Oktobermorgon

    Fördelen med att vara pensionär är att man kan sova precis så länge man önskar. Om man kan...
    Jag har lätt för att sova och vaknar oftast av att småfåglarna vaknar i syrenhäcken utanför vårt
    sovrumsfönster. De vaknar när solen börjar gå upp och på det sättet fungerar vi ungefär lika,
    de och jag.
    Uffe sover gärna lite till, för han hör helt enkelt inte den högljudda morgonserenaden
    som väcker mig.
    Hans hörapparat ligger på nattduksbordet och sover den med.
    När jag svängde benen över sängkanten såg jag att det var snudd på vitt på marken.
    Inte helt oväntat, för igår kväll såg månen ut att snart bli trind och rund.
    Då brukar nätterna bli kallare.

    

   Jag drog på mig morgonrocken och satte de nakna fötterna i de vinterfodrade stövlarna, ryckte
   kameran åt mig och gick ut i trädgården som var lika sömntuteaktig som vi tvåbenta också var.
   Älvorna dansade på åkern på andra sidan vägen...
   Närmast i bild ser ni mitt senaste trädgårdsprojekt....det är inte alls färdigt än och jag får lov
   att återkomma till det i ett senare inlägg.

    Det finns fortfarande en del att göra i trädgården men i stort sett så är trädgårdslandet
    nästan helt och hållet spadvänt. Till vänster väntar pepparroten på att bli mindre och bakom
    vinbärsbuskarna i bakgrunden finns ogräs som ska tas bort men sedan får vintern ta hand
    resten. Normalt brukar jag ha jorden täckt, men i år har det inte funnits tillräckligt med täcknings-
    material. Gräset som har vuxit nu under hösten har varit fyllt av ogräsfrön så tyvärr...
    Persiljan lyser grönt i mitten av allt det svarta.

   Temperaturen på norra sidan av huset stod på + 2,8 grader när jag gick ut....
   Det har inte regnat men nattfukten gjorde sitt för att bilda droppar överallt

    Bergklinten vid växthuset har som vanligt fått en ny vår trots att det är höst

   Så brakade det till i buskaget öster om huset och någon "ropade" förskräckt....
   Jag väckte Filip! Han är också en sjusovare tycks  det som.
   När jag rundade huset hade han satt sig på den gamla hammockställningen ( som vi använder
   som mattpiskarställe). Där hade han fin utsikt över sina domäner. Är man herre på täppan så...

   Jag gick huttrande in igen och satte på kaffemaskinen. En liten stund senare steg Uffe upp.

   Livet är gott att leva just nu.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Den gula faran ?

    Min salig far Nils brukade tala om den gula faran när jag var ett barn.
    I all synnerhet efter genomläsningen av Stockholmstidningen kom den farandes
    över köksbordet i riktning mot min mor.
    Röstläget sänktes och allt blev så klurigt på något sätt för en liten jänta
    som spetsade öronen lite extra. Hon hade inte sett någonting farligt och gult men
    att det var allvarligt förstod hon nog. Men som det barn hon var så tog hon det inte
    desto allvarligare än så och något svar på vad den gula faran var, det fick hon aldrig.

    Nu vet hon förstås vad som menades men trots att åren har gått och blivit riktigt många
    sedan hon satt vid köksbordet med sina föräldrar har ingen gul fara gjort något större väsen
    av sig.
    Den kom liksom av sig innan den ens kom igång.

    Men nu undrar jag i alla fall om den inte var och hälsade på här för några dagar sedan.
    I kommentarsfältet i bloggen ramlade det ner en drös med kinesiska kommentarer.
    Många, många likadana men med olika avsändare.
    Så såg det ut i alla fall.
    Jag förstår ju inte kinesiska men vet att det var kinesiska.

    Först förstod jag ingenting alls annat än att jag hade blivit invaderad på något sätt.
    Inte från yttre rymden, men från något håll kom attacken.
    Vid det här laget har jag lärt mig att inte öppna någonting som ser misstänkt ut,
    så jag raderade alla kinesiska, rödfärgade kommentarer hejvilt.
    Så blev det lugnt ett dygn.

    Sen  kom de igen "kineserna" och samma procedur genomfördes.
    Radera, radera, radera, tömma soptunnan, virusscanna och spara ner inlägg utifall att...
    Tre dagar i rad fick jag hålla på så där och med ens förstod jag att den gula faran
    var här.

   

    Till all lycka blev datorn inte virussmittad eller så men om jag hade klickat
    på avsändarna så vet jag förstås inte vad som hade hänt. Men jag "ströp" fienden
    genast på bästa sätt och rapporterade till Blogger om problemet.

    Sen blev jag arg på Trump, ni vet presidenten!
    " Det är hans fel", sade jag åt Uffe.
    " Han ska inte bråka med Kina för nu bråkar de tillbaka."
     Blogger är ju amerikanskt!

    "Du får skriva åt kineserna och säga att du är ålänning", kontrade maken.
    Så långt hann jag aldrig, men det räckte kanske bara med tanken?
    Öbor är inte att leka med!

    De lade ner. De slutade kommentera
    Eller kanske Blogger fick ordning på invasionen?


    Uffe, å sin sida, har sedan barnsben hört talas om den röda faran.
    Det brukade hans far alltid prata om.
    Och eftersom bokstäverna/tecknena var röda så kanske det inte alls var den gula faran?
    De skrev säkert på kinesiska för att förvilla!
    Putin kan man ju inte heller lita på. 

   Nå, hur som helst så är det ingen fara på taket längre.
   Allt är som det ska vara igen.
   Tillsvidare i alla fall.

    Bilderna har förstås ingenting med farorna att göra.  De visar bara att hösten är här
    när den är som allra vackrast.

      Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Glansbilder

    Det är säkert brukligt nu också och inte bara när jag var barn, att man samlade på glansbilder
    Jag vet att det i Sverige kallas bokmärken men vilket som, glansiga är de och var de
    Nu när jag åter tar er med till bilmuséet i Malaga känns det nästan som att ta fram den gamla
    chokladasken, tömd på godsaker men full av glansbilder.

     Den första glansbilden, glansbilen är en Kaiser Darrin, från USA, tillverkad år 1954
     ( 6 cyl. 90 hp 2600 cc. Modell 161.  "Stainless sports car"

     Kaiser står för Henry. J. Kaiser, som kontrakterade designern Howard "Dutch" Darrin
     till att skapa en ny och innovativ modell som skulle ge ett extra lyft åt märket/ "the brand"
     och samtidigt rädda bolaget, som tydligen inte gick så lysande bra.
     Verkligheten blev en annan; den unika bilen var alltför minimalistisk för tiden och endast 435 bilar
     såldes. Den blev dock Amerikas första fiberglas sportbil, vilket betyder noll rost.

     Kanske den skulle ha sålt bättre i våra dagar då vi ofta bekymrar oss för rostiga bilunderreden?
     Nå, allt har sin tid och sin historia.

Kaiser Darrin, samarbetade också med
Jacques Esterel när det gällde kläder.

 De kallade det " Den nya vågen",
 där tre element tillsammans, mode, design och film, 
 visade en helt ny livsstil
efter krigsåren,
och som drog med sig oerhörda mängder av fans.

Saint-Tropez, Brigitte Bardot, La Madraque, Byblos, sportbilar, jakter, hippie-chic , nämns
Lite senare även Pink Floyd (1971)
Esterel ( nu för tiden ignorerad) var den mest innovativa i sin generation, med tyngd på att göra modellerna kända på sina catwalks.

Listan på berömdheter
är lång i det här sammanhanget, så lång att jag inte ens orkade anteckna allt.

Men jag fick med Helena Rubinstein, drottningen
av kosmetika,
Johnny Halliday tog del av företaget som Esterel
hade skapat osv.osv...

Esterel gifte sig med Jacques Charrin...viktiga saker
att veta, haha...

Nå, jag fick en bild med av klänningen som Esterel
har designat i alla fall.

     

    Bilen ovan är en Renault ( Frankrike) från 1930.

    8 cyl. 100 hp. 4200 cc. Modell TG Nervastella.

    Kallad den surrealistiska bilen inspirerad av Salvador Dali.

    Ni ser själva varför eller hur? 😉

    Den liknar faktiskt på konstnären eller hur?

    Modellen var beställd som en jaktbil. Mr. Astor, ägare av Hotel Waldorf Astoria i New York

    ägde den här bilen en gång.  Vad han jagade berättas det ingenting om däremot

    Klänningen invid bilen är gjord av Jacques Heim i samarbete med Renault. 

    Jacques Heim var en inspiratör i sin tur för Christian Dior. 

    Så där ja! Så kom vi äntligen fram till en bil som jag hade sett skymten av redan många gånger

    i bakgrunden när jag tog bilder av andra bilar.  

    En Stanley Steamer årgång 1910 från USA, Lokomotivet på vägen.

    En av de första bilarna som klarade av att köra 100 km /h. 

    En Joakim von Anka-bil? Mina egna funderingar bara .... 

   Det här är väl ändå Farmor Ankas bil? 

   I alla fall är det en Milburn Electric, 1916 från USA.

   Elektriciteten hade kommit in i bilden, i bilen. Modell 22; kallad Brougham".

   Helt rätt i tiden sades det. 4000 bilar tillverkades mellan 1915 och 1923.

   Sen tog General Motors över företaget.

  

   Till slut i detta lilla vintage-inlägg visar jag hattar, hattar och åter hattar.

   Alla lagda i glasmontrar och på grund av detta uppstod en hel del speglingar.

   En snygg klänning syns

    i en av montrarna. 

   Nu stänger jag locket för den här gången på min glansbildsask.

   Ha en fin måndag alla!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

  

Röd skönhet

   Trots allt och mot alla odds efter sommartorkan, så har vi fått en härlig möjlighet
   att leta matsvamp i skogen. Vilket vi de facto inte trodde ett tag att skulle bli av,
   men vi tog fel.
   Vi har inte hittat stora mängder men tillräckligt mycket
   läcker Karl-Johan (stensopp)  för ett tiotal middagar längre fram. Nu är inte svampplockar-
   tiden förbi ännu, om något välsignat regn ännu faller och värmen håller i sig så kan det bli
   några korgar till att fylla med skogens läckerheter.
   Vi tycker om svamp både Uffe och jag.

   Vi har båda konstaterat att det finns väldigt mycket röd flugsvamp i år. Vi har faktiskt inte
   varit med om liknande tidigare.  Överallt i skogarna runt omkring oss poppar det upp röda
   vackra svampar. Synd att de inte går att äta men njutbara är det för ögat hur som helst.

    Det är förstås onödigt att upplysa andra om att den röda flugsvampen innehåller ämnen som
    påverkar nervsystemet. Om man mot förmodan får i sig röd flugsvamp ( hur det nu skulle gå till?)
    så uppstår symtomen ganska snabbt, efter ½- 2 timmar.
    Man får yrsel, blir förvirrad, sänkt medvetande och ibland även
    allvarliga kramper. Illamående och kräkningar hör till.
    Symtomen är inte livshotande, men kan
    kräva observation och behandling på sjukhus.

   (Röd flugsvamp har varit mycket viktig bland många folkslag, särskilt i Sibirien.
   Svampens hallucigena egenskaper användes i schamanistiska ceremonier.
   De psykoaktiva ämnena går ut i urinen, och ibland kunde resten av stammen dricka urinen från en 
   schaman som ätit flugsvamp. En fördel med det var att schamanen i sin kropp till viss del avgiftat
   drogen genom att ta upp de ämnen som orsakar till exempel svettningar och konvulsioner.)
 
    Människan är en galenpanna; det är bara att konstatera.

  

    Förr tänkte man annorlunda om den röda skönheten.
    För det första så såg  man inte på svamp som mat överlag (nu talar vi om 1700-talet).
    Konstigt nog så ansåg man att röd flugsvamp var en av de få användbara svamparna
    Man kunde bruka den till att ta död på flugor, därav namnet som Linné gav svampen.
    Artnamnet muscarius är efter musca, fluga på latin.
    Man lade flugsvamp i mjölk och använde det som insektsgift.

    Senare blev den en symbol för all giftsvamp, men den har faktiskt klassats som en trestjärnig
    matsvamp också, vilket  är mycket märkligt.

  
Under 1800-talets nödår propagerade välmenande myndigheter för svamp bland bönderna i våra nordiska länder. Framgången var måttlig.
Bland storstädernas borgerskap accepterades dock nyheten!! Svamp, givetvis!

Den första offentliga svampexkursionen ordnades på 1870-talet och Frimurarorden
arrangerade en supé i den svenska huvudstaden där man kunde välja mellan bl.a. svampomelett,
stekt och griljerad kremla, vinstuvad yppig ticka och kroketter av pudrad trattskivling.
Men att äta röd flugsvamp var det inte tal om då.
Sådana giftsvampar tålde bara härdade ryssmagar 😜 Sades det.

Svampintresset vaknade till liv när det var brist på mat under det första världskriget.
Det arrangerades svamputställningar där man visade svampbröd, svampsoja, svampboucheér, svampbakelser och liknande. Svampen blev ett ekonomiskt försvar helt enkelt. Man insåg
att man kunde äta sig mätt på svamp och spara pengar (som egentligen inte fanns) samtidigt.

I Sverige beskylldes dock överklassen att lura folket att tro att svamp skulle vara mat för hederliga arbetare, enligt socialdemokratiska medier.
Vid den här tiden började några svampkunniga framföra åsikten att även den giftiga röda flugsvampen gick att äta. Det fanns folk som kryddade maten med en aning röd flugsvamp.
Det hävdades också att två förvällningar om fem minuter gjorde den till en utmärkt matsvamp.

Gunnar Kock, redaktör för Morgontidningen, skrev en mustig svampbok, (1930-talet) i vilken han tog upp 176 matnyttiga svampar, och till dem förde han den röda flugsvampen. Den inordnades i samma grupp av delikatesser som kungschampinjon, vårmusseron och stolt fjällskivling! Det enda som begränsade rangen är ett F inom parentes, vilket anger att flugsvampen kräver förvällning. Svampen har ”en utsökt viltfågelsmak”, skrev Kock.

Den röda flugsvampens matvärde bestyrktes genom en artikel i Svensk Läkartidning år 1938. En läkare hade malt ner 17 flugsvampar och låtit massan stå och dra i koncentrerad sprit. Därefter hade den filtrerats och injicerats i kaniner. Några reaktioner hos djuren kunde inte observeras. Slutsatsen var att röd flugsvamp inte bör ses som en giftsvamp, utan snarast som en välsmakande matsvamp. En professor, tillika svampboksförfattare, skrev att den röda flugsvampen möjligen är giftig i andra länder, men inte i Sverige.


Det händer att röd flugsvamp fortfarande äts med avsikt, men numera är syftet inte att bli mätt utan att berusa sig. Detta ofog startade med hippievågen på 1960-talet. Att vikingarna
gjorde detsamma mycket tidigare lär bara vara en myt.  Men det är en helt annan historia.

Apropå röd flugsvamp måste ett varningens ord säges. Den är farlig och bör inte ätas. Ännu farligare är den vita och den lömska flugsvampen. Med dem får inga som helst experiment göras. Dessa arter är livsfarliga även i mycket små mängder. Ingen tillredning kan avlägsna deras gifter.


Ja, så här kan det bli när man vandrar i skogar fulla av röda vackra flugsvampar.
Som vanligt blir jag nyfiken och försöker ta reda på . Det finns egentligen hur mycket som helst
att skriva, men nu har jag redan skrivit alltför mycket om den röda skönheten.
Är ni fortfarande vakna bästa bloggvänner?

Ät den inte! Bara njut av den ändå. 
Jag plockar den ibland och använder den som en vacker dekoration på mossa i krukan på trappan.


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Matliga funderingar

Jag känner mig aningen konfunderad över ett fenomen

Här om kvällen berättades det i Rapport att allt flera personer äter färdigmat, nu mera än någonsin.
Det gjordes intervjuer bland folk på stan ( Stockholm) och de flesta av dem sade att de köper färdigmat så gott som alla dagar om de inte går ut och äter lunch och middag.
I undersökningar som har gjorts så visar trenden att det blir allt vanligare att köpa hem
färdiglagade ( och förpackade) matportioner, oberoende av om man är en eller flera personer
i hushållet. Några av dem sade att de nog tycker bättre om hemlagad mat men att de ändå
köper färdiglagad.

Kokböcker och mattidningar ges  ut i mängder, det visas kockprogram från olika länder
i en ständigt strilande ström i tv-n, det skrivs matbloggar, folk går på matlagningskurser.
Internet är proppfullt med matrecept, det är bara att googla

Ekvationen går inte ihop.
Är det den allmänna stressen som har tagit över?
En av orsakerna som lades fram i intervjun som gjordes i tv-n var att man sparar tid
och att det är så bekvämt.
Till vad sparar man tiden?
Vad får man istället, vad gör man istället?
Den bekväma delen kan jag förstå

Men allt det här är så paradoxalt. 
Tillika som man lär ut matlagning på så många olika sätt,
desto mindre tycks allt flera låta bli att laga maten själva.
Är utbudet för stort, fjärmar man sig?
Eller är marknadsförarna så skickliga att de lyckas övertyga folk om att köpa
färdiglagad mat? Förmodligen ligger det någonting i detta också.
Vi matas ju hela tiden av reklaminslag av det färdiglagade slaget.

Personligen är jag som kä(r)ringen mot strömmen i det här sammanhanget.
Här gör jag så gott som allting från grunden och
ser till att råvarorna är de bästa möjliga (helst ekologiska).
Och jag tycker inte att det tar mycket tid alls att tillreda mat.

Tvärtom är det rätt så rofyllt att kocka...
Medan potatisen kokar steker jag t.ex pannbiffar, gör en  sås och en sallad till.
Allt blir klart samtidigt.
Då har jag varvat ner, tänkt en massa "goda" tankar, fått idéer osv
(onda tankar ska man utesluta för maten blir därefter 😉) 
Ok, en fördel är förstås att man tycker om att laga mat.
Jag gör det, jag njuter av det, jag blir lugn av det, för när man lagar mat måste
man vara med i processen.

Jag upplever att jag "sparar" tid på att laga en stor gryta/ en stor soppa
som jag sedan portionerar och fryser ner för senare måltider
( på det sättet fixar jag förstås färdigmat åt oss, men jag vet
hur den är tillagad och på vilka grunder.
Jodå, jag vet att det finns innehållsförteckning på allt som säljs
men jag slipper alla tillsatser om jag lagar maten själv) .
Nu under kallare tider när utetemperaturen är lika låg som i kylskåpet
är det också händigt att lägga grytan på trappan över natten till nästa dag.

Nu vet jag förstås att alla inte har möjlighet att odla sin egen mat,
att plocka sin egen mat, att fiska sin egen fisk, att jaga sitt kött osv. ...
Det handlar inte om det i huvudsak.
I kött-, fisk- och grönsaksdiskar finns bra råvaror att inhandla, många gånger till
specialpris. För även om vi är självhushållande här hos oss
i stor omfattning så behöver vi handla
precis som alla andra människor gör det.



