Lucka 18 /Eldfängt

Pappa hörde till frivilliga brandkåren i Mariehamn.
MFBK
Krister hörde till pojkkompaniet.

Vi var vana med att brandkåristerna i familjen;  i all synnerhet pappa,
drog iväg på utryckning när det kom ett brandalarm.
Dels hördes det i hela staden,
(någon form av mistlur a´la Hesa Fredrik fanns i stadshuset),
men alla frivilliga fick också var och en samtal till sina hem
om var det brann och en del annat som man behövde få veta.
Även Krister hängde med när han blev så pass gammal att han ansågs klara av en eldsvåda.

Jag minns tre julaftonsförmiddagar när brandlarmet gick igång, då vi satt och åt "frukost"  tillsammans. (idag säger vi lunch) .
Det brann någonstans och alla frivilliga som hade möjlighet ryckte ut.
Mamma eller jag tog oftast samtalet som vi visste att var på kommande
när vi hade hört brandalarmet ljuda över stan,
medan pappa och Krister hoppade i brandkläderna.
När destinationen var klar försvann de i ett huj ut genom dörren
Sen vet jag inte riktigt om hur de tog sig vidare,
men ofta kunde de hoppa på en brandbil i farten eller så tog de egen bil om det fanns en  sådan.
Jag gissar att pappas arbetsgivare, Calle R. stod för transporten många gånger.
Det fanns flera brandkårister i kvarteret och man hjälptes åt på bästa sätt.

Ett ljus hade stått för nära en gardin eller så hade ljusstaken tagit eld...
På något sätt blev det nästan en tradition, hur hemskt det än låter.
Men fortfarande använde man levande ljus mera än elektriska under sent 50-tal, tidigt 60-tal.
Jag minns inte att någon enda eldsvåda som släcktes under julaftonsdagen,
förorsakade någon större katastrof men självklart så blev någons julafton förstörd.

De moderna nylongardinerna hade gjort sin framfart
och fladdrade till så lätt, nära de tända levande
ljusen i fönstret.
Man hade fortfarande träljusstakar.

Jag minns hur vår fyrarmade ljusstake av trä,
målad i rött kunde se ut efter julen.
Det fanns brända märken i ljushållarna...
Med kniv brukade jag "tälja" bort det brända
Tack och lov att den tiden är förbi och att det finns eldsäkra metallkoppar att lägga i botten
på liknande ljusstakar i dagens värld.

Allt var definitivt inte bättre förr.

När pappa och Krister kom hem var de dyblöta inpå bara kroppen.
Lukten av brand och vatten stod som en sky runt dem innan mamma sjasade ner dem i källaren till bastun för att tvätta sig och klä på sig torra kläder.

De fick inte ta de använda, våta kläderna med sig upp i lägenheten igen.
Dem tog hon hand om i ett senare skede.
Men lukten fanns kvar i hallen rätt länge
Jag kan mana fram den i minnet än i denna dag. Vatten, eld, rök och våta kläder..brrr...



Desto mera dramatiskt var det inte, det  hörde "nästan" till
men så snart elljusstakarna blev vanligare så blev den typen av
julaftonsbränder ovanligare.
Jag minns andra julaftonsdagar då vi tittade på varandra och
såg lättade ut. Ingen eldsvåda, toppenbra!


I vår familj tog vi stunden som den kom.
När familjens frivilliga brandkårister hade gjort vad de kunde
så hörde det till att de öste  ur sig vad som hade hänt ( den tidens rebriefing)
Vi andra två agerade terapeuter.
Sen återgick allting till den vanliga lunken igen,
så vanlig den nu kunde vara när julen var inne


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Lucka 17 / En hjärtevarm jul

En julkalender är lite grann som livet är
Man vet aldrig vad som väntar en bakom en stängd lucka

Då tänker jag inte på den glittriga  kalendervarianten som jag hade som barn,
där jag redan hade gluttat på vad som fanns bakom varje lucka ända fram till julafton.
Jag bara klämde fast luckorna igen och låtsades
bli glatt överraskad för varje dags överraskning.
Jag lurade både föräldrar och mig själv
Och jag blev glad, så stor var inlevelsen trots att jag redan visste vad som väntade

I livets stora kalender kan man bara ana vad som väntar bakom luckorna
De överraskar på ett helt annat sätt
Dem kan vi inte öppna upp och stänga igen.

En av alla lucköppningar i min stora livskalender visar den
allra vackraste granen i mitt liv som jag har upplevt.
Någon vackrare än den kommer kanske aldrig att finnas mera annat än i mitt minne.
Den var inte vacker bara för glittrighetens skull,
utan i all synnerhet för innerlighetens och kärlekens skull. 

Pappa och mamma kom som vanligt hem till min familj för att fira julafton, precis som
de hade gjort under många års tid.
De kom tidigare än de brukade göra och den här gången hade pappa
sin låda med julgransdekorationer med sig.

- "Nu ska vi klä granen tillsammans!
Här är mina julsaker!
Nu får du dem!"
Jag försökte säga emot, jag visste ju att om någon var julnörd så var det min pappa,
han skulle ha dem själv, men jag tystnade när jag såg hans blick.
"Jag behöver dem inte längre", sade han.
 Jag såg att han visste att det var så.

Sedan satte han sig ner i soffan och tittade på när vi andra klädde julgranen.
Under hela min uppväxt var han den självskrivna generalen när det gällde julgranspåklädning
så det kändes märkligt.
Men vi andra surrade på som små humlor runt en blomma...
När något hängdes fel enligt den sittande generalen, så fick vi förstås några kontraorder
Det skulle inte ha varit min pappa annars

Granen blev en riktig Walt Disney-gran, det var bara Piff och Puff som saknades.
Så gnistrande och så vacker den var.
Stämningen var varm, intensiv och lycklig men den rymde också något annat.
Vi andades förtätad luft.
Pappa visste, jag visste och säkert mamma också.

Fanan höll vi högt, lika högt som stjärnan i grantoppen satt, i barndomshemmet
också med en spira till, under alla de år vi hade haft tillsammans
runt granarna  i vår gemensamma tid i livet.

Mamma tog som vanligt med sig vår smutstvätt den kvällen
precis som hon hade gjort i flera år innan.
Det var en extra julklapp jag fick från hennes sida,
hon visste att jag hade mycket att göra med företag,
jobb, familj och livet i all synnerhet.
Så hon tvättade den. Så tacksam jag alltid kände mig.
Det betydde oerhört mycket för mig att få vara ledig från det vanliga
vardagsslitet om än för bara en dag. 

Pappa dog tre månader senare, i mars, mamma i november.
Att mamma också skulle gå bort samma år anade ingen av oss. 

Livet förändrades, jularna efter det blev aldrig desamma igen,
men de har varit bra i alla fall, fastän på ett annat sätt
Man gör dem till vad man kan göra dem till
Nya traditioner föds när gamla dör.

Luckor med nytt innehåll öppnas
"Tidevarv komma, tidevarv gå
släkter kommer och släkter gå"....

Det är livets gång.
Jag är så glad för att min/vår sista jul tillsammans
med mina föräldrar blev så fin


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Lucka 16 / Julhälsningar

När barnen var små gjorde jag ett "flaggspel" av julkorten vi fick.
På ett vackert band fäste jag fast julkorten med små klädnypor
Sen hängde julkorten över dörröppningen till köket som en juldekoration i sig
som påminde oss om alla julhälsningar vi hade fått.

När julen var slut och innan allt plockades undan gjorde jag nya julkort av dem,
färdiga att använda inför nästa jul.
Återanvändningstanken har hängt med länge för min del.
Så gör jag nu också, jag klipper, klistrar och fixar både julkort, paketkort
och kanske något annat av julkorten vi får.

Det var kanske inte så populärt i början men så småningom vågade andra också anamma
återanvändningsmetoden.
Jag tror att man skämdes lite grann för att göra så, man ville visa att man hade råd att köpa nytt.
För min del handlar det om att ta vara på de resurser som finns
samtidigt som man sparar några slantar.
Hållbart miljötänkande är det också.

En god väninna till mig gör också egna kort av återvunnet material
Vi sänder varandra s.k. returkort, som vi har klippt och klistrat ihop.
Också till födelsedagarna gör vi så och det är alltid lika roligt att se hur den andra har fått till det.

Nå, var och en gör som den vill.
Jag fortsätter på mitt sätt....

 Men tiderna förändras.
 Julkortsmängden har sinat både på det inkommande och utgående
 kontot. Många hälsningar går ut i världen via e:post och facebook och många kommer in
 samma väg. Det digitala julkortet blir allt vanligare

Inget fel alls i det.
Det är hälsningen som är den viktigaste, fastän det är
väldigt roligt att hitta lite post
i postlådan nu och då.

Postlådan hos oss får inte
påfyllning särskilt ofta längre
eftersom de flesta räkningar
dras direkt via e:faktura-systemet på banken.
Mycket behändigt är det
Ingen reklam får vi och dagstidningen läser vi digitalt.

Men ändå...kanske man ändå
borde ge sig lite mera tid
för att sända iväg ett
personligt handskrivet kort
eller brev?   
Undrar jag som har blivit
mera restriktiv
i julkortsskrivandet med åren.
Det måste erkännas.
Det handlar förstås om tidsprioriteringar, någon stress ska man inte känna.

Jag vill själv skriva brev och hälsningar för att jag verkligen vill göra det av hjärtat och inte för att jag känner att jag måste göra det.




Ibland har jag upplevt att vi har fått julkort/hälsningar bara för att det har känts som ett måste
hos avsändaren.  Hjärtat har inte varit med, det både märks och känns.
Så behöver det inte vara.

Då har jag slutat att sända julkort tillbaka för att hjälpa till på traven.
Någon måste bara ta det avgörande steget.
Nästa jul har ingen julhälsning kommit från det hållet och
för min del har det känts bra.
Säkert också för avsändaren
Bättre så än att känna ett onödigt måste.
Vänner och bekanta kan man vara ändå.

I våra dagstidningar på Åland har man möjlighet att sända julhälsningar i form av en liten annons som berättar till vilken organisation man ger ett bidrag istället för att sända personliga julkort.
Vi gör ungefär likadant, vi sänder en musikhälsning till släkt, vänner och bekanta via radion
förutom de få julkort och julbrev som vi också sänder.

Många låter helt och hållet bli att sända julhälsningar, vilket också är precis som det ska vara.
Man ska följa sitt hjärta också i de här sammanhangen
Den fria viljan ska råda.


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Lucka 15/ Här varé gran, här varé gran....

På Köpmansgatan hade vi alltid gran till julen
( jag flyttade bort hemifrån  när jag var 18 år) 
Pappas arbetsgivare Calle R. ägde skog(ar) och var givmild.
En bra kombination.

Pappa fick i uppdrag att tillsammans med någon annan i firman
dra iväg till skogs någon dag innan jul för att hugga julgranar åt alla som bodde
på gården ( 10-an och 12-an) .
Bio Savoy, café Iwa och  café Strand skulle också  ha varsin gran.
Lastbilen, den turkosa (fråga inte märket), hade flaket fullt av granar
när de kom hem igen från skogen.
Förmodligen hade pappa märkt ut den vi skulle ha redan under sommaren.
Det var viktigt med granen. Den skulle vara vacker

Wilhelms lilla gran-dunge

Själv har jag aldrig tänkt i de banorna, utan egentligen helt tvärtom.
En gran blir vacker när den har dekorerats, så varför hugga ner den vackraste?
Den kan väl få stå kvar och växa sig stor?
För det mesta har vi alltid sökt våra granar längs elgator och diken i skogen.
De träden ska ju ändå sågas ner.
Elandelslaget gör sina räder och tar ner allt som växer under ledningarna.
Och jag har sällat mig till elgubbarna..... (när de inte är på gång med motorsågarna )
Jag måste ju hinna före dem

Aloen som julgran för något år sedan. Liten och behändig och  den barrar inte alls..

Hos oss har det funnits både gran, tall, en, aloe och torra ruskor/träd.
Helt beroende på vad som hittats under elledningarna.
Nå, aloen har vi förstås inte hittat där
Den fick jag av Uffe, som vernissageblomma, när jag deltog i en konstutställning år 2000
Då var den pyttepytteliten. Ursprungligen hämtad från Madeira.
Nu är den stor och får vara julgran åt oss om och när det känns så.

Wilhelm tyckte att man kan ha knäppgranar för något år sedan....

I år har jag redan sett ut vår julgran, ja, det blir en gran,
som står under en elledning 
Och den är vacker...
Den borde få stå kvar där och växa .
Jag borde klippa ner ledningarna istället men det blir väl sånt liv om jag gör det.
Tidningsskriverier, polisbesök och gud vet allt, så jag låter bli
Det finns gudinog så mycket annat att skriva om

Jag har redan berättat för granen om att jag ska ta hem den en dag närmare jul.
Nu hoppas jag att ingen annan hinner före,
men vem kan nu tro att det växer vackra granar under elledningar
där marken oftast är våt och sank ?

Nä, jag tänkte väl det.



Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Lucka 14 / När gungstolen var barnvakt

I köket hade vi en gungstol som morfar Frans hade snickrat.
Som liten (3-4 år) minns jag att jag var aningen rädd för att sitta i den.
Den var "rank" på något sätt.
Gungade man för långt framåt eller bakåt så nåddes en "tröskel"
och "gick" man över den så vippade stolen så häftigt till
så känslan man fick var att den var på väg att volta.
Det gällde att sitta still i båten och bara gunga lite lite...

Gungstolen på bilden heter Katrineholm från Citiboard,. "Lånad" bild från Internet

Min mamma insåg att hon hade vissa fördelar av min gungstolsrespekt
och därför hände det att jag blev satt i gungstolen nu och då,
då hon behövde koncentrera sig på någonting i lugn och ro
Man kan lugnt påstå att gungstolen blev en utmärkt barnvakt
Hon fanns alltid där så att jag såg henne men hon behövde inte bekymra sig
över min annars rätt vilda framfart under den stunden hon hade mig i säkert gungstolsförvar.

Kaffekvarnarna finns bakom glas och ram,  så därför blänker det som det gör. (Ålands Museum)   

Jag fick kaffekvarnen i famnen så jag kunde mala bönor så mycket jag orkade och ville.
När den lilla lådan i vår gröna kaffekvarn var full av nymalet kaffe tog mamma vara på det,
lade det i kaffeburken,
fyllde på med bönor och så fick jag börja om igen.
Under sakta gungning utförde jag sysslan.
Jag vågade inte röra mig alltför mycket för då kunde ju gungstolen vippa mig över ända.

Lagom till advent hängdes en julbonad upp på väggen bredvid gungstolen.
Den kunde jag studera hur länge som helst, malandet upphörde och likaså gungningen
Den var så fascinerande att titta på, den vackra pappersbonaden 
För en liten jänta var det lätt att förflytta sig till tomtarnas värld in i stallet med hästarna

    Eller så tittade jag på den andra bonaden vi hade i köket men då måste jag vända mig
    om lite extra...
    Försiktigt, försiktigt,  så att inte gungstolen skulle konstra.
    De här bonaderna kunde hålla mig stilla (eller sysselsatt i tanken)
    långa stunder...
    De hörde verkligen till mina barndomsjular.

   Så småningom flyttades gungstolen till vardagsrummet och jag blev mindre rädd för att sitta i den.
   Jodå, med flit, gungade jag den över ända många gånger om..
   ända tills en bit av sitsens framkant bröts av.
   Självklart så blev mamma både arg och ledsen, det var ju morfars hantverk jag skadade

   Men Karlssons Klister dög till det mesta och snart så var den "hel" igen.
   I fortsättningen fick jag nog gunga i den men med en mera kontrollerad fart än tidigare
   Jag blev påmind om det varje gång jag såg den lagade sprickan där klistret lyste gulgrönt...
   Ack ja, snyggt var det inte

   Gungstolen levde många år efter det hos oss. Var den är nu? Ja, säg det...
   men jag har mina aningar. 
   Må den få gunga och kanske också göra en volt nu och då! 
  
   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Lucka 13 /Santa Cia

    Det började när Timothy, det äldsta barnbarnet var ett par tre år gammal
    Han sov över hos oss när föräldrarna var ute på galej en lördag.
    Plötsligt så stod den lille killen där, med tindrande ögon och ett antikljus i handen
    och sjöng Santa Cia för oss.
    Sen dess är dess heter den här dagen Santa Cia-dagen.

           Nej, han vill inte vara med på bild, inte ens när han var stjärngosse som tioåring
   
           Hans mamma och hans morbror var lucia respektive stjärngosse när de var små
           och fick lussa hos morfar och mormor, samt grannarna. Lucian var glad i hågen,
           men stjärngossen nekade att ha struten på huvudet. Och så blev det också...
           Bilder finns men inte digitala och att hitta dem i ett nafs ...nej, jag ger upp
           redan innan jag ens har försökt

          Själv var jag en av Ålands luciatärnor år 1969 . Lucian hette Yvonne
          Så roligt vi hade tillsammans, alla tärnor och vår lucia. Vi fick minnen för livet.
          Också i det här sammanhanget finns det svartvita bilder, men
          var jag har dem vet jag inte, så det får räcka med en bild av mig själv när jag blir
          friserad på luciamorgonen, tidigt, tidigt.
           

       Det finns många fina minnen från den luciatiden men ändå är det en resa med sjöbevakningens
       båt över ett stormigt hav till en av skärgårdskommunerna som har etsat sig fast lite
       extra. Vågorna var höga, sikten var dålig och för att se bättre öppnade en av sjöbevakarna
       takluckan och in vräkte en störtsjö rakt över mig, som blev dyblöt av isande kallt
       decembervatten. Men när man är 18 år bekommer det en inte särskilt mycket.
       Vi kom i land, gjorde vårt framträdande, om än jag kände mig som en dränkt men torkad katt
       Sen åkte vi hem igen över stormiga vatten mot fasta Åland

       Vår Luciapappa som hette Egon Häggblom, rattade bilen vi åkte i när vi kom iland igen.
       Stackars den "pappan"!
       Vi var så trötta alla, så vi bara skrattade och fnittrade hysteriskt hela vägen hem till stan.
        Egon tyckte att vi skulle lugna ner oss och mera irriterad han blev desto mera fnittriga blev vi.
       Jag är säker på att Egon var glad när den delen av  resan var slut.

       Den sista resan vi i luciagänget gjorde tillsammans gick till Enköping i Sverige.
       Där sjöng vår tärna  Eivor Nordberg, numera Lindström, Gläns över sjö och strand
       så alla i Enköpings kyrka  fick ståpäls. Så mäktigt det var.
     
      Ha en riktigt fin Santa Cia alla!

      Nu ska vi äta lussebulle!

     Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Lucka 12 / Julens söta bröd

Tidigare om åren bakade jag mycket mera till julen än vad jag gör nu för tiden.
Det hade förstås att göra med vårt företag Pettas och
vår catering, vårt bageri och alla marknader vi var med om.

I mitt ännu tidigare företag, Jomal´Karins hembageri hängde en lapp på dörren
 med ett ryskt ordstäv:
"En dag utan bröd är lång".
Alla behöver vi bröd av varierande slag, både andligt och mera påtagligt.
Nu har vi, som de flesta vet, dragit ner på verksamheten
och har öppet café endast sommartid.

     Men till julen blir det trots allt lite gott bröd för familjebehovet.
     Pepparkaksdegen gör jag förstås själv
     

   I år blev de rejält peppriga men så ska väl pepparkakor vara?
   Bakade på smör. Här göre sig ingen palmolja besvär. 

    På Köpmansgatan 10 o 12 , under femtiotalet,
    brukade mammorna turas om att hålla pepparkaksbaket med barnen på gården.
    Vi kunde vara riktigt många runt bakbordet och uppriktigt sagt
    förstår jag inte att det löpte på så bra som det faktiskt gjorde.

    De var mästerliga dagmammor åt varandras barn,  mammorna.
    Men jag gissar att det inte tog så lång stund.
    Vi åt ju deg så snart vi kom åt att göra det.
    Pepparkakorna blev inte särskilt många, degen var försvinnande god.
    

    Min egen mamma Ruth gjorde minst två pepparkaksdegar till varje jul.
    I vårt skafferi hade vi tydliga spår av musbesök.
    Man kunde tydligt se en ganska stor uppkrafsad grop i degen.
    I synnerhet den första satsen var särskilt attraktiv

    Mamma påstod att det var tvåbenta möss det handlade om men om vi inte annars
    höll ihop min storebror och jag, så var det i alla fall då.
    Så oskyldiga vi försökte göra oss trots att vi visste att vi nog var avslöjade
    när vi såg mammas leende.
    Pappa anslöt sig till oss tvåbenta möss under kvällen efter sitt dagsarbete
    innan han gick vidare till sitt kvällsjobb på Bio Savoy.
    Pepparkaksdeg är gott, godare än de färdiga pepparkakorna.
   
    När vi hade ätit oss sjuka på deg lade mamma nästa deg och den fick hon ha i fred.
    Då hade vi fått tillräckligt mycket av det goda
    Hon var aldrig sur på oss för nallandet av pepparkaksdeg.
    Det hörde till traditionen på något sätt
   
    Till traditionen hör också att jag brukar baka med mina egna barnbarn, men också
    där blåser en förändringens vind av rent geografiska skäl.
    Men jag ser alltid till att det finns jäst och färdig kakdeg av något slag om
    Wilhelm får ett bak-il på sig när han kommer på besök.  När det ilet är på gång
    så står mormor i givakt och är redo som en scout. Alltid.

    När Wilhelm och Timothy var  småkillar var det en vanlig syn
    när de kom hit eller jag for till dem,att jag  möttes av
    en liten brödkavel i högsta hugg. "Nu ska vi baka mormor! "
    Men allt har sin tid!

    Något vi aldrig hade då jag var barn, var  lussekatter,
    eller lussebullar som vi säger här hos oss

 

Det är däremot ett måste i det här huset. Än så länge.
Vanorna ändrar har jag märkt
Men tillsvidare bakar jag saffransbullar  till julens adventshelger.
En rejäl sats finns i frysen, bara att ta upp när det behövs.
Förr bakade jag dem på luciadagens morgon men inte nu längre.
Jag har blivit bekväm

På Luciamorgonen ska den första "katten"  ätas till morgonkaffet framför tv-n
när vi ser på lucia med tärnor i Sveriges tv.

Mera kaffebröd än så brukar det faktiskt inte bli.
Förr bakade jag ofta en fruktkaka, en sandkaka, småbröd,
jultårtor och en stor chokladtårta.

Inte nu längre; vi äter frukt istället
 

Copyright: Karin Eklund,  Pettas ekologiska