torsdag 4 juni 2020

På gång




    Så dagarna drar iväg....
    Imorgon är det studentdimission i Uppsala för det äldsta barnbarnet Timothy
    och vi kan inte vara med. (covid-19 förstås)
    Något som drabbar de flesta i dagsläget men Timothy får fira med mor, far och lillebror.
    Studentgåvorna ska han öppna och så ska familjen äta gott.
    Tack och lov för vår digitala värld, på det sättet kan vi i alla fall vara med på ett hörn.






Den här sommaren då Pettas inte tänker hålla öppet alls, så har vi bestämt oss för att städa i alla knutar och vrår och göra det nödvändiga underhåll som vi inte har hunnit med tidigare.
Vi tänker på sommaren 21 och förbereder den redan på olika sätt, bl.a. med att städa
och sköta om vårt ställe men också en hel del annat
I lidret hade vi sju cyklar som nu har putsats upp och fått service.
Nu ska vi försöka sälja bort dem till ett förmånligt pris.
Bättre är att de blir använda än står här och far illa.
Vi höll en liten service åt båtfolket som landade i hamnen två kilometers väg härifrån för några år sedan. De fick låna dem för att antingen komma till oss och fika eller för att cykla till affären tre kilometer härifrån. Ofta blev det både ock och också en tripp till restaurang Soltuna, en bit härifrån.
Vi hade cyklarna låsta men om de som önskade låna en ringde till oss och berättade vilka de var så fick de koden till cykellåset. Det fungerade utmärkt hela tiden.
Men nu för tiden har de flesta med sig egna cyklar ombord på sina båtar så vi gör ett avslut här och nu. Det var kul så länge det varade.


*****************

Uffe går oftast och lägger sig senare än vad jag gör om kvällarna. En  kväll under förra veckan när han satt och tittade på tv fick han plötsligt ett litet snabbfotat sällskap. En liten mus slank in i tv-rummet och snabbt som ögat försvann den lika fort som den kommit. Uffe såg vart den tog vägen men han hittade den inte trots idogt sökande. Trots att han väntade en god stund så var den som bortblåst. Ingen mus...

 

Följande morgon berättade han det för mig så åtgärder gjordes förstås. Möss är gulliga men de ska inte vara inomhus. Morgonen därpå satt den lilla i fällan och bars ut ur huset. Märkligt nog så gör det faktiskt lite ont i mig att ta död på dem men det finns gränser.
En tröst är det att den sista måltiden består av en bit parmesanost.
Fast parmesan visar sig att vara farligt i det här avseendet.
Men säkert är det gott så länge det varar.
"Var och en på sin plats "som Edit sade, när hon föste ner myran från spiselkransen i elden. 
Vi matar fåglarna hela året om och innanför ytterdörren hade jag lagt en oöppnad säck med solrosfrön när jag kom hem från affären.
När jag öppnade den så upptäckte jag ett litet runt hål och resterna av hålet som låg spritt på golvet i hörnet. Musen hade försett sig med godis


    Undra på att Uffe inte såg musen. Den hade suttit i mina vandringskängor och mumsat i sig alla
    frön, kanske inte bara en kväll utan flera. När jag bar ut mina kängor för att rengöra dem och
    olja in dem för sommarförvaring upptäckte jag det hela.  Någon hade invaderat mina kängor.
    Det fanns frön i båda två.  Nu är kängorna dammsugna, tvättade och omskötta på alla sätt och vis,
    och de hemgjorda ullsulorna är tvättade. Den måste ju ha haft det ypperligt skönt därinne den lilla


          Vilket bra ställe att bo på eller hur?
          Det är inte bara jag som gillar mina vandringskängor.
          En liten mus gjorde detsamma.
          Hoppas den har möjlighet att använda St Pers vandringskängor, där den är just nu
          den lilla ängeln. Han måtte väl ha yllesulor han också?
          Så här är det att bo på landet i ett gammalt hus. Ibland får man oväntat
          sällskap som gillar solrosfrön och sköna kängor.
         
          Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

onsdag 3 juni 2020

Upprättelse

Jag måste väl krypa till korset nu och bekänna
Inte synder som så men Uffe och jag hade helt fel när vi trodde att min hjärna var förvirrad
när den såg rött, rosa och blått då jag fotograferade.
Bilderna blev ju bra men när den såg illgrönt idag
så stämde det inte alls med vad som står på pappret från sjukhuset och
doktor Ögon som kontrollerade min syn i morse såg aningen konfunderad ut
när jag berättade om färgerna jag såg.
Då hade jag inte börjat se illgrönt ännu.
Han hade aldrig varit med om det men någon gång ska förstås vara den första.
Tänkte jag, kanske han också.
Men som det ser ut så har han inte varit med om den första gången ännu...


                                                         

Väl hemkommen efter läkarbesöket tog jag kameran i hand för att gå ut och ta bild
på måsarna som hade fullt sjå att få åt sig maskar när jordbrukaren på andra sidan
vägen harvade åkern.
Det kan vara rätt så mäktigt att se på anstormningen av vitfåglar och kajor när godbitar serveras.
Men allt blev illgrönt. Då började en misstanke gro i mitt hjärnkontor som påstods
vara förvirrat efter starroperationen. 
Jag lämnade måsarna och traktorn för att gå in efter kamera nummer två.







När jag hade testat min andra kamera
så var allt precis som det skulle vara.
Helt normalt.
Inget rött, rosa, blått eller illgrönt
visade sig överhuvudtaget.
Uffe konstaterade detsamma,
för även han såg färger av alla de slag när han
tittade in i min numera avlagda kamera.
Den har helt enkelt fått färgfnatt(kamerastarr 😉 )
Nu har den gått i pension eller vad man ska säga .
Förmodligen blir den rekvisita ett tag i
utställningen som ska bli här hos oss nästa år





Kameran får hänga med ett tag till men inte mera än så.
Det fåniga är att den fungerar,
bilderna blir bra men när man tar dem ser man allt i sprakande färger
som inte alls överensstämmer med verkligheten.
Det hjälper inte ens om jag lägger mina gamla glasögon på dess "näsa"




Ja, så är det med det.
Min hjärna mår bra, synen tar sig och operationen har gått väldigt bra enligt doktor Ögon
Nu är det bara att vänta på att allt ska stabilisera sig innan eventuella läsglasögon införskaffas.
Men lite spännande var det ändå med alla färger jag såg när jag tittade in i kamera nr ett
Och kameran finns kvar, längtar jag efter starka färger så är det bara att plocka fram den...




Med kamera nr 2, den nya, har jag tagit bilder
av rädisisk konst.
Har vi ingen utställning i Gula salen här
i sommar så får vi  ha utställning i
trädgårdslandet istället. 
Man får göra livet så glatt som man kan
i tider som dessa.
Och snart får vi lägga tänderna i en god rädisa



Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

tisdag 2 juni 2020

Med häxsaxen i högsta hugg

Igår kväll gick jag ut som vanligt för att leta mördarsniglar.
Jag har min runda. Vid det här laget efter alla år så har jag koll på var de håller hus
I och för sig så är det lite för torrt just nu för att jag ska hitta dem men en liten runda runt hus och tomt skadar ändå inte förrän det är dags för en dusch och ett hopp i säng


    När jag kom ut på kökstrappan så var Filip Fasan nedanför den. Förstås.
    Någonstans i periferin hade han sin höna. Han stegade långsamt åt sitt håll och jag gick
    åt det andra hållet. Vi har en tyst överenskommelse känns det som.
    Vi respekterar varandra men håller avstånd . En sanning med en liten modifikation,
    åtminstone vad gäller den färggranna tuppen. Ibland smyger han sig upp bakom mig
    och tötar till så jag lättar en halv meter eller så.  Jag är säker på att han ler i mjugg när han har
    lyckats skrämma mig. Men han har berättat vem som är herre på täppan och det får han så
    gärna vara. Mitt hjärta blir varmare än varmt när jag ser honom, vilket jag gör många gånger om
    varje dag. Vi bor ju ihop på något sätt.


    Vid husväggen har flera bondvallmon snart blommat ut men några knoppar finns det fortfarande.
    Än är inte tiden slut för den ljuva. I diket vid vägen finns mängder av knoppar som snart slår ut
    Jag får lov att göra en dikesvandring lite längre fram så ni får se vad jag kan hitta där. I diket alltså.


    I fjol syntes de inte till alls, ekorrkornen, men i år tycks det vara gynnsamt för dem att visa sig.
    Vinterns eternellbuketter är räddade....


       Nu går det undan. Syrenerna slår ut och jag ska försöka få till syrensaft i år....



    Jag rundade trädgårdslandet, som vid det här laget ser rätt så kalt ut men oj, ni skulle bara veta...
    Snart är det överdådigt och ser ut som en djungel. Så brukar det bli i alla fall.
   Den nyplanterade och förkultiverade persiljan och palmkålen tältar. Plantorna har varit ute ett tag
   men i skydd för den starka solen, så jag skyddar dem för solstrålarna ett par dygn innan jag tar bort
   tältena. En liten hjälp på traven kan behövas.
   Ja, jag hörde frågan om vad jag har sått och satt . Förutom att det finns doftpioner, vallmo av olika
   slag, färgkulla, romersk riddarsporre, ringblomma, lavendel
   och en hel del självsådda blomster till så
   får vi persilja, dill, nyzeeländsk spenat, morötter, rödbetor, gul lök, röd lök, vitlök, rädisor, potatis,
   sallat, gul och grön zucchini, bondbönor, sockerärter och solrosor. Solrosorna är till för fåglarna
   De skördar dem själva när det så är dags. Ja, sen finns förstås en massa olika örter, som
   libsticka,läkemalva, oregano, citrontimjan, rysk dragon, salvia, temynta och ramslök.
   Jordgubbar och svarta vinbär inte att förglömma. Isbergssallat finns där också...och lite till..
   I växthusen växer det tomater och slanggurka...


    Jordgubbarna, som vi kallar till Finnögubbar för att vi inte vet vad det är för sort annat
    än att den är gammal som gatan och smakar sött och gott, blommar rikligt i år.
    De godaste gubbarna man kan tänka sig.


    Rabarbern höll jag på att glömma. Vi har lite väl mycket rabarber men av någon underlig anledning
    så går den åt i alla fall även fast vi inte har caféet öppet i sommar. Jag har redan saftat en hel del,
    några pajer och krämer har också ätits upp. De stora rabarberbladen använder jag till marktäckning
    och gröngödsling. Vi har två lika stora rabarberplantor till förutom den som syns på bilden.


   
    Bondpioner har vi också, ett par i trädgårdslandet och ett exemplar i gräsmattan
    Snart slår skönheten ut sina tunga vackra blommor. Bergklinten älskas av steglitsarna.
    I bakgrunden skymtar en del av sparrislandet. (jodå, jag ska rensa ogräset, jag lovar) 


    Några tulpaner blommar fortfarande men de flesta har snart vissnat helt och hållet.
    

    Lupinerna tar sig med snabbhet, snart är allt ett enda blommande hav i sluttningen ovanför huset.

    ***************

    Jag hittade ingen mördarsnigel alls. Jag hörde Kottan gruffa och varna mig när jag kom gåendes
    i det höga gräset vid lidret, så jag svängde om och gick in igen. Igelkottarna får vara i fred.
    Just innan jag stängde dörren om mig hörde jag tofsvipornas ljusa läten ljuda över åkern
    nedanför vägen.
    Vi lever i en underbart vacker tid just nu. Det är nästan synd att sova
   
    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska



måndag 1 juni 2020

Utmaningar


      Nya utmaningar ställs man inför så gott som hela tiden.
      Blogger utmanar sina bloggare att ändra på gränssnittet som det kallas.
      Går man inte med på det frivilligt så hamnar man där i alla fall i slutet av sommaren.
      Blogger gör det om man inte gör det själv. Så nu har jag gjort det själv....
      "Kan själv"! Tror och hoppas jag. Om inte annat så ska jag lära mig allt det jag behöver
      lära mig för att kunna hänga med .
    

