ioiô/ojojoj-atjooo!
Ungefär så, känner jag mig just nu. Tanken var att jag mera eller mindre skulle virvla in som en yster och glad vind här i bloggvärlden igen efter mitt lilla blogguppehåll, men shit happens. Ett sjö-scoutvirus från Lidingö, Stockholm har däckat mig. Här lever jag i världens välmåga utan att ha haft varken corona eller annat i förkylningsväg på flera år men så kommer det där viruset med den efterlängtade dottern då hon steg ombord på planet hit till oss...Hon hade dagarna innan varit ledare på ett scoutläger i Sveriges avlånga land och förskaffat sig smittan av snoriga sjöscouter. Väl landad här så slog det till det där viruset från Sverige. Något som golvade mig rejält. Jodå, jag är på gång igen, så envis är jag men jag är trött så in i baljan. All energi jag kan uppbåda går till det portugisiska språket, lite tvätthäng på terrassen, lite matlagning men inte desto mera än så just nu. Jodå, Uffe är ännu mera golvad än vad jag är...här sympatiserar vi med varandra, må ni tro. Men ont k