Den nakna sanningen
I mars när Uffe låg på sjukhuset passade jag på att vara duktig flicka. I diket vid häggmispel-häcken var fjolårsförnan brun, ful och torr. Ja, ni förstår kanske vad som hände när jag lade tändstickan till det torra gräset. Det sade bara fjutt och så var marken svart så långt ögat nådde Elden brände allt i sin väg. På nolltid Tur att inte båtarna som står på land brann ner samtidigt Tur var det också att landsvägen kom emot och stoppade den eldiga framfarten annars skulle kanske hela byn ha blivit svart. (hemska tanke) På ett par minuter hade jag gjort av med hela månadslönen Förmodligen lite mera också. Så där bara! Det var faktiskt ingen som helst större konst... För att inte tala om allt arbete som Uffe kärleksfullt har lagt ner på häcken Jag trodde länge att häcken hade klarat sig, för elden drog så snabbt, snabbt förbi Men tyvärr. En svart spretig häck är vad som återstår efter mitt försök av att vara duktig I och för sig är häcken, rent grafiskt sett, ganska