Jag brukar roa mig med att titta på de alternativ som finns både som halv- och helfabrikat i affärsdiskarna. Men det är sällan jag köper någon vara. Givetvis gör jag undantag men det händer sällan. Men helt klart ser man att färdigmaten blir allt vanligare också här på vår ö i havet.

Och funderingarna kvarstår.
Vad använder man tiden till om man inte har tid att laga mat?
Handlar allting om stress och en känsla av otillräcklighet att inte hinna med?
Jag tror det.

Desto mera människan stressar, desto mindre hinner den med sin vardag och verklighet.
Tycks det som.
Jag tänker på en gäst som var på besök hos oss.
Jag dukade fram frukosten, lade upp allt vackert på fat, tände ett ljus och fick frågan varför
jag inte lägger fram allt i sina förpackningar istället? "Det tar ju tid det där! "
- " Men jag har ju bara tid! Kanske jag sparar två-tre minuter om jag inte gör det så här?
Men so what? "
Jag fick bara en förvånad blick till svar.

En annan sak i sammanhanget är förpackningarna som blir över efter en färdigmat-måltid..
Var finns hållbarhetstanken där, miljön?
Vi drunknar ju redan nu i våra sopberg.
Å ena sidan ska vi tänka miljömässigt medan vi å andra sidan gör precis tvärtom.
Den ena handen tycks inte veta vad den andra gör


Nu har jag funderat på det här en stund och ändå har jag inte kommit någonstans
på vägen.
Och alla gör som de själva vill förstås.
Men visst undrar jag vart vi är på väg?

Har någon annan funderingar på detta "fenomen"?



Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Det ser lovande ut

 Vi hade snudd på givit upp tanken på att plocka svamp denna höst efter  torkan som har varit men
plötsligt så stod de där "karljottarna",
när vi tillsammans med dottern som
har varit på kärt besök,
tog en liten skogspromenad
igår i strålande solsken.

De var alla i riktigt fint skick, men
vi vet att man ska vara snabb
när de äntligen börjar att visa sig.
På ett dygn äts de upp av skogens
insekter och larver...kanske av någon fyrbent gourmet också.

Vi har ett par ställen vi brukar
hitta dem på, så nu blir det
varannandags besök på vardera stället.
Dit vi var igår ska vi gå imorgon
Chansen är stor att nya stensoppar
( Karl-Johansvampar) har kommit upp.


    Idag blev det ingen skogspromenad, det har regnat riktigt fint
    I väderleksrapporten sägs det att brittsommaren är på väg, så....
    Ja, det ser hoppfullt ut med tanke på svampskogen
    Några dagar kanske?

 
    Skörden från igår bestod inte bara av stensopp. Vi plockade också andra svampar bl.a. sandsopp,
    smörsopp och citrongul slemskivling.

   

    Filip Fasan har vant sig vid den alltmer förfallna halloweenpumpan. Han var aningen bestört över
    den orangea "bollen" som låg på matplatsen tidigare, riktigt misstänksam och blängde på den
    på behörigt avstånd. Nu har han insett att den inte är farlig alls.

 

    Han och ensamma duvan ( antingen är det Sven eller Svea) är ofta här tillsammans och tycks

    trivas i varandras sällskap.  Som ni kanske minns så förolyckades den ena duvpartnern 

    redan under försommaren, sorgligt nog. 

    Den ligger begravd i Fyrklöverlandet och har fått sin egen malva

    Vi har önskat att den ensamma duvan skulle hitta en ny partner åt sig men inte än så länge

    och snart flyger den söderut igen. Duvparet har funnits hos oss i många år och vi har alltid känt 

    en stor glädje när de har återkommit under vårarna.  

    Livet är föränderligt. 