      Men det är inte enbart Blogger som är en utmaning just nu.
      Jag tog kameran, gick rakt ut till de små ekorrungarna som finns här just nu, lyfte kameran
      för att ta bilder av de barnsliga och orädda sötnosarna och allt var så rosa, så rosa fullt med
      blåa inslag
      " Nu har kameran fått fnatt " tänkte jag. "Tur att jag har en till att ta till om så skulle behövas."
     

      Men vid "framkallningen" såg ekorrarna ut precis som ekorrar ska se ut när solen skiner på dem.
      " Har du inte läst pappret du fick med dig från sjukhuset?" frågade Uffe när jag förundrade mig
      över det oväntade färgspektrat jag hade upplevt.
      Nu har jag läst pappret och där står det att jag under de första dagarna efter operationen kan få se ett
      rosa/rött skimmer i början innan synen stabiliseras.
      "Skönt, undslapp jag mig, att det inte är fel på kameran".
      " - Nej, det är på din hjärna det är fel"  fick jag veta av min hulde make. 😉
      Det kan jag leva med, bara det inte är fel på kameran.

     
     
          När vi var i Funchal för drygt två månader sedan tog jag en bild av dörren med den lättklädda
          kvinnan på med tanke på BP:s skyltsöndag.  När jag "plockade" fram bilden för att använda
          den fick jag huvudbry. Jag hade inte sett dörren bredvid när jag tog bilden.
          Vem bor där? Jag upplevde aldrig att kvinnodörren var särskilt stor
          alls men den som bor granne med den dörren måste ju vara väldigt liten i jämförelse
          Bor det hobbitar i Funchal?
          Nästa gång vi far dit så måste jag kolla upp det hela.
          Jag måste nog ta måttbandet med mig, tror jag.

          Tillsvidare har jag klarat Nya Blogger någorlunda bra.  Någorlunda säger jag, för visst
          finns det mycket nytt att lära sig innan allt sitter.

         Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

söndag 31 maj 2020

Skyltsöndag/ Bär

Jag kombinerar  Skyltsöndag med BP  och  Sannas Weekly Photochallenge igen 
Titta gärna in på länkarna och läs vad de andra som deltar i dessa bloggteman skriver. 
Sannas ord för veckan är bär

 



Bananen är väl inte något bär? Det låter ju sökt men bananen är faktiskt ett bär.
HÄR kan man läsa mera om bananen.
Mannen på bilden fick ett munskydd i svart av mig nu i Coronatider.
Han väntar på sin tur att lasta av alla bananer/bär hos en grossist i utkanten av Funchal.

                          
                                Jag vet inte om det är en bananinspektör detta men det kan det vara
                                Eller en bananspion som kanske kollar upp att ingen "utomlandsifrånbanan"
                                slinker in bland de maderianska.
                                Bilden är inte min utan någon annans
                                Jag hittade bilden på Pinterest. 
                             
 

Med utsikt från vår balkong i Funchal fick jag se denna underbart vackra klädsel som kvinnan
bär.  Hon bär sin börda på huvudet på vägen hem från hamnen där hon brukar sitta och sälja
sitt hantverk. En timme senare var det mörkt.
Följande morgon såg jag henne när hon bär sina försäljningsvaror i kassar på väg mot hamnen.
Från min balkong önskade jag henne lycka till och att affärerna skulle bära sig.








Från balkongen såg jag också vad folk gjorde på andra sidan gatan. Jag hade en viss koll på 
logistiken om man säger det så. 😉
Mannen bär de två ölkorgarna till det gemensamma förvaret för alla som hade caféer och restauranger
i den omedelbara närheten. Senare kom uppsamlingsbilen från Coral och tömde förvaret.
Mycket bär-ande blev det..


    Man kan bära på en hjälm också. Kanske han återanvände den och var på väg till butiken för att 
    handla? 


                              Här bär det iväg för den svenska kungen.
                              ( bilden är från Internet någonstans)



    Ibland händer det!  Gröna gubbar från yttre rymden invaderar och bär iväg vackra pojkar från
    Madeira. Jag kan förstå det för naturligtvis så behöver man en helt annan fägring på Mars
    eller var de nu hör hemma, de gröna.

   

    Så finns förstås bären i trädgårdar, längs stränder och i skogar, som jag inte ska visa bild på.
    Inte alla sorter i alla fall, utan endast på den bunke som jag fyllde med havtornsbär från vår
    trädgård för något år sedan.
 
    Nu bär det åv...
    Jag avslutar mitt bär-ande för denna gång.

     Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

fredag 29 maj 2020

Med en ny syn på världen




   Precis så känner jag det
   Man ska fira varje dag man finns.
   Hur man firar är förstås en annan femma
   Det är upp till var och en att göra sin dag till den fest den förtjänar att bli
   För min egen del firar jag med att känna tacksamhet för så mycket fint som vi trots allt har
   i vår del av världen


    Igår låg jag i operationssalen på Ålands Centralsjukhus och fick mina gamla linser i ögonen
    utbytta mot ett nytt par, så nu ser jag som jag såg för ca 30 år sedan
    En märklig känsla är det att inte behöva använda glasögon igen annat än när jag skriver och läser
    Plötsligt ser världen förmodligen ut som den alltid har gjort men för mig som har gått med
    två starka förstoringsglas på mig i många år så känns världen rejält förändrad.
    Hjärnan håller på att vänja sig...


 

    Men om någon vecka så är jag troligen på banan igen utan att känna att jag tappar fotfästet.
    Jag upplever att allting har blivit så smått, så smått.
    Kaffemuggen som i normala (tidigare) fall
    har varit bamsestor upplever jag nu som en stor kaffekopp av det gamla slaget,
    mina fötter och skor är pyttesmå mot tidigare osv....
    Det är fascinerande på så många olika sätt allt detta nygamla.
    Jag har dragits tillbaka rent synmässigt till den tiden då jag var runt 40 år.
    Jag inser också att jag har gått runt  i en rejält förstorad värld nu när jag ser s.k. normalt igen.


     Jag minns när min mormor gjorde "samma" operation för femtio år sedan.
     Hon måste resa till Åbo och vara där på sjukhus i en vecka för ett öga.
     Samma procedur väntade för nästa öga och så väntade resor för kontroll.
     Hon hade det riktigt, riktigt jobbigt och jag tror inte att någon av oss i hennes närhet ens förstod
     hur hon verkligen  hade det.
     Efter det måste hon ha väldigt starka glasögon och ändå såg hon inte bra.
     Världen går framåt, allt var inte bättre förr.
     Min operation tog ca 1,5 timme med förberedelser och efterprat med kaffe och smörgås
     inräknat.
     Jag fick båda ögonen åtgärdade på en och samma gång.
     Allt till en kostnad på 100 €!
     Kontroll och besök hos läkaren väntar inkommande onsdag. 
     Läkaren och sjuksköterskorna som surrade runt mig för att göra det bästa för mig kan jag inte
     lovorda tillräckligt mycket. De var änglar med sköna mjuka bomullsvantar på.
     Jag känner väldigt stor tacksamhet för att jag lever på Åland, i Norden och har möjlighet att
     bli hjälpt på bästa tänkbara sätt.

     Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

måndag 25 maj 2020

En tisdagsbukett


   Finns det något bättre än att plocka en stor bukett rosor?


   Jag märkte att jag hade många olika rosor med mig hem från Madeira efter vår senaste vistelse där


    Naturligtvis så vill jag dela med mig av all skönhet, all doft. För den känner ni säkert eller hur?


   Det går inte att gå förbi allt det vackra utan att stanna till nu och då för att "plocka" rosor


   De finns överallt


    Bedårande vackra...


   I olika nyanser av vitt, av rosa, av rött och av gult


    Namnen känner jag inte till på någon av dem, jag bara njuter och tar in...


    De som skimrar i gult är favoriterna


    Men givetvis så är alla rosor favoriter


    Som röd sammet


    Det finns inte ord för hur vackra de är
    Eller hur?

    " Rosor är alltid rosor om än i ett sprucket krus"...

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska