
   Pep de Torre
   ska jag skriva om en annan gång.

   Jag hittar både det ena och det andra
   i bildarkivet som jag inte har
   berättat om.

   Nå, jag studsar vidare....

    ...och avslutar mina boll-minnen för den här gången med de här granna flötena som väntar
    på att få guppa på havet utanför Madeira.

    Som ni ser, jag tar allt möjligt med mig hem....

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska.

Ryttarstjärna

    Jag tar ett litet kliv bakåt i tiden igen och hamnar i Katarinaparken i Funchal. ( mars-19)
    Ett helt hav med de vackraste amaryllisar växte där just då
    Jag är mycket förtjust i amaryllis; Uffe med, så givetvis stannade vi
    till både nu och då på vägen förbi,
    bara för skönhetens och njutningens skull och sög in den så mycket vi förmådde.

    Ryttarstjärna?, undrar kanske någon.
    Det latinska namnet Hippeastrum betyder ordagrant  ryttarstjärna,
    även om namnet när det publicerades, avsåg betydelsen riddarstjärna.
    Riddarstjärna var det gamla namnet som användes länge och väl.

     Det finns många förklaringar på kopplingen till en ryttare men en teori säger att det snarare
     handlar om hästen än ryttaren. Linné som har ett finger med i det mesta vad gäller växter,
     gav Amaryllis det latinska namnet equestris som kommer av equus som betyder häst.
     Linné tyckte att de två högbladen på blomstängeln kunde liknas vid öronen
     på ett hästhuvud ( det gäller att ha fantasi) .
     Jag har inte så mycket fantasi som Linné tydligen hade..
     Men visst ...kanske är det ett par hästöron som viftar där i alla fall?

     Att amaryllisen är vår ståtligaste julblomma vet vi alla men från början var den en
     vårvinterblomma. Amaryllissläktet innehåller runt 90 arter och härstammar från Brasilien.
    

    Det svenska namnet amaryllis härstammar från Linnés tid. Egentligen är det en annan växt
    som bär namnet amaryllis, nämligen den sydafrikanska kap-amaryllisen ( Amaryllis belladonna)
    När Linné publicerade sitt verk Systema Nature år 1753 insåg han inte att kap-amaryllisen
    och de sydamerikanska arterna inte var släkt och gjorde misstaget att kategorisera dem till samma
    släkte. Det var först under 1800-talet som de två olika amaryllissläktena separerades.

     År 1904 lanserades den allra första helvita amaryllisen.
     Förädlingsarbetet satte igång redan under
     1800-talet då man korsade olika arter med varandra för att få fram nya sorter
     Det var först under 1960-talet som den började betraktas som julblomma i Norden.

     Amaryllis omnämndes redan i den grekiska mytologin. Den sades då vara en ståtlig blomma
     som växt upp ur blodet på en vacker nymf, som fått sitt hjärta genomborrat av en gyllene pil.

    På blomsterspråket betyder röd amaryllis "jag högaktar dig från djupet av min själ". 

    Allt det här kunde jag förstås inte så där bara. Wikipedia och några andra länkar
    har hjälpt mig på traven....
    
   

   Och vad gäller trav, så "hittade jag de här sötnosarna i Santo da Serra (Madeira)
   i mitten av mars i år.
   Där stod de och tittade på mig och jag på dem, störtförälskad...
  

    Mitt i allt så smakade den ena av dem på grinden...
    Ja, jag måste förstås ha hästar med när jag nu var inne på amaryllis hippeastrum.

    Ser ni likheten med amaryllisen?


    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
   

En måndag i maj

    Filip Fasans "kuckeliku" väckte oss som vanligt i tidig timme.
    Under tidigare år har jag känt mig irriterad på honom, men inte nu längre.
    Han är en bra väckarklocka, även om hans tider är väl tidiga ibland men han får oss på benen
    i god tid ( mellan kl.06.-06.30). Då har han redan tötat på rätt många gånger.
    När hans hönor har fått ungar tystnar han så det är av övergående natur.
    Då saknar jag väckarklockan och undrar var han håller hus.
   Tala om att bli ett vanedjur..
    Jag alltså.

   Några minuter i sju stod vi nere vid båthamnen.
   I lördags sjösatte vi vår lilla Smulan, äntligen.
   Vädret har inte varit särskilt inbjudande så vi har väntat ut oss själva
   tills vi bara sade att NU. Och så var det plötsligt gjort med ett plask.
   Och givetvis så måste vi lägga ut några nät igår kväll




   Smulan är precis lagom stor för oss båda...
   Uffe kör med vänsterhand och jag lägger nät och tar upp dem som har två händer att  använda.
   Det började kura på ordentligt men upp fick vi näten och hem kom vi...

   ....med en inte alltför stor fångst.  Vi fick några firrar till, 4 st  s.k. braxenpankor, men de fick
   friheten åter för att växa sig stora. En stor abborre ( 800 gram) en lagom-abborre och tre st nors
   blev till en riktigt god middag på färsk fisk. Nå, norsen har vi inte ätit upp ännu, men imorgon
   till frukost blir den lämplig att lägga på en skiva bröd.

   Efter rensningen redde jag upp näten och lade dem tillbaka i bunken, bara att ta tag i när ilet
   och vädret bjuder till för nästa nätläggning.  Under tiden knattrade gräsklipparen på i trädgården
   Uffe fick ett klipparil mitt i allt och då måste man ta vara på det.
   Klippet blev till gröngödsling åt vinbärsbuskarna.
   Här tar vi vara på allt som kan tas vara på.
   Fiskrenset blev nergrävt som gödsel åt den yngsta och minsta rabarberplantan.
  
  

   Det vanliga hushållsarbetet blev genomfört som vanligt, bäddning, frukost, tvätt av kläder, tvätt
   av tvätterska, betalning av räkningar, telefonsamtal, m.m. och några muffins måste till inför
   mötet med de kvinnor som ställer ut konst här i sommar ( mera om dem senare).

   Nu har vi planerat och fått ihop en arbetslista på vad var och en av oss ska utföra innan
   det är dags att hänga tavlorna i Gula salen i god tid innan Vernissagedagen den 22 juni.
   Som också är vår öppningsdag.  I caféets butik blir det som vanligt också försäljning av hantverk.
   Jag återkommer i sinom tid i den frågan också.
   Mycket är på gång, som vanligt.

   Ja, sen åt vi middag förstås. Pälsabborre med kokt potatis och vitsås (+ grönsaker) .
   Himmel så gott!  Det är ungefär detsamma som att äta sin egenodlade nypotatis första gången
   varje sommar,  när man äter nyfångad färsk fisk.

   Kajorna har ändrat beteende eller kanske de tror att
   de är trastar? Aldrig tidigare har vi sett dem "beta" vad de nu betar i lupinhavet
   så ivrigt som de gör,  men någon gång måste förstås vara den första.
   Jag har erbjudit dem att flytta härifrån men de är inte bara vackra
   och envisa, de hör dåligt också.  De vill inte flytta.
   Många är de dessutom.
   "Ska ni inte flytta till kyrkan?", frågar jag  nu och då
   men de verkar totalt ointresserade och tittar bara på mig med sina blåa ögon.

   Så mycket man hinner göra på en dag; det ovanstående är bara en liten bråkdel av alltihopa.
   Som jag har sagt tidigare, tråkigt blir det aldrig och skulle det mot förmodan bli det så
   alltid hittar jag på något att göra i så fall. 

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Livsstil

Det händer nu och då att vi får berätta om vårt företag

och att vi också  får frågor om det lönar sig över huvudtaget.

Folk har de mest förunderliga frågor ibland, som vi bara ler åt... 

Förr hade vi öppet året om, förutom en månads semester ( om vi hade råd). 

Nu när vi är pensionärer har vi öppet sju veckor non stop förutom att det händer att vi säger ja  till någon mindre grupp som vill hålla sitt vår-och höstmöte eller någon liknande  kaffebjudning här. 

- "Men ni är ju pensionärer"! 

Ja, visst är vi det. (och härligt är det)

Men så länge vi tycker att det är roligt att hålla café så inser vi inte varför vi inte skulle göra det. 

Det har dessutom varit en utmärkt bra morot för Uffe att komma igen

efter sin stroke ( för tre år sedan) och vi tycker om att träffa våra stammisar 

men också nya gäster som kommer både nära och långtifrån. 

Så länge vi känner att vi vill, orkar och hälsan står oss bi,  så fortsätter vi. 

Det är alltid lika jobbigt (mycket finns att göra) men alltid  lika roligt

att komma igång varje gång igen.

När sommaren går mot sitt slut tar vi beslut om nästa år. 

Vi kan välja och bara det är en lyx, en rikedom i sig. 

Vi är rika men inte på pengar.

Det är vår livsstil helt enkelt.

Vi trivs.

                   Jag vet inte om de trivs, men jag tycker om att se dem,
                   de levande statyerna som finns lite här och där ( den ovan i Lissabon)
                   Vilket knog att försöka sitta stilla i många timmar
                   Imponerande.

                   Själv skulle jag  få myror i kroppen rätt snabbt.
                   Synd nog hade jag lagt undan kameran när vi gick vidare förbi den vita fluffiga
                   damen då jag fick se hur hon drog upp en mobiltelefon ur behån
                   Hon fick samtal, den till synes mycket uttråkade ...
                   Jag hoppas att det klirrade till nu och då i sparbössan framför henne
                   och att samtalet var givande
                 
              

              
                 Den orörliga munken
                 fick mig att hoppa till!
                 Mitt i allt så sträckte han
                 ut sin arm och visade mig
                 på bössan framför sig
                 och sade "Thank You!"
                 "Sorry", blev mitt svar.
             
                 Jag är en glad givare,
                 absolut, men med tanke
                 på hur många statyer,
                 andra gatukonstnärer och
                 mängder av tiggare  av
                 olika slag som vi gick förbi
                 varje dag, så kunde jag inte
                 ge en slant åt dem alla.
                 Jag måste slå "dövörat" till.

                En  enda  en fick en slant.
                En ung kvinna som spelade fiol
                framför Sé-katedralen i Funchal.
                spelade som en gudinna,
                så koncentrerad på sitt spel
                att hon inte ens lade märke
                till  att  det klirrade till i
                fiolfodralet
                framför henne på gatan.

               Så hon spelade...
               Jag får ståpäls bara av minnet
               (jag glömde bort att ta bild)

                

               

    Vi hörde den vackra fadosången på långt håll  (mannen i mörk kavaj sjöng)
    På sin väg någonstans längs gränderna i Alfama, (Lissabon)
    stämde han upp sin sång och lät ljudet, det till synes outsinliga, kraftfullt välla fram
    genom strupen ur kroppens "källarvalv". Vilken röst!
    Jag fick rysningar av välbehag.
    Precis när han gick förbi de glassätande unga männen fick han en slant av dem var.
    Vi själva satt en bit ifrån och  åt glass vi också. 
    

    Oj, så de dansade de båda "kvinnorna" medan mannen i bakgrunden spelade.
    Dag efter dag, ibland med andra kläder på men alltid
    dansande och spelande, tillika som de flirtade med den förbigående publiken.
    Vilken kondition den riktiga kvinnan måste ha.
    Hon bjöd verkligen på sig själv
    Skålen för slantar fylldes på i sakta mak.


 

   Enmansorkestern ovan lät riktigt bra!
   Applåder för trummisen!

   Vi har alla vår livsstil, vårt sätt att överleva på.


    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska