Självklart
så är livet ingen dans på rosor här hos oss alla dagar heller. Jag får frågan ibland om varför jag alltid är så glad och ibland med en viss skepsis inblandad förstås. Det är lite misstänkt detta att jag för det mesta är en glad person. Ibland får jag nästan dåligt samvete för att jag är positiv och ser komiken i det mesta och ljuset i de flesta (människor) Jag är nog bara en sådan person av födsel och ohejdad vana, men naturligtvis så är jag också precis som andra personer både ledsen, trött och hängig ibland. Jag har lätt för att tutta eld, en eld som oftast inte hinner ta fart innan den har falnat helt och en förvånad Karin står där själv och undrar att hej vad hände det nu då? Det liksom bara sprakar till och så är det förbi. Men någon enstaka gång blir jag som det där glödande järnspettet som går rakt ner i jordkärnan och då ska man nog inte reta upp den här kvinnan, utan bara gå åt sidan. Helst skulle jag gå åt sidan för mig själv också sådana stunder om jag ska vara ärlig och de