De tre essen

     Det första S-et 

     Ett tag framöver blir det inte mycket bloggande för min del eller i alla fall inte så
     regelbundet som det har varit en längre tid. 
     Jag ska lägga min energi och min skrivarlust på annat Skrivande istället

     Ett erbjudande om att skriva något för en årsskrift har ramlat ner, en utmaning som
     jag ska ta mig i kast med. Hur utgången av den utmaningen blir låter jag vara osagt.
     Jag ska krypa in under mitt eget skinn lite djupare än jag har gjort tidigare
     och jag både bävar och ser framemot det.
     Spännande ska det bli hur som helst.
   
     Jag har fortfarande en hel del ogjort i ett annat skrivprojekt som jag påbörjade
     redan tidigare. Mycket är gjort men mera väntar.
     Om ni minns så renskriver jag gamla brev och texter som jag sänder vidare till
     Folkminnesförbundet. Det tar jag däremot mera pö om pö som omväxling
     till den utmaning som jag har fått och som gäller nu.

     Givetvis så tittar jag in som vanligt här och läser bloggar, det är ett stort nöje som
     jag inte tänker missa, även om jag själv har tänkt vara en sporadisk bloggskrivare
     ett antal veckor från och med idag.

     Jag blir lite grann som stockrosen på bilden här ovan. Jag fryser in bloggskrivandet
     på samma sätt som fröna har kapslat in sig i väntan på att falla till marken
     för att gro längre fram när våren är här.

Det andra S-et

Det handlar om att skapa, sy och sömma

Ett beställningsjobb måste göras klart
innan annat hantverk ska färdigställas
inför  sommarsäsongen och utställningen
i Gula salen.

Spännande blir det också...

   Det tredje S-et

   Sköna vandringar, strövtåg och sköta om oss själva väntar.
   Vi ska som vanligt sköta om vår hälsa, ta långa motionsrundor, äta sunt och leva sunt,
   för att orka med  tempot under sommarsäsongen.

    Så långt den här gången.

    Ha det gott alla bloggvänner och läsare!

    Mitt i allt är jag här och skriver igen men först måste jag ta tag i de tre S-na!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Caminito del Rey, den sista delen

    
     Bilden ovan är inte min egen bild.  Jag har "lånat" den av Explorista. se...
     Den är tagen från andra, motsatta  sidan av ravinen och visar var vandringsleden
     går längs bergsväggen. Leden ser ut som om någon har dragit en tjock kabel där

    

                     Det är samma sak med den här bilden.  Den ger en mycket rättvis bild
                     Det känns snudd på hisnande overkligt att vi verkligen har vandrat där
                     på "kabeln"
                    





    Se där!


    En liten glimt fick vi av tåget
    på andra sidan ravinen

    

När vi slutligen kom fram till
balkongen med glasgolv var det
så många människor där
att vi bara gick förbi. Vi har varit med om glasgolv tidigare så det kändes inte nödvändigt alls att köa som de andra gjorde.
Det fick vara högst 6-8 personer
på golvet samtidigt men
trängseln var stor, när den ena gick därifrån trängde någon annan sig genast dit. Golvet var fullt av fötter på
människor som ville ta bild på sig själva. (knäppgökar!)

Jag räknade att det var 14 personer
på golvet när vi gick förbi..Vakten såg förtvivlad ut.

I bakgrunden syns bron som tar oss
över till andra sidan av ravinen
Fotot är från en turistbroschyr.

Regnbågen visade sig helt plötsligt

  

Vid det här laget såg vi inte en endaste en från vårt eget gäng, utan bara främmande nunor överallt

Jag fick för mig att vi hade blivit långt efter de andra och satte upp farten lite extra för att vi skulle 

hinna ifatt dem. Stackars Uffe, jag tänkte mig inte alls för men han hängde på och med sin "slavdrivare"av bara farten och undan gick det. Vi var ju tydligen ordentligt på efterkälken

    Ska vi gå på taket? tänkte jag spontant men naturligtvis så var det en arbetsbro
    eller kanske den gamla övergången över ravinen
    Från andra sidan bron kom en av vakterna emot oss...




    Tio personer fick gå över hängbron samtidigt...helst inte i grupp utan med jämnt mellanrum

   En lättkonstruktion av metall förenar bergväggarna över ravinen. Som ni ser så fortsätter
   vandringsleden på andra sidan. 

    Mitt på bron stannade jag för att ta en  bild rakt neråt. Det är ca 100 meter till vattnet

     Och en bild framåt. Sen måste jag gå vidare. Andra efter mig ville också gå över

Här har vi rundat hörnet på berget, gått upp, upp och upp för många trappsteg av trä.Under oss gick järnvägen, man ser den gröna bron som leder tåget in i tunneln i berget, hängbron syns inte längre från den här vinkeln men den finns ungefär i mitten på bilden rakt in till höger i bergsmassivet. Där ligger ravinen El Chorro mellan bergen.

    Den sista biten mot "fast " mark var den jobbigaste av allt på hela vandringen.
    Den biten som syns på bilden här ovan.
    Alla bakom ville snabbt vidare, säkert till toaletterna vid restaurangen som fanns i slutet av
    vandringsleden, det var många trappor upp och upp och upp igen längs bergväggen

    För Uffe var det ett eldprov om något men han klarade det trots att han hade det extra svårt
    Ledstången finns på  högra sidan. Det finns inte någon ledstång alls på vänstersida
    som skulle ha varit det perfekta för hans del i det här sammanhanget.
    På den sidan fanns bara en rofflig bergsvägg
    Han kan inte använda sin  högerarm, så här  måste han sträcka sin vänsterarm framför sig
    mot ledstången höger om sig för att få nödvändigt stöd.
    De flesta av oss "hävde" sig upp för de sista branta trapporna med hjälp av armkraft.
   ( Det kan konstateras att man så gott som överallt utgår ifrån att alla är högerhänta.)

På fast mark igen

    Jag höll mig bakom Uffe och gjorde mig jättebred.
    Som en riktig Anka vanka vackelanka,
    stegade jag bredbent än hit och än dit, så att ingen skulle få för sig
    att gå förbi oss de sista trappstegen på vägen upp.
    Texten Haglöfs som finns på min ryggsäck, omvandlades
    till osynliga men på något sätt mycket märkbara bokstäver.

    Det stod Sven Dufva på min rygg,  ni vet killen i Fänrik Ståls sägner
    som inte släppte någon djävul över bron.
    Precis så kände jag mig.
    Det är viktigt att Uffe kan gå utan att någon stöter till honom
    det allra minsta i ett sådant skede. Då kan han tappa balansen och falla.
    I det här läget insåg vi också varför handikappade inte får gå den här leden.

    När vi åter stod på plant underrede försvann Sven Dufva.
    Jag vippade honom över "relingen" och alla
    som hade bråttom till toaletterna kunde småspringa förbi oss.
    Paniken lyste i ögonen på dem när de sprang den sista biten
    Själva gick vi lugnt de få metrarna som återstod innan vi hade fast mark under fötterna igen.
    Något motionspass efter den vandringen behövdes inte den dagen.

    För vår del så var det en upplevelse av ett extraordinärt slag. Jag hade gärna sett
    att Uffe hade blivit krönt till kung när vi kom fram. Mindre än två år efter att han
    fick sin stroke hade han gått Caminito del Rey!   Från sängläge, rullstol, gångbock och
    käpp så hade han gjort det här!  Undra på att vi var tårögda båda två,
    när vi lämnade hjälmar och hårnät tillbaka i slutet av vandringen. 
    Kung Alfonso VIII kunde slänga sig i bergsväggen.
    Min kung för dagen var Uffe den 1:sta. Utan krona och spira, men ändå!

Högt ovanför oss svävade mängder av gåsgamar, små som prickar i skyn...jag tror att vi också var där ett tag, euforiska .....

    Ingenstans såg vi någon från vårt gäng. Tänk om bussen hade gått?
    Men så småningom såg vi några bekanta ansikten komma långt därnere bakom oss...
    En av de "våra" gick över hängbron med sin man.
    Hon var livrädd och hade förmodligen svindel.
    Han höll om henne bakifrån med båda armarna ,  hela vägen över bron.
    De gick sakta, sakta över, hon med stängda ögon.
    Stackars människa.
    Vakten lät dem gå ensamma över innan han släppte andra över bron, säkert för att
    hängbron inte skulle röra sig mera än nödvändigt.
    ( Du bör inte försöka dig på denna vandring om du är nervös eller lider av svindel stod det i
     förhållningsreglerna. Vi var många som gjorde som vi ville tydligen, både vad gällde
     sko-val, handikapp och svindel)  Man får inte heller använda käppar, stödpinnar eller dylikt.

    Hur det nu hade gått till så hade vi gått om alla de "våra" och fick vänta på dem
    innan vi alla tillsammans gick till bussen en dryg kilometer längre bort. Vi hann t.om. äta
    varsin glass som vi köpte i ett café medan vi väntade på vårt bussgäng.
    Och jag som trodde att vi var sist av alla.
    Förmodligen stod de i kön till glashyllan och på glashyllan när vi gick förbi.

    Guiden kom så småningom och räknade in sina "får" och såg lättad ut när han hittade oss alla.
    Han tittade lite extra på Uffe. Vi hade sett att han hade noterat handikappet
    när vi hade gått halvvägs men han sade ingenting och inte vi heller.
   
   

   Väl i bussen såg vi hängbron vi hade gått över för en stund sedan, nu från en annan vinkel.
   Där uppe hade vi just varit
   Nu skulle vi till Ardales för att kanske äta någonting eller bara vara en stund.
   Vi hade inte ätit våra medhavda smörgåsar ännu. Vi  blev rätt mätta på glassen och beslöt att
   smörgåsarna fick hänga med ett tag till . Det var skönt att pusta ut, det var skönt att veta att
   vi hade genomfört vår drömvandring.

   Tack alla som har vandrat med oss längs Kungsleden, en gång klassad som världens farligaste väg,
   nu hur säker som helst att vandra.
   Om det blåser hårda vindar, orkan och så ska ni stanna hemma!
   Ta ordentliga skor på fötterna, det är A och O.
   Men annars bara ge er iväg om ni har vägarna förbi.
   Ni ångrar det inte.

 Copyright: Karin o Ulf Eklund, Pettas ekologiska

Caminito del Rey, del tre

    Det är lite grann som att klättra i bergen, fastän mycket bekvämare förstås...
    Under den nya leden som övervägande består av träpaneler har man bevarat den gamla leden,
    så intakt som möjligt. Den nya leden har stöd inborrade i bergväggen.

   Jag har lite dille på gamla isolatorer. De är ofta så vackra. Den här lyste och gnistrade som
   en smaragd ovanför våra huvuden någonstans på vägen. Om jag hade kunnat hade jag tagit
   den med mig hem och hängt den i julgranen 😀

På andra sidan ravinen ser man järnvägsbron. Som jag skrev redan tidigare, vilken vy man måste ha
under den tågresan

   I motsats till den lätt hektiska tillvaron i början av vandringen så uppstod det nu och då
   rena " trafikstockningarna " längre fram under vandringen. Här är det fotografering på gång...
   Alla väntar på att få  gå ut på den lilla glashyllan som syns längre fram i bild
   

    Jag kunde bara inte låta bli att ta bild av "vandringsdojorna" på damen som inte hade klätt sig
    som de flesta andra hade gjort.
    Hon hade päls på sig, handväska över axeln, var fullt sminkad och bar högklackat. En riktigt
    grann fågel i jämförelse med oss andra, mera sportigt klädda och utrustade
    Hennes manliga sällskap agerade skyddsängel, ledde henne på de mest besvärliga ställena
    där klackar inte hörde hemma. Hon kanske inte ägde rejäla vandringsskor helt enkelt

    Alla hade redan från början fått instruktioner på papper, på vad som inte var tillåtet..
    Högklackat och foppatofflor hörde bl.a. dit
    Uffe skulle inte heller ha fått vandra där eftersom han är handikappad till en viss del, men vi
    låtsades som om det regnade. Hade vi äntligen kommit så nära den här möjligheten och
    gamla drömmen så tänkte vi genomföra den också. Vi visste ju att det inte var
    några som helst problem att göra det, trots handikappet.

    Nå, när vädret är bra går det mesta men när man är i bergen kan väderomslag komma
    som en stormvind. Nu hade vi tur, vädret visade sig från sin bästa sida hela vandringen.

    Vi kom allt närmare glashyllan, kön var lång och många stod nära varandra i väntan på att
    få stiga ut på den lilla hyllan med glasgolv där man kunde se rakt ner i ravinen. Där ville de flesta
    bli fotograferade, där togs många selfies....
 
    Själv tänkte jag som vanligt på säkerheten.
    Hur många kan stå på samma plats stöttad av de nya stöden som är borrade in i berget?
    Förmodligen väldigt många, men jag medger att jag tänkte tanken.
    Vi befann oss ett par hundra meter ovanför en stenig ravin med lite vatten i...
   

    Vi var lite grann som flugor på väggen
    Här syns den gamla leden mycket tydligt under den  nya

    Här går en av dem som arbetar med den nya leden. Han går på den gamla och håller koll på
    stöttorna till den nya och allt vad han nu gör.
    Vi har våra arbetsplatser var och en av oss. Bäst att hålla ögonen på var hålen finns. Han var säkrad
    med en lina, jag kollade upp det när  jag gick förbi honom. Bra så.
   
    

    En detalj som fastnade på kameralinsen när jag tittade neråt

    En detalj till. Jag förstår att man har byggt en ny led ovanför den gamla
    Den gamla leden/vägen byggdes med sand och cement och hölls på plats av metallfästen och ett
    enkelt järnräcke längs den svåra bergsväggen. Som jag skrev redan tidigare så föll folk ner
    och slog ihjäl sig när den gamla leden förföll alltmera. Officiellt stängde man den år 2000.
    Platsen blev ökänd, farorna och historien runt  platsen blev smått legendariska och lockade
    våghalsade klättrare dit från hela världen.
   

    Det är ju typiskt på sätt och vis, när något är farligt; så dras adrenalinstinna dödsföraktare
    dit. Det hör ju till på något sätt.
    Många hänvisade till att Caminito del Rey var " världens farligaste väg",
    vilket jag inte skriver under till fullo, det finns säkert hur många
    som helst "världens farligaste vägar" runt omkring på jordklotet.
    Men mycket farligt var det att gå  den, eftersom skicket var mera än uruselt.
    Det skriver jag däremot under på

    Inte ens ett räcke fanns kvar och vingligt och osäkert ser det verkligen ut att vara. Brrr....
 

    Vi komma i långa rader...

    som ett pärlhalsband ...

 
    Jag radar upp några av Uffes bilder här i slutet,  bara för att det är lättare att se hur det verkligen
    ser ut. Nu är vi på väg mot glashyllan och efter den  har vi en bit kvar att gå.
    Den sekvensen visar jag i det sista inlägget från Kungsleden imorgon.

   Copyright: Karin o Ulf Eklund, Pettas ekologiska

Caminito del Rey, del två

 I  början av vandringen går man förbi kraftverksbyggnader, dammar,
 vattenfall och allt som därtill hör.
 En känsla av att vara på ett industribesök av något slag infann sig hos mig men den känslan försvann
 för varje steg vi tog framåt. 

                     En av dammarna

    Snart nog fick vi gå längs med bergsväggarna ovanför El Chorro ( La Garganta del Chorro)
    Det är ravinens namn, där vattnet rinner nedanför oss. Det är en fantastiskt vacker plats med
    väggar av sten som sträcker sig så högt som ca 400 meter under en ca tre kilometer lång sträcka.  
    Den nya vandringsleden har byggts ovanför den gamla som man kan se på bilden.
    Jag ska visa bättre bilder lite längre fram, hur den gamla leden såg ut och ser ut. 
   

   Dramatiskt vackert är det så gott som hela vägen.
   Helst skulle vi ha gått den i en mycket mindre grupp eller bara vi två tillsammans,
   men det kostar en hel del mera per person . Inte vandringen som sådan, men med guide
   blir det  större summor beroende på hur många som går med.
   Som glada fattiga pensionärer som vi är befanns det här alternativet förmånligt.
   Det kostade bara en bråkdel för oss i jämförelse med de andra möjligheterna.
   10 €/person för själva vandringen med guide och så bussresan tur och retur 50 € till per person.
   Ett rimligt pris för en heldag. 120 € för oss båda. Egen matsäck med. Mat ingår inte.
   Nackdelen är att det alltid uppstår en viss hets och stress, framåt, framåt.
   Tid att stanna upp alltför länge finns inte

    Det går ner och det går upp och för det mesta går det plant. Vandringen är lätt...

Förstås så kan man bo där också om man är
en duva.
Det finns rikligt med håligheter att flytta in i

   Det fanns inte mycket vatten  i ravinen just då och där.
   För övrigt fick vi veta att El Chorro kan översättas
   som "spurten",  vilket precis är det vattnet gör i samband med att det tar sig fram genom
   ravinens smala kanaler.

    Skillnaden i höjd mellan de två konstgjorda reservoarerna i vardera ändar av ravinen skapar en
    unik möjlighet för utveckling av vattenkraft. Det var snudd på ett revolutionerande koncept i
    början av 1900-talet när man startade det hela.

    Vi var inte ensamma på vår vandring. Flera grupper släpptes iväg i olika omgångar.....
    Snart hade vi blandat oss med varandra utan att våra guider hade någon som helst ordning på
    oss. Tur att leden är säker att gå på

   Uffe med hårnät. Det hade jag aldrig trott att jag skulle få uppleva.
   Antagligen tänkte han detsamma om mig.
 

    På vissa ställen såg vi gåsgamar, ibland riktigt många.
   

    
Så här ser gåsgamen ut
på nära håll

Jag tog foto av en den
på en informationstavla
som vi vandrade förbi

    Här ser man tydligt en bit av den gamla leden.....
    Här och där  kan man se trådar som hänger längs ravinen halvvägs upp på bergssidan.
    Den ursprungliga strukturen lär ha byggts av sjömän som var vana vid att klättra i rep
    och samtidigt arbeta hängande ovanför ett tomrum.
    Under dem fanns inte vågor precis, utan kanske döden som låg där och lurade
    om de föll ner. Jag har läst någonstans att man använde sig av dödsdömda fångar till de
    allra farligaste arbetsuppgifterna.

   Efter ett tag togs det paus för att äta och dricka,vilket vi inte alls gjorde ,Uffe och jag.
   Det finns inte  någon som helst möjlighet att gå på toaletten under vandringen och varför utsätta
   sig när man kan låta bli?  Vi drack vatten i lagom mängder, det fick räcka med det. Vandringen
   som så är inte särskilt lång så man klarar sig utmärkt väl. Våra medhavda smörgåsar fick
   vänta i ryggsäcken tills vi kom fram och fick sätta oss i bussen igen.Som extra reserv hade vi
   köpt några energi-bars i Marbella.

   Nu fortsatte vandringen  i en annan miljö ett tag, längs skogsstigar över berget.

    "Titta", sa jag åt Uffe, "någon har lämnat en järnbro kvar i naturen".
     För min inre syn såg jag både cowboys och indianer jaga varandra.
     Flickan från landet, haha..
     Det är en fungerande järnvägsbro och inget som lämnats kvar.
    Järnvägen går på andra sidan ravinen.
    Det måste verkligen vara en upplevelse att åka med det tåget med all denna utsikt

    Vi lunkar på. I mitten av bilden finns bron vi ska gå över så småningom.
 

    Jag har skrivit bron med vita bokstäver. Den ska vi över, när vi kommer fram förstås.

  Men innan dess kommer vi till den sista etappen längs bergsväggen.
  Där fortsätter jag nästa gång. Den blir kanske den mest spektakulära delen av hela vandringen.

  Tack för att ni har hängt med på vandringen så här långt!

  Copyright; Karin o Ulf Eklund, Pettas ekologiska