Den nakna sanningen

I mars när Uffe låg på sjukhuset passade jag på att vara duktig flicka.
I diket vid häggmispel-häcken var fjolårsförnan brun, ful och torr.
Ja, ni förstår kanske vad som hände när jag lade tändstickan till det
torra gräset.
Det sade bara fjutt och så var marken svart så långt ögat nådde
Elden brände allt i sin väg.
På nolltid
Tur att inte båtarna som står på land brann ner samtidigt
Tur var det också att landsvägen kom emot och stoppade den eldiga framfarten
annars skulle kanske hela byn ha blivit svart. (hemska tanke)


På ett par minuter hade jag gjort av med hela månadslönen
Förmodligen lite mera också.
Så där bara! Det var faktiskt ingen som helst större konst...
För att inte tala om allt arbete som Uffe kärleksfullt har lagt ner på häcken
Jag trodde länge att häcken hade klarat sig, för elden drog så snabbt, snabbt förbi
Men tyvärr.
En svart spretig häck är vad som återstår efter mitt försök av att vara duktig



I och för sig är häcken, rent grafiskt sett, ganska häftig men.....

Nå, nu håller jag på att klippa ner den och tro det eller ej
det finns liv vid rötterna, liv som vill uppåt
Om tio år har vi kanske en fin häck igen
Tio år går fort
Tio år är som en fjärt i rymden.
Egentligen är det ingenting i det stora hela (jag försöker bara trösta mig själv)

Förhoppningsvis får jag inte ett nytt il på mig att vara duktig när våren kommer
och fjolårsförnan ligger där brun, ful och torr igen.
Det är ingen bra tradition om man är ensam, vinden drar på och solen skiner
Dessutom var vattenslangen långt borta
För dumt huvud fick häcken lida och jag med.
Jag kan inte skylla på någon annan heller även om det skulle vara bekvämt just nu.



Apropå häcken så har den på ett eller annat sätt levt farligt hela tiden.
Första häggmispelhäcken tog landskapets släntklippningsmaskin ner
för snart sexton år sedan

-"Oj, var det en häck där?"
Nå, den fick vi ersatt.
Den som jag nu i min tur har sett till att gick upp i rök

Men vi anlade också en annan häck av havtorn en liten bit ifrån,
Den tog landskapet också bort åt oss härom året.
Nu börjar det likna en vana...... Eller hur?
Den var inte ens vid diket utan högre upp på tomten
och var tänkt som ett blivande vindskydd

Tjänstemannen som kom hit för att se på eländet konstaterade att killen som
hade klippt nog inte hade varit riktigt riktig just den dagen,
men det var ju precis det han hade varit tyckte vi.
Till och med riktigt klippsk!

Jag visste inte ens att släntklippningsmaskinerna kunde nå så långt från vägen
Men nu vet jag det. Maskiner kan dom!
Den häcken har vi inte fått ersatt däremot utan bara några tröstens ord om
att den kommer säkert upp igen.
Det gör den inte.....

Jag måste tillstå att jag bävade lite grann när Uffe kom hem igen från sin sjukhusvistelse
Jag skämdes rent ut sagt
Gamla människan ställer till det på det här sättet!
Tänk er själva!
Plötsligt så står en svart och spretig häck där istället för en blommande, väldoftande
och vacker

Vad han sade?
" Jahapp, i år har vi alltså en nakenhäck"
Och så var det med det.

Nakenkatter finns det och nu finns det även en nakenhäck

En del av min tid kommer nu att gå åt att ligga på knä vid resterna av häcken
för att hjälpa den delen som vill leva att få se dagens ljus där gräset
har tagit över.
Gräset växer nog, där hjälper inte ens eld.
Det vet jag!
I och för sig så är gräset inte vårt utan landskapets, men om de tar bort gräset ryker
troligen häcken igen, så det är bäst att själv göra jobbet.



Och som det heter: inget ont som inte har någonting gott med sig.
Nu får jag så småningom ordning och reda.
Jag tar bort ogräsen, lägger tidningar och marktäckning på jorden
runt omkring buskarna för att kvickroten ska kvävas,
gör dikeskanten snyggare åt landskapet och så blir allt mera lättskött
både för oss och för dom.
Sist och slutligen så är vi ju landskapet allihopa.
Jag ger projektet ett par år 

Mitt i allt så visar det sig att det ju var riktigt bra att jag tuttade eld på alltihopa.


 Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


Kommentarer

Oj, vilket slit! Jag vet ikväll drog vi bort en massa buskar med traktorn. Du kommer att få det fint. Hoppas U. kryar på sig nu. Ha de bra!
Fördelen är att "slitet" ger resultat som syns och påverkar omgivningen. Men tid tar det givetvis. Det skulle vara bra att ha en liten traktor och en hel del liknande redskapsmaskiner till. En liten grävskopa skulle inte sitta helt fel men nu får jag vara allt det där själv och det går det med. Jag tror att det blir fint. U. kryar på sig sakta, sakta i rätt riktning. Detsamma Katta! Tack för titten in!
Gunnel sa…
Jag försöker att inte skratta, för det är ju egentligen väldigt trist, men som du beskriver det så blir det en väldigt humoristisk berättelse. Kanske du tycker likadant själv om en 10 år. Man vill så väl, men ibland blir det där "väl" inte riktigt som man tänkt sig. Men i jämförelse med sjukdomar och annat elände, så vad är egentligen en häck? Uffes namn på den.....Nakenhäcken är suveränt bra. Kram
Anki sa…
Ooops ... så det kan gå - tur du inte brände ner byn :) Mycket slit, men det blir säkert bra!
Kram
Skratta du Gunnel! Det gör vi själva!
Vad kan man annat än skratta åt eländet?
Vi har riktigt roligt och skojar friska tag om vår "nakenhäck".
Kram!
:), ja, man får vara glad åt det lilla. Som sagt.
Och nakenhäcken kommer igen, förståeligt nog. Vem vill väl vara utan kläder för jämnan?
Bra blir det säkert, på ett eller annat sätt.
kram
Marina sa…
Här kan man säga att de där orden "Det som går galet idag blir en rolig historia i morgon" passar rätt bra. (Egentligen ska det skrivas på bred värmländska också, men det kan ju går bra ändå...)
Ja, de orden passar bra i det här sammanhanget. Och värmländskan kan jag tänka mig till. :)
Annika sa…
OJ! Usch vad otäckt, vad rädd du måste ha blivit. Jösses vad det kan ta fart fort med en eld ibland.
Det är så skogsbränder startar, yikes. TUR att det inte blev värre. OCH ja, inget ont som inte har ngt gott med sig. Det lär ju bli bra det där till slut.
Tio år går skrämmande fort. Läskigt det också.
Kram!
Lite skrämd blev jag, för elden drog iväg och gick inte att stoppa, fastän jag försökte göra upp en moteld. Till all lycka så drog vinden iväg mot vägens håll, så värre saker än så hände inte. Annat än att häcken rök :) och värre saker kan ju hända. I mars brukar marken fortfarande vara så blöt att det inte brukar vara någon risk att bränna fjolårsförnan, men men....surprise, surprise och så blev jag lite klokare igen.
Kram
Musikanta sa…
så hemskt det måste ha varit att se elden sprida sig så snabbt och vara helt ensam. Men nu lär du väl ha vattenslangen nära om du skulle våga dig på att göra samma bedrift igen. Tur att det inte blev värre!
Vi klippte ner vår häck för två år sedan och nu är den nästan lika hög igen som den var tidigare. Men det tog ett tag innan den kom igång.
Kram från Ingrid
Jag hann inte tänka så mycket Ingrid, bara agera efter bästa förmåga. Ja, det kan du lita på. Härefter är slangen nära till hands.
Till all lycka var det bara häcken och några andra buskar som gick åt och det finns ju fortfarande liv.
kram
Veiken sa…
Jag tror att du på sikt gjorde häcken en tjänst. Det som bryter kommer troligen att vara riktigt livskraftigt och ni får en vackrare häck om några år! Bra va???
Ha det gott i nakenhäckarnas land! :)
Jag har också fått den insikten Veiken! Att det troligen blir bättre än det var. Häcken kommer ju igen med livskraft och jag får ordning runt den samtidigt. Det blir nog bra det här :)
Detsamma önskas dig!
Karin sa…
ÅH vad jag känner igen den där känslan. "Det här bli bra!" tänker man entusiastiskt om någon idé man får och det är precis då som man borde ha en inre spärr som ställer lite motfrågor: "Jamen blåser det inte lite mycket?" Eller: Skulle du kanske dra fram vattenslangen först?" Eller: "Det vore kanske bra att vattna några brandgator..." Osv, mm. Du vet, sådana där förståndiga föräldraröster som man alltför lätt viftar bort. Tills man står där och inser att jo, man borde ha hejdat sig lite.

Men allt som inte dödar dig blir ett bra blogginlägg... (gammalt djungelordspråk – tror jag).
Ja, nog känns tankarna igen men spärren var borttappad. På annat sätt kan jag inte förklara det. Och precis som om jag inte brukar vattna några brandgator innan och så vidare. Men inte den här gången, för det kan ju inte vara torrt i markerna i mars...Men se det kunde det. Bara att konstatera fakta.
Och så himla svart allting blev!
Tack Karin för det gamla djungelordspråket! :)
Anonym sa…
Jaa-a, så kan det gå... Jag som "upplevt" att byn brann när jag var knappt sex år gammal (vi bodde utanför byn, och jag fick inte besöka eländet på flera veckor, vad jag minns) skulle inte ha ens vågat tänka tanken... Jag vågade inte ens tända en tändsticka på flera år, än mindre göra upp eld i spisen... Skriver detta just inkommen från en grundlig tomatväxthusservice - vad de tjuvarna kan växa...
Jag brukar vara försiktigheten själv men det bor nog en liten pyroman i mig, för elda tycker jag om att göra men under kontrollerade former förstås. Att det blev som det blev den här gången fattar jag knappt själv, dotter till en brandman och mor till en brandsäkerhetsingenjör. Båda har fostrat mig på olika upptänkliga sätt om hur eld ska behandlas, så jag kan nog men vad hjälper det när vettet inte kom med ut då jag gick ut för att bränna gammalt gräs. Efter detta blir det nog både vattenslang och säkerhetständstickor som gäller. Förstår väl att du blev skräckslagen efter en sådan upplevelse.
Du påminner mig om att jag också borde gå ut och knipa tjuvar! De tycker om att växa de.
olgakatt sa…
Jösses, det där kunde gått illa! Tur att det inte gjorde det. Här har det varit eldningsförbud länge pga torkan. Inte fick vi ens en droppe regn idag heller trots "löfte" om 0,3 mm. Nå den skvätten kunde vi vara utan. Vi håller på att klippa ner brudspirean nu efter blomningen till marken för föryngring, det krävs vart 10:e år ungefär.
Tur är att vi ändå är begränsade av landsväg åt två håll och infartsvägen. Vinden drog iväg mot postlådehållet, där man kommer in med bil, så jag visste att elden skulle stoppa där. Hade det blåst åt andra hållet kunde det ha gått illa, för där finns skogstappar och trähus. I mars hade vi inte eldningsförbud, åtminstone inte då jag ställde till det. Här har vi haft regnväder av och till i två dagar, så det börjar kännas lite tryggare men vi behöver fortfarande mera regn...marken slurpar i sig....
Ja, vår brudspirea brann också ner och några buskar till....syrenerna klarade sig däremot galant. Ibland blir det buskbegränsning fastän det inte är meningen. Hoppas ni får regn ni också.
HeLena sa…
Åååh! Det är aldrig roligt att vara efterklok... skönt att det gick bra ändå.
Här öser regnet ned välbehövligt men trist...
Varm kram!
Vi tar det med en glimt i ögonvrån. Värre saker kan hända men visst harmar det på en väldigt vacker häck. Men hänt är hänt och så får vi göra det bästa av det. Här öser det också ner och behövligt är det. Trist väder, de enda som gillar läget tycks vara mördarsniglarna. :)
Varm kram till dig med Helena!
Mitt i allt elände hittar du ett bra ord nakenhäck,fniss den var bra .här har änglarna duschtur idag åskan har vi hört på håll och dimman kommer in från Kvarken .Nu har vi beställt biljetter till Åland 19 .7 far vi iväg ,kan vi komma och äta något hos er behöver vi beställa i förväg .Vi är troligen på gång den 20 ,kramen Nette
Du är välkommen hit för att titta på vår nakenhäck Nette! Här regnar det för fullt just nu, och har gjort så hela dagen och i stort sett igår också. Mycket bra med regnet som kommer. Vi har haft så torrt, så torrt.
Vi har pajer av olika slag, sallader som vi gör a´la minute, smörgåsar, Ålands pannkaka och kaffebröd olika sorter. Tror nog att det finns tillräckligt, vi brukar ha så det ska räcka åt många. Varmt välkomna! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio