måndag 30 mars 2020

Elskåpet


      - " Titta, någon har tappat sin tröja här!" sade jag åt Uffe i början av december då vi hade varit
    och hälsat på en vän högre upp i det vackra Funchal på Madeira.
    Men i nästa stund insåg vi båda två att det nog inte var något borttappat vi tittade på.
    Allt såg för prydligt ut till det.
    Tröjan, som var ren och hel, låg snyggt ihopvikt på en midjehög
    mur under en liten gångbro längs en av de äldre gatorna i stan
    
    Någon hade lagt dit den för att någon annan skulle kunna ta den till användning.
    Mitt hjärta fladdrade lyckligt till. Det måste ju bara vara så....
    Jag tyckte mycket om idén men tänkte inte på det mera utan vi vandrade vidare hemåt

 

    Ett tag senare "hittade" vi de här skorna som var utlagda till den som hade behov av dem.
    Nu var vi nästan övertygade om att det var så som vi redan hade trott att det fungerade.
    Ett smart sätt att låta kläder och saker vandra vidare till någon annan 
    En stund senare när vi åter gick förbi stället där skorna hade lagts ut var de borta
    De hade bokstavligt talat vandrat vidare.


    När jag märkte att min vänsterfot inte tyckte om mina vandringsskor längre, så bestämde jag mig
    för att nu är det dags att kasta dem men i samma stund som jag tänkte det så ändrade jag mig.
    Jag tvättade upp skorna och fixade till dem på bästa sätt. Jag lade dem på ett litet elskåp utanför
    huset där vi bodde. Vi sade åt varandra när vi vandrade vidare till en återvinningsplats några
    meter längre bort, att i kväll när vi kommer hem så tittar vi efter om de är kvar.
    Vill ingen ha dem så får de gå till förbränning.

    Precis som vi hade lagt returvarorna i sina givna kärl , klev jag ut på trottoaren bredvid
    för att i nästa stund få se mina egna skor glatt "vandra" förbi oss.
    En kvinna mellan 30-40 år hade tagit hand om dem och lagt dem i sin väska där de stack upp.
    Så glad jag blev, det var verkligen roligt att de kom till användning och det så snabbt
    som bara fem minuter efter det att jag hade lagt ut dem .
    Jag tog faktiskt bild på henne med skorna stickandes upp ur väskan men raderade allt en stund
    senare. Hon hade fått skorna men inte begärt om att vara med på bild.
    Allt måste inte dokumenteras. 

    När Uffe och jag reser bort någonstans, tar vi ofta med oss kläder som vi inte tar med oss hem
    igen.  Vi tar alltså inte det allra bästa vi har utan istället det mest använda som ofta används
    väldigt mycket på våra vandringar, så pass att vi tycker att nu får kläderna gå till förgängelsen.
    Sedan understöder vi handeln där vi är istället med att köpa nytt om det eventuellt behövs. 
    Men den här gången när vi var på Madeira gick ingenting till förgängelsen
    i någon soptunna, utan allt vandrade vidare än hit, än dit.

    Ett par sandaler fick bråttom upp i sluttningen ovanför oss
    Uffes vandringskängor fick också fart under sulorna,
    även om de var lite väl slitna för att vandra med uppe i bergen, men nere på plan
    mark i Funchal fungerade de perfekt. Jag stod på balkongen och såg dem bli undersökta,
    innan de en stund senare tillsammans med en man med glad uppsyn hoppade över en mur till
    en gård i närheten.

    Så där höll det på med jämna mellanrum, t-skjortor, tröjor, scarves och liknande plagg kom till
    användning hos andra människor.


    Mitt i allt så märkte vi att elskåpet blev populärt. Också andra människor lade ut
    sina saker som de inte behövde längre. Jag är helt övertygad om att dammsugaren fungerade.
    När vi gick förbi elskåpet på vägen hem igen så var dammsugaren borta.

   En dag stod en snygg vespa där och snabbt som ögat funderade förstås Uffe på om vi skulle ta
   vara på den, men där blev det stopp.
   Den som hade parkerat den visste nog inte om
   att vespan levde farligt.
   Uffe hade givetvis glimten i ögat..Tro inte annat.

   En av de allra sista dagarna vi var där lade jag ut en klänning i en ljuvlig turkosgrön färg som
   var i riktigt bra skick. Jag älskade klänningen och den passade mig perfekt, men varje gång
   jag har sett den hänga i garderoben eller tagit den på mig så har den givit  mig minnen
   om min sista timme tillsammans med min bror Krister innan han dog i augusti -13.
   Jag köpte klänningen just innan dess för att vara fin under våra sista stunder tillsammans i livet.
   Ni vet, det där med att hålla flaggan i topp.
   Jag bestämde mig för att nu får det vara nog med nostalgi som gör ont.

   Försvann gjorde den på ett kick den också.
   Den som nu bär den har förhoppningsvis bara glada stunder i den
   helt ovetandes om den förra ägarinnans sorgliga minnen.
   Det sitter inte i tyget, det vet jag förstås
   men för mig blev den en ständig påminnelse om en svår stund i livet.
   Jag tog inte ens en bild på den utan nu är den historia.
   Puts väck.
   Fast det vet jag ju inte , mitt i allt så möter jag den en dag någonstans i Funchal.
   Då ska jag säga hej åt klänningen och glatt gå vidare i livet.
 
   Städningen den sista dagen gjordes, våra fleecejackor bars ut och lades på elskåpet.
   Jag hann bara upp till balkongen för att se att en man stod och prövade dem.
   En stund senare gick han med Uffes tröja på sig över övergångsstället
   och min tröja i påsen som jag lade  bredvid tröjorna,  i handen.
   Han hade säkert en fru som kunde ha storlek medium.
   Härligt, härligt.

   Jag gillar verkligen den här typen av cirkulation.

   Ps. Själv är jag inne i en skrivperiod som ni kanske har märkt. Ett uppdämt behov
   gör sig hört,  men snart är jag säkert i normala gängor igen. ds.
 

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

söndag 29 mars 2020

Skyltsöndag


     Ibland får man annat med på skylten än man har tänkt sig från början.
     En hel kille faktiskt. Fast han kanske hör till trots allt
     fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo (dos Santos Aveiro är resten av hans efternamn) .
     Uppriktigt sagt så missade jag nästan skylten men man kan se hans namn i alla fall.

     Som ni förstår så kan jag ju inte låta bli att ta honom med
     i Skyltsöndag. Statyn av honom i sig är en skyltning på sätt och vis.
     Jag är fortfarande kvar där "nere" i tankarna, det är bara en vecka
     sedan som vi landade på Arlanda på vår väg hem från Madeira
     
     Cristiano Ronaldo är född i Funchal den 5 februari 1985
     Om ni inte vet vem han är så rekommenderar jag er att googla.  😉
    
    
     Bloggvännen  BP förvaltar temat skyltsöndag och de andra som också deltar
     i det roliga  temat hittas HÄR
  



    Att inte vara äldre än 35 år och redan ha ett eget museum. Det ni!
    Skam till sägandes har jag bara vandrat förbi, tittat in genom dörren
    och tänkt att någon gång ska jag gå in där och lära mig mera om den unge mannen.
   
    CR7 lär vara hans smeknamn.



    Han är oerhört populär på sin hemö och överallt har man tryckt upp t-skjortor
    för både små och stora fotbollsentusiaster med hans porträtt på.
    Jag undrar hur många mor-och farföräldrar som har köpt den här typen
    av souvenirer med sig hem till sina barnbarn, alla med Ronaldo på bröstet ?
    Säkert hur många som helst.

    Inte jag förstås, jag ska ju alltid vara lite kärringen mot strömmen.
    Jag är inte ens säker på om mina barnbarn vet vem Cristiano Ronaldo är men
    förmodligen skulle de bara säga " men mormor då" och titta på mig med förfärade ögon,
    som om jag var något som hade ramlat ner från rymden, om jag skulle fråga dem.

    Jag måste rätta det där med populariteten. Han är populär i hela världen, otroligt populär.
    Ofattbart populär faktiskt. Inte bara på Madeira således.



    När madeiraborna har druckit sina vinflaskor tomma
    så klistrar man en etikett på dem med Ronaldo på och säljer dem dyrt till turister.
    Man får inte vara dum...

    Lionel Messi får också hänga med på någon flaska med 10-an på ryggen.
    För tydlighetens skull så spelar Ronaldo för det italienska Juventus och Messi för Barcelona
    (fast han är från Argentina)

    Nu triggar de här flaskorna igång mig och jag funderar på vem som skulle platsa på en
    tom vinflaska här hemma på Åland?  Det där tål att tänka på.
    Den jag kommer att tänka på just nu är Micke Björklund, vår välkända kock.
    Istället för att få 10 cent per flaska i pant så kunde Micke göra pengar på tomflaskorna
    Man måste ju vara om sig och kring sig nu i dessa svåra tider.
    Tipset är gratis, varsågod! 
    
    
  

    CR7; Ronaldomuseet finns i hotellbyggnaden  som ligger i hamnen i
    Funchal. Han har ett hotell i Lissabon också.
    Ni ser honom (statyn) stå där i vänstra kanten av fotot. Alltid är det någon som ska fotograferas
    tillsammans med honom. De formligen hänger på honom många gånger när man går förbi.
    Inte att rekommendera i dagar som dessa. Tvätta statyn ordentligt först!

 



 Hans händer har blivit nötta av alla som har tagit honom i hand.
 Skorna, fötterna har fortfarande sin "färg" kvar


    Ronaldo kom hem till Madeira från Italien i sitt privatplan med sin familj
    för att hälsa på sin mamma som fick en  stroke i början av mars.
    Om jag har förstått det hela rätt så är han fortfarande kvar på ön
    efter att ha varit i karantän.
    Ryktena florerade och i tidningar kunde man läsa att
    han öppnade sina hotell för sjukvård och att han skulle betala läkarvården
    för alla som drabbades.
    Det lät för bra för att vara sant så när vi ändå skulle gå förbi hotellet
    på vår dagliga motionsrunda,
    tog vi en extra  titt på anläggningen för att själva se vad som var på gång. 
   

    Sjukhus såg det inte ut som att vara,  utan mera som en friskvårdsanläggning...
    (pst det finns en skylt till  höger i bild med tanke på dagens tema )
    Personerna ser väldigt friska ut men skenet kanske bedrar


   Nå, hur som helst så har de det riktigt bra på det där sjukhuset. Utan tvekan.

   Just det, det var fake och inget annat.




    Hotellet och Ronaldo gick själva ut med en dementi några dagar senare

   

                            Man kan ana vilken fotbollspelare de små killarna gillar.


                            Gör det bästa du kan av din söndag!
                            Ha det gott!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

lördag 28 mars 2020

En liten lördagsbukett


Trädaloe, Aloê ciliaris Haw



  Vi är glada vandrare, både Uffe och jag och det är en av de stora orsakerna
  till att vi gnor och gnetar, sparar och har oss så vi kan fara till Madeira.
  Den 24 mars var det fyra år sedan Uffe fick sin stora stroke. 

  Om han själv inte hade varit den han är, envis och viljestark,
  så skulle han knappast klara av allt  han klarar av i denna dag.
  För varje månad blir han en promille bättre
  Träning, träning och åter träning har varit melodin alltsedan han kom
  hem från sjukhuset

  Jag har skrivit om vår äventyrliga hemresa men den är som en liten storm i ett vattenglas
  i jämförelse med äventyret som vi båda;  jag då som följeslagare,
  har varit med om under de fyra år som har gått sedan den 24 mars 2016.

  När vintern kommer med råkall väderlek här hemmavid blir det svårare för Uffe att träna,
  vilket är nödvändigt för att han ska bli ännu bättre än vad han är.
  Han kan inte stanna upp, han behöver den nödvändiga rörelsen för att må bra och bättre.
  
  Madeira har precis den temperatur att vandra i  som är perfekt för honom
  och givetvis också för mig.
  Vi gick i medeltal ca 10 km varje dag under de dagar vi var där, från 1 dec till 19 mars.
  Någon enstaka dag var vi hemma, men de blev inte många. 
  Madeira bjuder på hälsosamt motstånd med mycket uppförsbackar, som förstås
  också går neråt . Vi går i lagom takt, ibland lite långsammare, ibland med ångan mera på topp.
  Men vi går och vi ser oss omkring och njuter av allt det fagra som bjuds.

  Vackrare motionsbanor kan man verkligen leta efter.
  Nu i covid-19-tider då vi blir matade med bara eländes eländen från morgon till kväll
  så kan det vara skönt att bara få titta på ljuvliga blomster som växer egentligen
  precis överallt i Funchal, huvudstaden på Madeira.
 


Solanum wendlandii Hook.f.
Wendlands Nattskatta
slingrar sig upp längs murarna lite överallt
i staden

Växten är så vacker i mina ögon men säkert
klassad som ett snabbväxande ogräs i
många andras,  för vi såg nu och då att man
bara ryckte ner allt som slingrade och
kastade det på ett litet lastbilsflak eller i en
soptunna för senare bortförsel till någon tipp
eller till förbränning.

Växtkraften är enorm på den vulkaniska ön
i Atlanten. Det växer så det nästan hörs.




 Som en dröm ligger nattskattan där och tittar på en när man går förbi. 
 Det prasslar av ödlor  i bladverket, som gömmer sig för att inte bli föda åt falkarna 




   Lite högre upp i stan hittar man ljuvliga rosor att vila blickarna på.
   Rosor finns det överallt men de tycks trivas bättre på lite högre höjder än allra längst ner i stan.
   Jag gissar att invånarna är rätt vana med turister som fotograferar all prunkande skönhet i deras
   trädgårdar, som  nästan alltid omgärdas av rejäla smidesjärnstaket..

   De boende tittade i alla fall lite förstrött på mig som försökte
   få till bilder bakom gallret som skiljde rosorna och mig åt men såg också stolta ut för att
   just deras rosor förevigades.
   Folket är tydligen vana  med den sortens "inkräktare". Det s.k. "onda ögat" har jag aldrig sett.
   Det händer att man får till ett samtal också, lite knaggligt men ändå.



   Tänk er att ha tulpaner i träd.
   I Funchal är det ingen ovanlig syn.

   De första åren vi var där blev vi båda snudd på
   hysteriskt euforiska, vi kunde knappt prata rent
   av hänförelse när vi såg det första
   afrikanska tulpanträdet
   ( spathodea campanulata P. Beauv. )

   Det finns många riktigt höga tulpanträd
   i Funchal.

   Afrikanskt tulpanträd är ett träd
   som kan bli 25 meter högt

  

 

   Blommorna är stora, orange eller rödorange och klockformade med fransiga kanter.
   De växer i täta samlingar. Bladen är stora och parbladiga.
   Som unga är de bronsfärgade men äldre blad är mörkgröna.
   Frukterna är avlånga kapslar som är omkring 20 centimeter långa.
   Arten kan blomma hela året.

   Barken kan användas mot hudsjukdomar och dysenteri.
   Avkok på bladen tros vara verksamt mot njuråkommor och könssjukdomar.

   Naturligtvis så har jag googlat för att få veta allt detta.
   Mitt minne för detaljer av det här slaget
   är inte vad det har varit längre, så varför chansa ? 
   Fast lite grann fastnar det fortfarande, tack och lov.


   Hoppas att den här lilla lördagsbuketten som jag har samlat ihop kan ge lite tröst
   för stunden nu när världen är helt upp och ner med tanke på allt som sker
   Var rädda om er, håll avstånd, nys i armvecket om ni måste nysa och tvätta händerna!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

fredag 27 mars 2020

Reflektioner

Vår hyresvärd kom till oss kvällen innan vi skulle resa iväg hemåt
bara för att prata en stund men också för att fylla i
anmälningsblanketten om vårt hälsotillstånd  som vi skulle visa upp
vid incheckningen. Så som  regeringen hade bestämt.
På min förfrågan i incheckningen följande dag, så fick vi bara ett leende till svar
och en lätt skakning på huvudet. 
Man brydde sig helt enkelt inte om det, kanske för att jag  hade intyget i handen
eller så var det kanske inte så viktigt när vi ändå var på väg bort.
 
Duarte var olycklig för allt ståhej som hade uppstått de sista dagarna som vi var där, men vi vinkade
bort det och sade att sånt händer överallt i världen när rädslor och panik sätter in.
Vi kände oss inte drabbade men han följde med i tidningarna och kände att allt hade blivit fel.
Vi skrattade tillsammans åt allt vi hade varit med om under vår tid i hans lägenhet
medan vi knastrade i oss chokladöverdragna mandlar. 

Faktum är att vi fick uppleva några jordbävningar, den största var 5.2  
på Richterskalan. Ett efterskalv kom på det som vi inte märkte av alls
Vi fick bara veta om att det hade varit.
Det stora skalvet kändes rejält och skakade om både människor och hus ordentligt.
Tavlorna hängde på sniskan,
huset knakade och brakade men bara under några sekunder,
fastän det kändes som om det höll på längre än så.


Folk sprang ut på gatan nedanför oss.
Vi såg vår närmaste grannkvinna springa rakt ut
över gatan och in i  "hålet i väggen" på andra sidan gatan för att sedan komma tillbaka ut igen
Där stod hon en stund och tittade upp på huset vi bodde i, förtvivlad och rädd.
Hennes man pratade i telefonen och jag gick ut i trapphuset när jag märkte att han var där.
Det har varit jordbävning, fick jag veta.
Hans fru kom upp för trapporna, pustandes ( hissen var trasig)
och berättade att de hade varit med om en
jordbävning i mitten av 1970 talet men att den var värre, över 6 magnitud, än kvällens.
Sen förmanade hon Gud en stund, svor till och sade att nu var det enough!

Jag i min tur tänkte att det måste till en jordbävning
för att vi skulle få kontakt med grannarna. Intet ont som ....

Gud hörde inte grannkvinnans bön/förmaning/svordom.
En vecka senare kom nästa jordbävning, mindre än den första. Vi trodde att en
stor lastbil eller något liknande körde utanför på gatan så att hela stora huset darrade till, men
det var (bara) en jordbävning.


Inte " vår " dörr som knarrade, den här jamar...

Tillsammans skrattade vi alla tre åt den knarrande dörren som grannen
längst ner irriterade sig på.
Vi befann oss på fjärde våningen och han på den första.
En lätt knarrning hördes när vi öppnade dörren. Bara ibland hördes den.
Men den störde grannen längst ner.
Duarte oljade allt som kunde oljas och knirrknarret försvann.
Vi hade roligt åt det hela.

Vi lär ha stängt ytterdörren och vår dörr till lägenheten med mycket oljud också.
Vi gick ut varje förmiddag och kom hem varje dag vid middagstid.
Dagtid.
Men visst hörde vi hur ytterdörren smällde och det rejält under kvällstid
och ibland också nattetid.
"Aha, nu är vi ute och på gång igen" konstaterade vi där vi låg i våra sängar.
Vissa människor vet mera om en, än vad man vet själv många gånger.
Och ett konststycke är det onekligen att vara på två ställen samtidigt.


Men jag är tydligen riktigt bra på att vara på två ställen samtidigt.
I Getagruppen på facebook delade jag ett foto som jag tog av vår eminenta Gun-Britt
på Getaboden när hon första gången kom med varor åt oss i vår hemkarantän.
Jag gjorde reklam om Getaboden i den meningen att folk skulle förstå att beställa varor hemma i kommunen så vår lilla affär har det lättare med sin överlevnad
nu när det är riktigt tuff-tuffa tider på kommande.

En kvinna i kommunen ( vi känner inte varandra alls, jag visste inte ens att hon fanns)
lade in en allt annat än gullig kommentar riktad till mig om att det inte var särskilt
trevligt att jag handlade på Getaboden.
Hon och många andra hade sett mig där och jag
riskerade både liv och hälsa för alla andra i kommunen.
Ja, jag blev arg och ledsen och sade ifrån men svaret jag fick var lika arrogant och ohövligt
som det första meddelandet.


Sen kom jag på att jag har den där speciella egenskapen.
Jag kan vara på två ställen samtidigt, helt ovetandes om det själv men ändå.
För säkerhets skull bad jag Gun-Britt på Getaboden att dementera eller bekräfta
om jag hade varit där eller inte hade varit där
fastän jag var säker på att jag var hemma i karantänen.
Uffe var vittne men han är ju jäv.

Mig veterligen har jag inte varit i Getaboden sedan i november 2019.
Gun-Britt höll med, hon hade ju t.om. varit hit med varor till oss igen,
men mitt i allt när hon bekräftade att jag inte hade varit i butiken
så försvann allt i kommentarsfältet.
Kan ni förstå?
Ibland går det troll i allting.
Antingen finns man på två ställen samtidigt eller så finns man inte alls.
Man bara går upp i rök?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.
Men jag tror mig veta att jag är där jag är, hemma i min karantän
och där stannar jag hela tiden ut som det har rekommenderats.
Ser ni mig någon annanstans samtidigt som jag är här kan ni väl tala om det för mig.
Jag vill ju veta var jag håller hus.
Det börjar bli riktigt spännande det här


Ha det gott alla, var rädda om er och stay safe, stay at home!


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

onsdag 25 mars 2020

Äventyrsresan hemåt


Följande morgon kom Duarte och hämtade oss med bil till flygfältet.
Köerna där var långa. Personalen gick omkring och sade åt oss alla att hålla avstånd.
Väl ombord på planet som tog oss vidare till Lissabon måste vi skratta.
Vi satt som packade sardiner i en burk.
Så länge gällde avståndet.
Jodå, folk nös och hostade....



I Lissabon sket det sig.
Vi hade inte lång tid på oss att hitta vår gate och vårt plan som skulle
ta oss vidare till Stockholm.
Jag tänker inte gå in på detaljer men vi missade vårt plan på grund av
desinformation.
Jag kände på mig att det var fel men fick på en extra förfrågan veta om, att vi var på rätt väg

Det var vi förstås inte. Min magkänsla hade varit rätt. Informationen på tavlan var fel.
Rena farsen uppstod, skytteltrafik hit, skytteltrafik tillbaka, springa omkull poliser ( nästan)
få veta att "run, run" och så igenom säkerhetskontrollen igen, en massa tjafs och blafs
och "I don´t care" från personalhåll när vi berättade att det handlade om minuter för vår del.
Vi kom fram två minuter innan avgång men allt var stängt och planet rullade ut på banan.
Vi blev akterseglade.

Vi pustade ut en liten stund men sedan vidare i livet igen
Ombokningsdisken nästa.....
En lång kö slingrade sig fram som en orm än till höger än till vänster framför oss.
En enda tjänsteman satt vid disken och bokade om för allt vad tygen höll .
Mycket långsamt gick det.
Varför lade man inte in extra personal?
Nej, man hade permitterat den



Men inget ont i en långsamt flytande kö, vi träffade trevliga  människor från olika hörn av världen.
Där fanns det amerikanska paret från New York som hade farit till Miami för en kryssning men så gick det som det gick. Inget av detta blev av och för att komma hem igen måste de ta flyget till Lissabon som skulle föra dem vidare till Stockholm där flyget fanns som skulle ta dem till New York igen. I de här sammanhangen existerar inte ordet flygskam alls.

Vi träffade ett mysigt par från Kalmar, som också hade kommit från Miami i oförrättat ärende.
Vi satt alla i samma båt, vi förstod varandra och önskade varandra lycka till på färden hemåt.
Barnfamiljerna fick förtur, givetvis. De borde också ha fått tapperhetsmedalj!
   
Vi stod där i ca fyra timmar innan vi äntligen kom fram och till all lycka fick vi plats på planet till Stockholm följande morgon, måltidsbiljetter, taxi till hotell och en hop med ursäkter . Hurraaa!
Men vi skulle vänta på hotellrumsnumret.
Så där stod vi och väntade och väntade och väntade. Ända tills det amerikanska paret som
just hade fått veta vart de skulle ta vägen för natten, frågade tjänstemannen om vi också kunde komma med i samma taxi som de?

Jag såg rynkan i tjänstemannens panna när han tittade på våra nyss utskrivna biljetter och papper.
Så där, så försvann allt vi nyss hade fått.
Vi väntade och väntade och väntade....
Uffe hann boka om hotellrum och flyget hem. Logistiken ska fungera.
Till slut dök killen upp igen och gav oss en hotellvoucher och biljetter till Stockholm men datumet var ändrat. Vi måste stanna två nätter i Lissabon. Nå, det var som det var...
Det var bara att hoppas på det bästa vad gällde hotellrum och flyget hem. Ombokningar igen, extrakostnader också.
Tjänstemannen berättade att det var so difficult, so difficult.
Och det var svårt för dem, de gjorde allt de kunde för att hjälpa människor på rätt i världen.
När jag tittade honom i ögonen och sade att vi förstod att det var svårt hajade han till
och fick något vått i ögonvrån. De borde också få tapperhetsmedaljer!

Utsikt från vårt hotellfönster i Lissabon

Framme vid hotellet mätte de temperaturen på oss innan vi steg in.
Allt var ok, så var så goda!
Vi fick ett riktigt trevligt rum med alla tänkbara bekvämligheter. Klockan var runt fem på eftermiddagen och vi som inte hade ätit på hela långa dagen, annat än frukostsmörgåsen vid 6-tiden på morgonen, en halv banan på flyget från Funchal och annars bara druckit vatten var småhungriga.
Något måste göras åt blodsockret innan middagen.
På flyget serverades ingenting p.g.a Coronan och sedan fanns inte tid till att äta...

Vi gick ut på stan för att köpa frukt och så hände det!
Uffe såg inte den genomskinliga glasbiten som låg på trottoaren utan steg på den och halkade till och föll raklång på ryggen. Jag gick någon meter framför och hörde kraset och dunsen, vände mig om och såg honom ligga på rygg med högerbenet vikt under sig. Smärtan stod skriven i ansiktet.
Till all lycka hade han inte brutit sig.
 En bil körde in vid vägkanten och fem unga killar frågade om vi behövde hjälp.
Jag tackade dem och sade nej men de brydde sig inte om mig utan ville ha
svaret från Uffe
När han hade övertygat dem om att han skulle klara sig for de sin väg.
Så himla gulligt av dem, trots att de inte trodde på mig.
Bra så, man ska vara säker på sin sak och inte lita blint på tanter.
De kanske tycker om att pina sina män

Uffe stukade fotleden och skadade knäet. På hotellrummet fanns det coca cola i baren, iskall.
Den kom väl till pass när jag lade burken mot svullnaden på hans fotled och lindade
handdukar runt. Japp, svullnaden gick ner.
Coca cola är bra till mycket, inte bara att rensa rör med.

Nå, för att göra en lång historia lite kortare så åt vi middag, träffade våra trevliga svenskar från Kalmar igen och igen och igen under måltiderna på hotellet i Lissabon.  Vi satt på behörigt behövligt avstånd och ropade till varandra över borden.


På fredagsmorgonen tog vi oss till flygfältet igen och blev avsläppta mitt i ett fullständigt kaos.
Vi skulle till terminal 1, men men men, vilken kö!
Nu missar vi planet igen, tänkte jag medan vi gick för att ställa oss längst bak i den drygt hundra meter långa kön. Halvvägs stannade jag upp och väntade på Uffe som linkade och haltade sig fram i livet. Jag tittade samtidigt på alla människor i kön och såg att alla var afrikaner. Skulle de verkligen till Stockholm?

Nå, nej det skulle de inte berättade den trevlige unge mannen i den vackra ulstern, när jag frågade honom om han också skulle till Stockholm.  De skulle till Afrika och sina länder där. Han tipsade mig om vart han trodde att vi skulle gå. Han pekade och visade. Jag tackade honom och skulle gärna ha kramat om honom också men den där Coronan satte stopp för den ömhetsbetygelsen. Hoppas han kände min kram i alla fall. Jag tror det för jag fick ett strålande vitt leende tillbaka.

Varför i helsike (förlåt) hade man inte lagt upp några skyltar alls som skulle hjälpa folk på vägen i detta fullständiga kaos? Människor på flykt, sådana var vi och vi kom från alla möjliga ställen på jorden.
Vem får vi se om inte vårt trevliga sällskap från Kalmar?
De hade tänkt detsamma som vi, nämligen ställa sig längst bak i Afrikakön men såg att det åländska paret gick förbi alla köer i riktning mot knuten . Så de gjorde likadant. 
Jodå, vi kom ombord på planet så småningom, jag ska bespara er alla små äventyr på vägen dit.
Och mitt emot oss och våra platser på rad 20, satt paret från Kalmar!!
Ja, vi har varandras facebook-adresser nu och håller kontakten. 


När planet lyfte och steg upp mot skyn funderade jag på hur det skulle ha gått om vi hade ställt oss längst bak i Afrikakön alla fyra. Svindlande tanke

På Arlanda stannade vi över natten på Rest and Fly.
De har väldigt bekväma madrasser på det hotellet, bara så ni vet.
Vi slocknade redan vid femtiden på eftermiddagen och sov med ett kort uppehåll ända fram till morgonen. Sedan vandrade vi lite hit och dit under timmarna som vi hade till vårt förfogande  på ett mycket folktomt Arlanda, innan planet till Mariehamn avgick.

Många ålänningar strömmade till från olika delar av världen. Thailand, Japan, Cypern, Spanien...
och mycket annat småspännande hände.

Men nu slutar jag  här, det andra jag vill berätta får komma när det kommer.

Resan hem är över för den här gången.
Och det är så himla skönt att sitta i karantän!
Jag menar det verkligen!


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

tisdag 24 mars 2020

Vilket äventyr det blev



Idag börjar jag i slutet av vår vistelse på Madeira

Vi följde noggrant med vad som hände ute i världen och på öarna i våra liv.
Både Madeira o Åland var virusfria rätt länge i jämförelse med många andra ställen och
det fanns stunder då vi tänkte att vi stannar kvar på Madeira.
Det verkade säkrast så med tanke på flygresan med många människor ombord
och fullproppade flygplatser.
Vår hyresvärd tyckte att vi kunde stanna en månad till. Han ville det.
Men så kom dagen D, då det första Coronafallet konstaterades på ön.




Plötsligt var allt förändrat.
Vinden som drog in mellan husen i Funchal kändes ödesmättad.
Den berättade det vi såg och det vi hörde av vänner och bekanta, inflyttade och turister.
Madeirabornas varma leenden var förändrade, ögonen vaksamma, ibland till och med kalla.
Rädslan fanns där.

För min del kändes det förfärligt även om vi personligen inte blev så drabbade
av misstänksamhet, ibland snudd på hat, som flera andra blev.
"Åk hem! Ni har tagit Coronan hit!"

Allting blev så olyckligt.
Turister blev avvisade att åka med stadsbussarna i bästa apartheidstil.
Tack och lov så ändrades direktiven snabbt, men allt var kaotiskt, omvälvande.
Det hände mycket som jag inte ens tänker skriva om.
Det är ingen vits att lägga mera ved på en brasa som redan har brunnit ut.




Jag kände frustration, sorg och ilska, jag ville stångas.
Så här kan ni inte göra! Ni är ju mitt folk, mina människor.
Jag var arg, jag var ledsen, jag ville gråta, men tack och lov så varade det bara en stund.
Att skriva är bra för min del, så jag skrev.
En stund senare hade jag landat i mig själv igen och så kom spegeln fram, den som alltid
tar plats inom mig.  Hur skulle jag själv bete mig om jag var i madeirabornas ställe?
Vad har jag för rätt att döma ?
Håll dig saklig Karin!

Tankarna och förståelsen infann sig om varför det blir som det blir
Det handlar inte om Madeira, det handlar inte om Åland,
det handlar inte om någon särskild plats i världen.
Det handlar om mänskliga rädslor som kommer som ett brev på posten när något nytt och osäkert
formaterar sig i den annars trygga tillvaron.
Plötsligt så kändes alla upplysta hus varma och hemtrevliga igen.



När jag hade fått ordning på mitt inre kaos, så tittade Uffe lugnt på  mig och sade
"att nu tar vi en dag i sänder.  Vi försöker boka om våra biljetter"
Vi var alla uppmanade att göra det.
Sagt och gjort.
Vi försökte, försökte och fortsatte att försöka under det följande dygnet att boka om enligt alla föreskrifter, men inget fungerade. Vi försökte få kontakt  med
flygbolaget via alla Internetmöjligheter som fanns,
vi ringde olika numror men ingen kontakt. Nada.

Vi tog kontakt med den finländska ambassaden i Lissabon, vilket vi hade blivit rekommenderade att göra av vår egen regering på Åland men också av regeringen på Madeira.
Ingen respons till att börja med annat än ett automatiskt svar om att de skulle höra av sig.
När de väl gjorde det så ombads vi att försöka boka om våra flygbiljetter, haha...



Till slut kom vår hyresvärd oss i möte, satte sig på motorcykeln och drog iväg till
flygplatsen i Funchal.
Den heter för övrigt Christiano Ronaldo. Ifall ni känner till vem den killen är?😉
Där stod vår Duarte sedan och köade i två timmar innan han nådde fram.
Sen gick det fortare än fort. Det är bra att kunna portugisiska när man är i Portugal.
Vi var plötsligt ombokade till den 19 mars .
Vi skulle nå Åland den 20 mars efter en natt på Arlanda.

Men mera om själva resan i nästa inlägg.
(Jag skriver fortfarande av mig märker jag.
I slutänden blir jag säkert from som ett lamm)

Och jag älskar Madeira ännu mera än tidigare.
Tänk hur det kan gå i stridens hetta 😊, jag som var så arg och besviken.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

måndag 23 mars 2020

Öar



Jag har två ö-favoriter i världen
Det har varit så alltsedan jag för första gången "gjorde"  Madeira.
Vid inflygningen under Uffes och mitt första besök där år 2007 så föll jag
(dock inte bokstavligt tack och lov 😉)
Den första anblicken av Funchal gjorde mig andlös och märkligt nog så kände jag att
det var som att komma hem,
trots att jag aldrig hade varit där tidigare och inte ens hade landat då ännu.

Jag har mitt Åland.
Men det ena behöver ju inte förta det andra
Jag tycker att det är suveränt att ha två autonoma övärldar att älska.
Det är en ynnest om något.

Vy från vår hyreslägenhet i Funchal dec.-19

Uffe och jag har varit där många gånger vid det här laget.
I början handlade det om två veckor per år men
under de två senaste åren har vi förlängt vår vistelse på Madeira p.g.a av orsaker som jag
kommer till i ett annat inlägg längre fram

I början av 2019 stannade vi där i åtta veckor och den här gången var tanken
att vi skulle vara där under fyra månader och resa tillbaka den 31 mars.
Flygbiljetterna var bokade för längesen.

Nu blev det inte så, men nästan.
Coronaviruset svepte ner över Atlantön, en holländsk turist bekräftades vara smittad
och över en natt bestämdes det att alla turister måste boka om sina biljetter och fara hem.
Jag återkommer till det också
Panik, kaos, tumult och mycket känslor är de ord som får räcka just nu.


Solen går ner över Norrhavet



Igår kväll flögs vi in över Åland när solen nästan hade gått ner
När vi hade landat var det mörkt.
Och jag var precis lika andlös av eufori över mitt Åland, mitt hem, som jag
är när flyget går in för landning på Madeira.

Nu sitter vi i hemkarantän i två veckor vilket jag faktiskt inte har någonting emot alls.
Det är skönt att grotta ner sig i den åländska myllan. 
Jag är ju hemma.
Igen!



Jag är åter på bloggbanan.
Nu blir det inte enbart skyltar på söndagar, nu blir det en hel del annat till
bl.a. från den här ön i Ålands hav och från den där ön i Atlanten men kanske också från andra öar...
Är man "holmtokig" så är man 😉


Hoppas ni alla har det bra var än ni är!



Copyright Karin Eklund, Pettas ekologiska 

Headern/huvudbilden visar kvällsvyn från en av våra balkonger i vår hyreslägenhet i Funchal. dec-19