Klippdockor
Jag har bara vaga minnen av pappersdockor, vilket vi kallade dem. Min familj bodde i huset i förgrunden. Vi bodde på övre våningen. Först på den västra sidan och efter min sexårsdag på den östra sidan. Jag lekte ofta i trapphuset i ljuset som strilade in från de båda vackra fönsterna med rutor i rutorna. Fyra rutor i en ruta. Jag räknade dem många gånger... Ett av mina minnen är när jag sitter på avsatsen mellan låga och höga trappan i trapphuset, just där de båda fönsterna mot norr spred sitt ljus. Jag var ensam där och lekte med dockorna Jag hade långtråkigt, trots sysselsättningen. Jag minns känslan än. Stålbandet på en trappkant glipade lite grann och var en bra fastsättare för pappersfötter, så dockorna kunde stå upprätta medan jag klädde på dem. Efter ett antal vikningar och fastsättningar så ramlade fötterna av. Sakta men säkert blev dockorna kortare och kortare efter varje amputation. Pappersklippdocka funnen på nätet Ett annat minne är rullen med pres