lördag 11 september 2021

Vi vänder blad

 Kanske man kan kalla det så när man ändrar på livet ? Att man vänder blad?

Vi har tagit ner Pettas-skylten, sänt in en anmälan till Handelsregistret och andra myndigheter om att vi lägger ner vår verksamhet och så har vi ändrat adress, fastän vi bor här ännu på papper. Så kan det bli, om än tillfälligt.

Vi har inte sålt vår fastighet ännu men det rör på sig i kulisserna och det låter vi vår eminenta mäklare James på Lyyski Fastigheter sköta om på bästa sätt.  I sinom tid så sitter allt där det ska sitta. Allt har som bekant sin tid.  Nej, snälla, jag tänker inte svara på frågor om den saken ännu så länge det inte är klappat och klart till fullo. Liksom vi får ge oss till tåls så får ni som är nyfikna på vad som händer också göra det.😐 Jag tror att ni alla förstår det.

 Men jag vill berätta att vi är på väg och att vi beger oss ut på ett nytt äventyr i livet.

 

Innan vi tar taxi härifrån så skruvar vi ner vår dörrskylt. Den ska givetvis med på äventyret som jag  kommer att berätta mera om längre fram när vi är i Äventyret.  Kanske närmare jul, kanske tidigare, allt beroende på hur vi får wifi och allt det digitala på plats i den nya bostaden. 

Taxi ? Ja, vi äger varken båt eller bilar längre, vilket är nästan sant, Virtanen, den lilla gröna Toyotan, åkte härifrån igår för att säljas.

Vi är fria som fåglarna. Det finns både taxi och buss dit vi beger oss . Ja, mycket goda kommunikationsmöjligheter, bättre än på många andra ställen.

 

En liten skylt till, åker med i bagaget.

Den lilla kylskåpsmagneten som jag fick av Uffe kvällen innan vi gifte oss för snart 21 år sedan är ett måste.

Den släpper jag inte. Vi tog varandra i hand och vi hoppade, vi vågade då och vi har fortsatt med att våga och tänker göra det igen och igen. 

Tillsvidare får bloggen heta Pettasblogg, kanske att den alltid får göra det, jag har inte bestämt någonting om den saken ännu. Vi får se vad som poppar upp i min hjärna längre fram.Vi får se om eventuella nya ägare till Skoltomten vill ha namnet Pettas kvar, mycket beror på så mycket och många runt omkring oss. Då blir Pettasblogg i såfall omdöpt om inte förr.

 

 

 

Ni får ursäkta mig alla ni som har givit så fina kommentarer under sommaren, trots min frånvaro här på bloggen. Jag brukar svara och vill också göra det. Jag ska bättra mig, det ska bli en ändring på den saken så snart jag bara kan sätta mig ner och skriva igen, vara lite mera normal än jag har varit på ett längre tag. Det här året går till historien för vår del, en lång parentes som kunde räcka till en hel bok 😊 Kanske det blir en sådan mitt i allt eller en blogg av parentesen. Som vanligt är jag full av idéer.   

Jag längtar efter skrivandet och läsandet,  men som livet har varit och är just nu så får allt detta vänta ett tag till. Nästa gång jag tittar in här  så bor vi på ett annat ställe. Tills dess önskar jag er alla det bästa av livet, god hälsa och ett gott humör! 

Copyright: Karin Eklund, på väg till Äventyret tillsammans med Uffe

 

lördag 3 juli 2021

Jag räcker inte till just nu....

Vid det här laget är det förstås inte många som tittar in här och läser min blogg, vilket jag förstår till fullo. Jag finns ju inte här längre som förut men ändå så ser jag i kommentarer och känner vibbar från er alla bloggvänner som har följt mig genom åren och som jag också har följt, att ni finns där. Tack för det! Det värmer ska ni veta.

Jag är olycklig för att jag inte har tid att titta in hos er som vanligt, jag saknar den tiden, men nu är det så här. Vi jobbar hårt från tidig morgon till sen kväll sedan många veckor tillbaka och det fortsätter ett tag. 

Det tar på krafterna, både psykiskt och fysiskt. Jag är totalt "död" varje natt och seg som en godisråtta varje morgon när jag i tidig timme stultar upp ur min säng. Ofta rådbråkad. Lite extra gympa krävs för att få ordning på kroppen. Vi städar, vi röjer och sorterar. Vi kånkar och bär nerför och uppför. Vi säljer saker, vi ger bort till olika hjälporganisationer och liknande. Vi håller på, det är en till synes evig rörelse även om jag vet att det har en ände.

Milda limpa är ett milt uttryck. Det borde vara ett kraftigare sådant med tanke på omfattningen av att tömma ett drygt 300 kvadratmeter stort hus från topp till tå. Vårt liv, vårt företagande är sannerligen i förändring. Vi har ju inte ett vanligt s.k. normalt hushåll. Vi har ju levt i vårt företag i många år. Sovit i det, levt med det dag som natt. Nu ekar det nästan i varje rum fastän det inte alls är tomt ännu.Vilket det inte ska vara heller, vi bor och lever här.

Det känns bra men tillsvidare också ovisst. Den 20 juli går anbudstiden ut för den som eventuellt vill köpa vår fastighet och vårt livsverk eller om det finns någon som vill något helt annat och eget. Vi önskar bara att någon vill. Det förtjänar det här stället. Jadå, det har varit några par här på öppen visning och på enskilda visningar, men därmed vet vi inte mera än så. Vi går i väntans tider med andra ord.

Och utanför köksfönstret på fågelplatsen blommar krolliljorna som fåglarna själva har sått. Livet går sin gilla gång på utsidan, det är bara vi på insidan som är annorlunda men visst ges tid åt familj och vänner. Utan dem skulle livet inte vara värt att leva. Relationer är viktiga, goda relationer.

En hälsning från mig en varm kväll i juli.  

Var rädda om er alla!

fredag 25 juni 2021

Glad Midsommar!


                Copyright : Karin Eklund, Pettas ekologiska

tisdag 15 juni 2021

Mon dieu

Det har inte alls gått enligt mina bloggskrivarplaner och det är fortfarande en väldigt gungig tillvaro vad gäller skrivandet. Men jag kastar mig in här en sekund eller så och kan i alla fall berätta att vi nu har alla måsten gjorda inför försäljningen av vårt fastighet med allt vad som finns inom dess väggar och på utsidan. Det är sannerligen mycket med det jordiska, det har vi erfarit. Eller som jag har sagt nu och då, det finns många sidor på ett järnspett. 

            Fotograf: Jan Karlsson
 

Men tillika känns det så himla bra att ha kommit så här långt på vägen efter vårt beslut att lägga allting till försäljning och att ändra på livet. Den första annonsen kom senaste helgen via Internet, (Instagram och Facebook) , som vi delade förstås. 

Nu vet vi inte särskilt mycket om vad som händer innan den 20 juli då sista datum för anbud är. Spännande är det så det förslår. Nästa vecka börjas med öppna visningar och då ska vi rymma fältet så mäklaren får ta hand om eventuella intresserade utan vår påverkan. 

                               Bondrosen blommar så det står härliga till.  Karins foto
 

Hur det känns? Det känns bara bra trots att vi känner en viss otålighet, vi vill verkligen sälja allting till någon som kommer att känna för det här stället lika mycket som vi har gjort och fortfarande gör. Vi älskar det men just därför är det dags att lämna "kärleksbarnet" till någon som kan ge det all den kärlek det förtjänar och behöver. 

Så mycket det finns att ta vara på, att sortera, att dela ut i olika riktningar, till Emmaus och andra hjälporganisationer, till barn och barnbarn, att sälja och så vidare i all oändlighet verkar det som. Men givetvis så tar det en ände så småningom. Allt har sin tid som sagt. 

Nu måste jag skynda vidare, bilen är full av returvaror och mera ska föras bort. 

Ha det gott alla! Nu tänker jag inte skriva om när jag tänker skriva igen. Det händer när det händer.Likaså blir det med mina besök hos er alla bloggvänner. Tack för ert tålamod!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


 

måndag 17 maj 2021

Jag finns, jag lever...

Oj, kära nån så mycket det har hänt sedan jag senast skrev ett blogginlägg vid nyår. Tanken var att jag skulle börja skriva igen nu i mitten av maj och ett litet försök blir det helt säkert men hur ofta och hur aktivt jag kommer att göra det låter jag vara oskrivet just nu. 

Inte helt otippat har vi tagit ett beslut om att sälja vår fastighet Skoltomten och allt som därtill hör, bl.a. Pettas och nu är vi mitt i förberedelserna för att bara om ett par tre veckor lägga ut allt till försäljning med hjälp av en mäklarfirma.


Har vi inte haft att göra tidigare så kan jag lova att vi har det nu. 

Här ska tömmas och röjas . Tack och lov att jag har hållit på ett tag redan, men ack så mycket ett par människor kan samla på sig. Vi har ju inte bara våra privata saker, vi har allt vad ett företag också har i lager. Catering, café och konferens kräver sina attribut och mycket av det ska avyttras. I all synnerhet ska det städas undan innan det blir dags för visningar 

Jag hade tanken att jag skulle läsa bloggar under vintern och våren men allt kom på skam.  Livet tog tag i oss på ett särskilt och spännande sätt. Om allt det skriver jag längre fram, när vi har tagit oss igenom det här som är mera än tillräckligt spännande just nu. 

Nu just står vår stora förhoppning till att någon/några entusiastiska entreprenörer eller någon annars bara vill ta över vårt älskade ställe som har blivit för stort och för mycket för oss. Vi känner att vi inte räcker till längre på samma sätt som tidigare.  Nu behövs det nya yngre krafter och vi tänker helt enkelt och koncist äntligen pensionera oss trots att vi på papper har varit pensionerade flera  år redan.  

Rörelse och liv kommer det fortsättningsvis att vara men företagarlivet tänker vi lägga bakom oss. 


 

Desto  mera än så här skriver jag inte nu, jag hastar vidare till högar som ska bort från knutar och vrår i vårt stora stenhus. Ska det bli fint får man lida lite pint som det heter. 

I trädgården har allt möjligt smått och gott börja röra sig uppåt ur jorden, primörernas tid är inne. 

Ha det gott alla! 

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska.

 

torsdag 31 december 2020

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande.

Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid. 

Jag tänker ta bloggpaus!

Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i det nya året med tanke på att försöka få tag i mig själv. Jag känner mig lite väl splittrad just nu; jag rycks mellan hötapparna. Jag vet också att det bara är jag själv som kan avgöra vad jag gör, "så slut med velandet nu på ett tag, Karin," säger jag åt mig själv. Nu tar jag paus och så får jag se vad som händer...


     

Jag har ingen aning om hur länge jag tänker vara borta härifrån; det kan bli kort, det kan bli långt. Jag tänkte göra ett undantag och vara med i Skyltsöndag men så blir det inte heller, nu har jag helt enkelt gått i sin, precis så där som kossorna brukar gå.  Jag släpper inte ordet, skrivandet och skapandet, men jag behöver paus, behöver få tag i mig själv på det sätt som jag trivs bäst med. Förmodligen tar jag paus i pausandet någon gång och tittar in till er mitt i allt när jag känner abstinens men Pettasblogg tar semester. 


    De sista ryckande timmarna av år 2020 ebbar ut och om några timmar skriver vi år 2021. 

    Jag önskar Er alla, alla Ett Gott Nytt och hälsosamt År 2021 ! 

Tack för alla fina "samtal" vi har haft under året som snart är förbi. Vi fortsätter "prata"  givetvis fastän jag tystnar ett tag framöver.

    Nyårskramar !

 

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

fredag 25 december 2020

" En julbetraktelse"

Vi är nog alla mera eller mindre överens om att den här julen inte är som de jular vi är vana med. Flera av oss har inte haft möjlighet att träffa de allra närmaste och/eller goda vänner, annat än digitalt (  tack och lov för det). Men det finns de som inte har märkt av någon skillnad alls utan håller på precis som de alltid har gjort och som inte förstår något av det där med att hålla avstånd. De bryr sig inte alls, utan lever som de alltid har levat.

Våra bevingade vänner på utsidan hör till dem och när det är dags för pyntandet på vår trappa inför julen eller andra helger så vill de också vara med. Det börjar bli en tradition här hos oss, att när jag har fixat klart så tar de över och dekorerar om allt efter eget tycke och smak.  Jag tycker om traditioner men jag är inte särskilt traditionell när det gäller att ha det precis likadant från år till år. Både dörrkransen och trappdekorationen får nytt utseende varje jul. Jag planerar sällan hur det ska se ut, utan jag tar vad jag har och då ofta sådant som ska få "leva" en sista jul innan det bär av till returdepån. Sen finns ju naturen här mitt framför näsan på oss, full av många möjligheter. Ungefär så ligger landet till och jag antar att den som har följt mig genom åren redan är förtrogen med det. Min egen personliga utmaning är att det inte ska kosta en cent. Med andra ord så blir dekorerandet väldigt personligt och överraskande helt beroende på utbudet som finns för stunden.

 

I år kände jag för det enkla och klädde en kransstomme av björkris med enris och fäste några domherrar i den och så var den saken biff. "Det får duga", tyckte jag.  Men jag blev varse om att alla inte var helt överens med mig om utsmyckningen. Det knackade på dörren lite nu och då och från insidan såg vi genom det mönstrade dörrglaset att talgoxarna lade sin egen touch på kransen. De satt där tillsammans med de konstgjorda domherrarna.  Vartefter som dagarna har gått nu under december så har de konstgjorda "ramlat" ner på trappan, jag lägger upp dem i kransen igen och igen för att åter hitta dem på trappan.  Vi ser till att vi håller varandra sysselsatta, fåglarna och jag.  Några av de konstgjorda har försvunnit helt och hållet. Inte en tillstymmelse till en konstgjord fjäder finns i närheten.  Kanske de hänger som julprydnad i något litet nattligt viste för de små levande fåglarna? Vad vet jag?

De tycks inte bry sig nämnvärt om "tomteskrämman" som jag hängde upp här om dagen. Vi fortsätter vår lilla, egentligen väldigt trevliga, kamp. De tar ner fåglarna och jag sätter upp dem. Nu finns fyra fåglar kvar. Från början var de åtta.  Det är ungefär som Tio små negerpojkar av Agatha Christie. 


 

Det är ju inte första gången som de små bestyren styr och ställer. Kransen i näver och spetsar, som vi hade för något år sedan, var riktigt snygg men den  höll ett dygn.  Sen fick den se ut precis som den såg ut, ja, den blev faktiskt ännu vildare ...  Folk som kom hit såg fundersamma ut när de kom in till oss men sade ingenting och vi sade inget vi heller. Folk måste ju ha något att fundera på eller hur? Haha...

En krans med tovade äpplen såg allt annat än ut som tovade äppel efter ett tag. Nu hittar jag inte fotot jag tog då men ull är varmt,gosigt och bra att vinterbona sina natthärbergen med. Ja, ni förstår säkert att äpplena försvann. Färggranna hem har de små med vingar i alla fall. 

 

 

 Jag har inte lagt ner mycket möda och besvär på att pynta i år, det medges, men likväl så har jag pyntat och det i snabba ryck. Jag har helt enkelt bara ryckt åt mig det som har funnits i den omedelbara närheten.

Det gamla kärrhjulet som brukar ligga över en av vattentunnorna sommartid så att ekorrar och fåglar kan ta sig upp utifall att de ramlar i spat ( det har hänt drunkningsolyckor ja, men inte nu längre sedan kärrhjulet fick en annan användning än att rulla) ställde jag upp mot husväggen, lade dit smidesängeln, smidesfågeln, en gammal förgylld hästsko, två rostiga plåtstjärnor som jag hittade på "soptippen" bakom lidret ( tjälen i marken har lyft upp dem i ljuset) en modern plaststjärna som inte går att hänga i granen längre samt  kattflickornas julgransbollar som har åkt av och an över golvet tills de blev färglösa ( dem klädde jag över med snöre och klistrade fast några "blommor " från vallmokapslar ) 

Det såg rätt så bra ut trots allt men nu tycker de bevingade och kanske ekorrarna med att julgranskulor ska det glänsa om. De har börjat klä av dem...för varje dag kommer lite mera kula fram...




Som ni ser här till höger. Det glänser mycket mera nu än dagarna innan jul. Kanske att de vill ha snörena till något? Vi bidar vår tid och väntar på vad som sker. 

Kanske vi borde lägga ut viltkameran nattetid/tidig morgontid för att få se vem  det är som nystar upp och klär av julgransbollarna.?

Kul i jul är det onekligen att ha små "bestyr" på utsidan av väggarna. 

Fortsättning följer med all säkerhet...


God fortsättning på julhelgen !

 

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska