Det blev en Coca Cola...
men när jag inte ville ha den. Från mitt första år i livet jobbade båda min föräldrar på Bio Savoy i Mariehamn ända fram till dess att jag fyllde tretton år. Det här är en relativt ny bild av biografen, men i stort ser den ändå ut som den gjorde på den tiden det begav sig. Om ni visste hur en viss fröken (numera fru) har hängt i knäna i alla räcken där med huvudet nedåt. Hur många gånger som helst. Ofta sjöng hon samtidigt. Hon sjöng nästan alltid. Hon var som en apa på den tiden. Det var bara bananerna som saknades. Nu har hon stor tillgång till dem däremot så det jämnar ut sig. Pappan var vaktmästare, mamman var inte med från första början för de hade ju en liten flickunge hemma som behövde extra tillsyn den första tiden, men sen började mamman också jobba på biografen som biljett-riverska då storebrodern Krister kunde ta hand om lillasystern, om mig. Allt det här pågick under kvällstid och även dagstid på söndagen då det också var matiné. Det spelades film alla dagar i veckan.