    Skönt nog har den ensamma slutat att leta efter sin käresta.

    

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Glamour

Desoto, USA, 1934. 6 cyl. 100hp, 4000 cc, Modell Airflow

    Ni som har följt min blogg redan i många år vet nog att jag inte är särskilt mycket för glamour
    så här till vardags men ibland tycker jag om "glitter" och vackra saker.
    När det räcker med att betala inträdesavgiften till ett bamsestort bilmuseum med tillhörande
    kläder och tidsenliga andra attiraljer ( ja, jag är åter på bilmuseéet i Malaga) så går det an.
    Min börs skrattar lättat, för den vet att det inte finns sekiner i tillräcklig mängd för att köpa
    liknande dyrgripar, men "titta kan du" tycker den säkert.
    Och det gjorde jag, lita på det.
    Kameran fick till och med spatt och började konstra, säkert för att den fick jobba ungefär
    som om den gick på ackord. Den har faktiskt inte blivit helt frisk sedan i februari då vi var
    på bilmuseét men så länge den håller ihop så....

Bakifrån

Framifrån

 Bilen ovan är en Tatra
 Den är från Tjeckoslovakien (Tjeckien) och danad år 1947.
 V8, 85 hp, 3000 cc, modell 87.
 Jag hade aldrig hört talas om bilmärket Tatra tidigare, trots att det är ett av de äldsta bilmärkena
 i världen .Uffe som vandrar runt bilen är mycket mera bevandrad i bilmodeller än vad jag är.
 Jag ser mera på utseendet och färgen än på prestanda och liknande saker.
 Typiskt kvinnligt har jag fått höra att det är.
 Nå, det bjuder jag gärna på.

    Någonstans i bilarnas närhet fanns det hattar i parti och minut att titta på.
    Det skulle vara roligt att få pröva dem men det gick förstås inte för sig, inte ens i smyg,
    för de är rejält inburade i en glasmonter, därav speglingarna i bakgrunden.
    Fjädrar var tydligen på modet ett tag.

En engelsk bil mitt i allt. Allard 1949, V8, 85 hp, 3600 cc, modell M

Kallad Legendary. 

I mina anteckningar läser jag att Sidney Allard var en mycket intelligent ingenjör. 

Det mest karaktäristiska i hans design var att han placerade stora amerikanska V8 motorer 

i lättviktiga brittiska sportbilar, som gav dem mycket kraft .

Hans bilar deltog i olika berömda racertävlingar, bl.a. i Monte Carlo 1952 och i Rally of 

Portugal. 

    I den här delen av muséet där bilarna ovan stod
    fanns det inte många kläder att titta på

    Men givetvis fanns det en och annan,
    bl..a. den här till höger om texten.

    St. Laurent är "pappa" till skapelsen
    som kallas The rising star men också
    The Black Beauty.

    Det blev alltmera på modet att visa
    svarta modeller och mannekänger och
    St.Laurent var den första designern
    som gjorde det.

    I sammanhanget nämns den afrikanska
    modellen Katoucha Niane.

    Jag avslutar veckans Vintagetema  med " The French shark"
    Den är från 1963, 4 cyl,  83 hp, 1900 cc, Modell DS 19.
    Det är en Citroen förstås.
    André Citroen presenterade en modell liknande denna i slutet av 50-talet,
    som General de Gaulle älskade.

    Som barn åkte jag, om inte ofta, men nu och då en grönfärgad Citroen som grannarna ägde.
    Tillsammans med barndomsvännen Kalle så gungade vi oss fram i baksätet till Kalmarnäs
    och bryggan där hans familj hade en båt som tog oss vidare till Tersö i Slemmern.
    Citroenen fjädrar sig och det barn jag var då  upplevde att  det nästan var som att åka på en fågel
    fastän bilen såg ut som en stor groda.
    God fantasi har jag alltid haft 😁

    En god helg önskar jag er alla!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska