Tankar i allmänhet
Jag är inne i en period där jag är nollställd på något sätt. Så är vi alla nu och då, självklart. Det är högst nödvändigt att vara en periodare i den meningen. Det är en vila i sig för min egen del att vara nollställd men också lite jobbigt på ett annat sätt när jag har mycket jag vill göra och ändå så drar jag mig för det. Jag laddar batterierna, skulle jag själv vilja kalla det. Mitt i språnget så stannar jag upp fastän jag inte stänger ner utan bara är rakt upp och ner i själva skeendet. Utan att planera alltför mycket så skriver jag blogg i alla fall. Jag låter pennan gå ungefär som om jag har en pensel i min hand och ett staffli med målarfärg framför mig. Jag vet inte vad slutresultatet blir när jag börjar skriva/måla. Jag bara flyter med, tömmer hjärnan ... Vid Prästgårdsnäset i Finström på Åland, en dag i maj- 16. Jag bryr mig inte om att tvätta fönster eller att påskstäda. Allt det där finns kvar och väntar snällt. Påsk blir det ändå. Skrivandet är vila för mig, det är terapi.