Min söndag
började med en begravning. Vårt ringduvepar sedan länge är inget par längre. En av dem, troligen Svea, flög mot vårt köksfönster igår kväll. Vi hörde ingenting, troligen för att diskussionerna gick höga runt bordet i Gula salen i övre våningen, där vi och fem nära vänner satt och åt middag tillsammans. Svea o Sven Dufva med Bullmåssan i april i år. Det var först när vi tog avsked av de sista två vännerna som jag fick se ringduvan som låg på magen i gräset, helt stilla. Vi kunde bara konstatera att nacken var bruten. På köksfönstret fanns märket efter smällen. Vi känner sorg; vi vet ju att ringduvorna är gifta med varandra livet ut och den andra duvan låg förmodligen på boet när olyckan hände. Vi beslöt oss för att låta kroppen ligga kvar där den låg över natten. Naturen har sina egna lagar, det kanske kommer någon förbi som kan leva gott på den som dog, resonerade vi. Den enas död är den andras bröd men inte den här gången. Duvan låg kvar i morse. Jag tog bo