fredag 30 oktober 2020

Fredagsfåglar / Domherre

 

Fredag betyder fågel på bloggen och fågeln idag heter domherre. Pyrrhula pyrrhula är det latinska namnet, det låter som en dans men betyder eldröd.  Kanske det är därifrån som uttrycket kommer, det där att elden pyr? De flesta känner igen domherren alltsedan barndomen. Den hör till julen på ett märkligt sätt. Vem minns inte uppdraget man fick redan i småskolan? Nämligen att måla en domherre på teckningstimmen, ett julkort att ta med hem till mamma och pappa? Det hörde till och senare när man blev äldre och flinkare med fingrarna fick man göra en domherre av garn för att hänga i julgranen.  Jag undrar om det inte var domherren som var den första fågeln jag kände igen? Eller åtminstone kände till namnet på. Kanske gråsparven hann före? Påskkycklingarna också för den delen men av de vilda fåglarna så tror jag att det var domherren.


Domherre med domfru, fastän hon också är en "herre" i den här meningen. Domherrarna bildar par för livet och det märks tydligt här hos oss där vi har dem under uppsikt hela året om. På bilden har de sällskap av en grönfink. Råkar någon av domherrarna förolyckas så håller sig änklingen/ änkan sig nära de andra domherrarna. Jag vet inte om de "gifter" om sig igen om en eventuell partner dyker upp.

 

Under flera års tid har vi haft fyra par domherrar som häckar här hos oss. Förr var domherren i stort sett bara synlig under vintrarna när maten tröt i skogarna där de helst håller till men allt eftersom skogsavverkningarna drar fram i vår närhet så tyr sig fåglarna till matningsplatsen här hos oss.  De gillar solrosfrön men både bär och lövträdsknoppar (syren-, kaprifol- och äppelknoppar går åt som smör på heta stenar under vår och försommar) samt ibland också insekter, hör till mathållningen.  Jag är säker på att "våra" domherrar känner igen oss, för den normalt skygga fågeln tar det rätt så lugnt när den ser oss. "Aha, det är bara dom där som kommer ut med mat åt oss, ser de ut som ungefär."

Ibland känns det som om de leker med oss. Men sanningen är troligtvis den att fru domherre på bilden inte alls bryr sig om fotografen utan om ett frö som har fastnat i korgen, som hon försöker pilla loss.

Domherrens ljud är mjukt,skönt och melodiskt men ibland klingar fågeln till lite extra, nästan visslar. pjuh, pjuh. Det är oftast under tidig vår vi brukar höra hur de låter...

    Jag får komma ganska nära. 

Man vet att domherren kan bli upp till 18 år gammal om den har det bra och det hoppas jag verkligen att den har det här hos oss. Det är honan som bygger boet på några meters höjd av tunna grenar, rottrådar och mossa och oftast i unga granar och enar samt i häckar. Det fodras invändigt med gräs, fjädrar och hår. Säkert mina hår också för jag brukar som sagt borsta håret och lägga ut det som lossnar åt fåglarna. Kullen består av fyra till sex ljusblå ägg med rödaktigt-violetta fläckar och svarta prickar. Honan ruvar två till tre gånger om året mellan april och augusti i ungefär tretton dagar. Hanar och honor bidrar lika mycket till utfodringen av ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungarna stannar i boet i ungefär sexton till sjutton dagar.


    Här har herrarna vintermöte. Fruarna finns i närheten, alltid. 

Namnet domherre är troligen ett låneord från tyskans "doemher" för att de är lite domarhögtidliga på något sätt till utseendet.  Men det finns också en tanke på att den röda färgen liknar kanikernas röda dräkt. Kaniker är katolska domherrar ( män/gubbar alltså) . 

Enligt en legend, som jag lärde mig redan i småskolan, fick domherren sin röda färg då den försökte dra taggarna ur Kristi törnekrona under Golgatavandringen. Blodet färgade domherrens bröst och sedan dess har han fått behålla färgen. 

När jag var barn hörde jag många gånger att det skulle komma snö när domherren visade sig. Men det tror jag förstås på hur mycket jag vill. Men visst, de är flitiga vid matbordet när snön ligger vit över markerna. 

  

Jag har några bilder på domherreungar, men rätt så otydliga p.g.a att jag har tagit dem genom fönstret och korgarna gungar. Den till vänster i bild är domherreungen utifall att någon undrar. 

Domherren har också hållits som burfågel men tack och lov för rätt längesedan.  De har en mycket god förmåga att härma melodier så det var trendigt ett tag på 17-1800 talet att hålla sig med domherre i bur. Lyckligtvis så gör ingen så nu längre. Jag hoppas att det är strängt förbjudet.

Trevlig helg önskas! 


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


tisdag 27 oktober 2020

Jag pumpar på...

 
med pumpor som jag har hittat i mitt bildarkiv. Jag vet att ni ledsnar på att höra att jag sorterar, städar och raderar men lugn, snart är jag klar,  ett tag till bara.  Nu i halloweentider passar det säkert bra med lite pumpor att lägga ögonen på i alla fall?  

På våra vandringar när vi är på Madeira får vi ofta se pumpor av olika slag ligga på tak och andra ställen för att mogna färdigt. Det fungerar också som ett luftigt skafferi skulle jag tro. När man behöver en pumpa går man bara ut och plockar in en. Vi gick förbi en bakgård och mitt uppe på allt skräp som någon har samlat ihop låg en hel drös med pumpor och "solade".

 

 

Här befinner vi oss "litet grann von oben" ett jordbrukssamhälle och på alla de små uthustaken som man kan se på tegarna ligger det pumpor. De syns inte alls tydligt men de syns. Det var egentligen vyn som är intressant för min del, en vanlig syn som jag gillar mycket. Jag kunde gott och väl leva i ett av husen och odla mina grönsaker lite längre ner, låta mina pumpor mogna på taken osv. osv

 

 

    De är som rena rama stillebenen,  de tjockskaliga pumporna som jag inte har sortnamn på

     Det händer att jag klappar en pumpa om jag når den när vi går förbi, tossig o pumpaglad som jag är.

  

   De strålar godhet, de strålar rikedom, de strålar många goda soppor och middagar. 

 

     Ibland är de till och med fulsnygga, nästan roliga. Och tunga

 

     Här har skörden givit gott resultat 

  

Pumpor kan vara ensamma också och stå och luta mot ett träd någonstans. Kanske den filosoferar, bara så där som pumpor kan? Den kanske har hört att pumpor kan bli förtjusande vagnar vid midnatt, sådana som man transporterar en Askunge i som tappar sin sko på balen? 

 

En del pumpor har utsikt mot Atlanten. Eller inte?  Om de sträcker på sig så kanske, kanske..


    "Så här ser jag ut när jag klär av mig"...full av frön och trådar och gott kött. 

Hmmm. Tror nog att det är bäst att jag avslutar nu. 😉 Jodå, jag har flera pumpor på lager men de kan ligga där och mogna lite till innan jag visar dem. 


ps. Blogger och jag är inte helt överens om headern för tillfället så nu får det se ut som det gör! ds. 

 

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

måndag 26 oktober 2020

Fullständigt däckad

Ja, det kan man kanske bli av det här inlägget som består av däck i långa rader. Fullständigt däckad alltså.  Så går det när en viss Karin städar, sorterar och raderar i bildarkivet. Så många däck jag hittade, använda på flera olika sätt när de väl har gjort sitt på hjulen under fordonen som har åkt av och an, upp och ner och överallt på det mycket kuperade Madeira. Där slits det däck om någonstans, jag lovar. Men lite färg på och så har man väggampeln fixad.

   Man kan också samla däck till att göra en bamsestor fender  för någon typ av större fartyg

                                           Man kan också fixa till en trappa i trädgården av överblivna däck


                 Eller varför inte en soffa/stol att bara vara i med fötterna uppe på fotpallen



    Man kan ju bara ha dem också, rakt av, liggandes någonstans i väntan på bättre tider.


   Har man jättemånga däck kan man tydligen isolera med dem också.

Undrar hur killen ska ta sig ur den där däckhögen utan att alla däck rullar iväg? Tänker på eventuell dominoeffekt just nu.

Så här såg det ut lite från ovan när vi vandrade levada Bom Succeso i januari i år. Intressant var det för oss att få se hur infrastrukturella lösningar växte fram. Männen där nere ser ut som små legogubbar

   Där det står Här ovanför lyftkranen stod vi och tittade på när alla däck placerades ut ...

    Vi hade nyss varit uppe i bergen i bakgrunden


Om man behöver fimpa cigaretten så kan man ta till några gamla däck, fylla dem med sand och så är askkoppen fixad och klar.

Några återvinningstips till den som känner sig hågad att göra något av sina gamla däck. Åter slår det mig att vi har det jättebra här på våra breddgrader med tanke på våra returdepåer.

Glad måndag trots ihärdigt regnande!

 Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

söndag 25 oktober 2020

Skyltsöndag den 25 oktober

 

Jag fortsätter med en gemensam nämnare också idag i det roliga skyltsöndagstemat som BP så förtjänstfullt håller i trådarna för. På hennes sida hittas också de andra som är med i "leken". Titta gärna in där.  Ni som läser den här bloggen inser rätt snart vad som är på tapeten idag förutom skyltningen. 😀

Ibland måste man bara ta en bild bara för att...Snabelagaven ramade in taxibilen så där passligt när vi gick förbi, då vi var i Funchal ( Lido), Madeira.

 

I väntan på att bildoktorn fixar min bil "Virtanen" så kan jag läsa Vi Bilägare och titta på en skön radioapparat, en mikrofon och en snygg bil. 

 

 

 

När jag tog bilden på Padaria Pastelari Mariazinha-reklamen på bilen som kör ut bröd av olika slag till affärer i Funchal, så hade vi inte hittat dit,  till själva bageriet ännu.  Numera är det vårt stamställe för inköp av mycket gott bröd. En fika brukar höra till att också ta när vi ändå är där några kilometer högre upp i Funchal mot Sao Goncalo till från vårt boende.
 

Den här bilen kom hem till oss här i Geta i början av september i år. Ibland gör skyltarna så när de är rullande. Vår bergvärmepanna hade fått saker för sig som den inte skulle få. Trots avstängning av värmen så hottade den till det ändå och så kan man ju inte ha det, så doktorn gjorde hembesök, bytte ut en ventil och nu fungerar allt som det ska igen.  Ordning och reda ska det vara...

    En bil framför Mariehamns grönsaker passar bra in här med tanke på den gemensamma nämnaren.

    Plötsligt så är vi i Funchal igen där någon skötte om att topografin var som den skulle...


Jag är nästan säker på att vi är i Malaga, fast kanske .. Nå, en brödbil är det i alla fall. Ibland har jag inte den där ordningen och redan som jag skrev om här lite högre upp i inlägget. Uppriktigt sagt så händer det rätt så ofta 😉 ( Uffe kan läsa portugisiska och har rättat mig. Det var i Lissabon bilen stod :) )

Åter kom skyltningen hem till oss och ställde sig utanför postlådorna ..ett möte tycks det vara på gång. Landskapsregeringens arbetsfolk har viktiga saker att diskutera.

Är man lite praktiskt lagd och har lämpliga verktyg kan man återanvända en gammal Volkswagenbuss som skylt. Lite såga si, lite såga så och sen blir det hur fint som helst. Dessutom fungerar skyltningen bra som dörrstopp också. 

Trevlig söndag alla! Ni har väl ställt om klockorna till vintertid nu? 

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

fredag 23 oktober 2020

Fredagsfåglar/ Talgoxe och blåmes

Mitt i allt så är det fredag igen vilket betyder fåglar här på bloggen. 

En av stannfåglarna här hos oss är talgoxen (Parus major) en tätting som hör till familjen mesar. Den är vanlig i hela Europa, i olika delar av Asien samt på vissa ställen i  Nordafrika.  Den förekommer i alla sorters skogslandskap. De flesta talgoxar flyttar inte söderut förutom under extremt hårda vintrar. Hos oss här på Pettas är den så pass vanlig så vi märker den knappt alls, den hör liksom till bara.  En liten tuffing är den, snudd på aggressiv emellanåt om någon annan fågel försöker komma för nära den mat den håller på att inta; men så länge det finns gott om mat så är den rätt så fridsam av sig fastän det bevisligen är så att den kan döda andra småfåglar om den är på det humöret. Vi har inte sett det här hos oss men den lilla sötnosen knackar hål på huvudskålen hos den fågel den har dödat och äter upp hjärnan. Jadå, det är ingen som helst skröna, naturen är grym och inte alls särskilt romantisk.

Talgoxen är lätt att känna igen med sitt svarta huvud och hals, sina vita kinder, olivgröna ovansida och gula undersida, med viss variation.  Den äter huvudsakligen insekter på sommaren medan den på vintern äter en mer varierad föda. Liksom alla mesar häckar den vanligen i trädhål. Vi hade en talgoxehona som i många års tid tog sig in genom ett litet hål i plåttaket ( som vi inte hade lagt märke till) till Uffes "snickeboa". Det kändes nästan grymt att stänga igen hålet när vi väl upptäckte det. Men var och en på sin plats som det heter. Vi var så pass hyggliga att vi väntade ut familjen tills de hade flugit ur boet innan vi täppte till "hemmanet". Det blev väldigt tyst efter allt småkvitter som vi hörde när alla ungar fanns i boet.  Jag är nästan säker på att hon har flyttat lite högre upp i vårt gamla hus. Ibland hör jag ljud från "våningen" ovanför under taknocken,  ett litet utrymme som ingen av oss ens vet hur ser ut. Honan lägger omkring tolv ägg som den ruvar ensam, men båda föräldrar tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Det är alltid lika roligt att se på när honan kommer flygandes med sina ungar i en lång rad efter sig på vägen till matstället hos oss.

Så här ser en helt ny unge ut som har flugit för första gången och landat på matstället. "Vad är det här för ett ställe? " ser den ut att tänka. Den har fortfarande skalnäbben kvar, den som den hackar sig ut ur ägget med. Visst ser den tuff ut eller hur, morsk om inte annat?

 

Jag odlar solrosor för fåglarnas skull och det händer att jag inte hinner plocka kakorna från plantorna utan de tas till vara per omgående där de står i landet, av alla fröätande småfåglar  De vet kanske att kakorna är deras och ingen annans. I alla fall så frågar de inte om lov, det tar det för givet.  Det roliga med talgoxen är att den ser ut att vara väldigt systematisk när den äter frön ur kakorna. Inget hattande hit och dit utan frö för frö äts som man kan se på kakan till vänster. 

 

 

Vi matar fåglarna året om som ni kanske minns och talgkorven är populär. Till höger i bild, längst fram sitter en talgoxe-unge medan de andra på korven är blåmesar. Det finns en orsak till att jag låter de här båda fågelarterna samsas om inlägget idag. Många har svårt att se skillnad på de båda sorterna. Men det är stor skillnad, inte bara färgmässigt utan också storleksmässigt. Talgoxen är betydligt mycket större än den lilla blåmesen. 

 

Blåmes (Cyanistes caeruleus).  Cyanistes kommer från det grekiska ordet "kuanus"och betyder mörkblå medan artnamnet betyder himmelsblå. Det är en av de nästan roligaste fåglarna att ha att göra med. De är så orädda av sig, smått påstridiga och jag har många gånger upplevt att de har skällt ner mig ordentligt från huvud till fot då jag lägger ut mat. Jag gör det inte tillräckligt snabbt har jag fått för mig. De flyger väldigt nära mig och småklagar ungefär som att de säger skynda dig nu, är du inte klar ännu? Jag känner vinddraget i håret när de flyger runt mig .

Huvudet är ljusblått och ansiktet till största delen vitt omgärdat av svarta band och streck. Vingarna och stjärten är mörkblå och undersidan gul, ibland med en antydan till mörk mittstrimma. Ryggen är mörkt grön. Båda könen mycket lika, men hanen har dock genomgående mörkare och klarare blå färg. Ungfåglarna har under sommaren gula kinder och ej så klara färger. Bilden ovan visar en ny liten blåmes som just har landat i asken vid matstället efter sin första flygfärd. De ser ut som små banditer med sina mörka streck över ögonen; lite Björnligan (Kalle Anka) är det över dem.


 "Min bulle"! tycks blåmesen säga. Fast det var nog Bull-Måssans bulle men det visste den förstås inte om den lilla sötnosen. Bull-Måssan får ett eget inlägg någon gång längre fram i historien.

Trevlig helg önskas er alla!

 

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

onsdag 21 oktober 2020

En liten tur ut i skogen

Det hör till att vi lämnar allt vi har för händer, greppar svampkorgarna och ger oss ut i skogen för en liten tur på ett par timmar så snart vädret visar sig från den sidan. Vi är inne i en regnperiod just nu men mitt i allt så tittar solen fram och skingrar de värsta molnen och då drar vi. Det gäller att ta vara på de "torrare" stunderna. Naturen är inte särskilt färggrann i år men visst lyser det vackert på sina ställen bland buskar och slån.  Jag tar sällan kameran med mig nu för tiden, men igår bestämde jag mig för att idag ska det bli ett vardagligt inlägg. Vill ni så  är ni välkomna med oss på vår lilla motionsrunda. I skogen bär det upp och det bär ner, vi forcerar alla nedfallna träd som inte skogsägarna har hunnit med att ta hand om efter stormar och liknande avverkningar (föryngringsytor). Vi får en välbehövlig motion på kuppen, samtidigt som vi får frisk luft och eventuellt också några svampar i våra korgar.


 

Varken Uffe eller jag har i våra "mannaminnen" varit med om ett så svampfritt år som i år men eftersom vi inte plockar enbart kantareller och "trattisar" så har vi för det mesta  likväl alltid en måltid med oss hem efter vår dagliga motionsrunda.  Gott så, vi är tacksamma för det lilla. Här i skogarna runt omkring oss har det varit synnerligen torrt en längre tid och det märks förstås på svamptillgången. Nu har det regnat några dygn med några timmars uppehåll. Diken och kärr börjar fyllas på sakta mak med välbehövligt vatten. Det var första gången i år som jag hade stövlar på mig i skogen.

 

 

De flesta andra sorters svampar har givit upp för det här året men trattkantarellerna visar sig på vissa ställen som vi vet att de brukar visa sig på.  Efter många år i skogarna här omkring så vet vi var vi har "våra " svampar, åtminstone på ett ungefär. Men man kan inte lita på en svamp heller alla gånger 😉


Vi kom inte hem med välfyllda korgar igår men vi hade inte räknat med det heller. I år har våra korgar i stort sett täckt botten och inte mera än det. Men efter rensning så blev skörden  ändå ca 3 liter och det är ju inte fy skam alls.

Vi har flera mål mat av den lilla samlingen. Idag blir det egen potatis, svampsås, rödbetssallad och smörslungade små morötter och mycket persilja över all denna godhet till middag. Några paket svamp får ta plats i frysen till andra dagar framöver.
 


Det finns annat än svamp i skogarna också. Gamla soptippar som tjälen tvingar upp ur jorden lyser plötsligt till.  Jag brukar ta bort en del men den här gången blev det inte så. Men nästa gång ska jag ta handskar och en sopsäck med mig.  Ett av "våra" svampställen ligger en liten bit från den här tippen.

Rost och glas är vackert men inte i skogen där djuren finns men så här var det för inte alltför längesedan. Det man inte såg fanns inte, så ut med allt i skogen bara.Eller rakt ut i sjön.  Då hade vi inte återvinningsdepåer i våra kommuner. 




På vägen hem fick vi annat att fästa blickarna på. Lavar, mossar och obändig växtkraft. Somliga tar sig upp genom tjocka lager av grus på gruslagda skogsvägar. Ingen stensopp dock men kanske en grusskivling? 

Tack för att du kom med på vår lilla skogstur!

 

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska