Den nakna sanningen
I mars när Uffe låg på sjukhuset passade jag på att vara duktig flicka.
I diket vid häggmispel-häcken var fjolårsförnan brun, ful och torr.
Ja, ni förstår kanske vad som hände när jag lade tändstickan till det
torra gräset.
Det sade bara fjutt och så var marken svart så långt ögat nådde
Elden brände allt i sin väg.
På nolltid
Tur att inte båtarna som står på land brann ner samtidigt
Tur var det också att landsvägen kom emot och stoppade den eldiga framfarten
annars skulle kanske hela byn ha blivit svart. (hemska tanke)
På ett par minuter hade jag gjort av med hela månadslönen
Förmodligen lite mera också.
Så där bara! Det var faktiskt ingen som helst större konst...
För att inte tala om allt arbete som Uffe kärleksfullt har lagt ner på häcken
Jag trodde länge att häcken hade klarat sig, för elden drog så snabbt, snabbt förbi
Men tyvärr.
En svart spretig häck är vad som återstår efter mitt försök av att vara duktig
I och för sig är häcken, rent grafiskt sett, ganska häftig men.....
Nå, nu håller jag på att klippa ner den och tro det eller ej
det finns liv vid rötterna, liv som vill uppåt
Om tio år har vi kanske en fin häck igen
Tio år går fort
Tio år är som en fjärt i rymden.
Egentligen är det ingenting i det stora hela (jag försöker bara trösta mig själv)
Förhoppningsvis får jag inte ett nytt il på mig att vara duktig när våren kommer
och fjolårsförnan ligger där brun, ful och torr igen.
Det är ingen bra tradition om man är ensam, vinden drar på och solen skiner
Dessutom var vattenslangen långt borta
För dumt huvud fick häcken lida och jag med.
Jag kan inte skylla på någon annan heller även om det skulle vara bekvämt just nu.
Apropå häcken så har den på ett eller annat sätt levt farligt hela tiden.
Första häggmispelhäcken tog landskapets släntklippningsmaskin ner
för snart sexton år sedan
-"Oj, var det en häck där?"
Nå, den fick vi ersatt.
Den som jag nu i min tur har sett till att gick upp i rök
Men vi anlade också en annan häck av havtorn en liten bit ifrån,
Den tog landskapet också bort åt oss härom året.
Nu börjar det likna en vana...... Eller hur?
Den var inte ens vid diket utan högre upp på tomten
och var tänkt som ett blivande vindskydd
Tjänstemannen som kom hit för att se på eländet konstaterade att killen som
hade klippt nog inte hade varit riktigt riktig just den dagen,
men det var ju precis det han hade varit tyckte vi.
Till och med riktigt klippsk!
Jag visste inte ens att släntklippningsmaskinerna kunde nå så långt från vägen
Men nu vet jag det. Maskiner kan dom!
Den häcken har vi inte fått ersatt däremot utan bara några tröstens ord om
att den kommer säkert upp igen.
Det gör den inte.....
Jag måste tillstå att jag bävade lite grann när Uffe kom hem igen från sin sjukhusvistelse
Jag skämdes rent ut sagt
Gamla människan ställer till det på det här sättet!
Tänk er själva!
Plötsligt så står en svart och spretig häck där istället för en blommande, väldoftande
och vacker
Vad han sade?
" Jahapp, i år har vi alltså en nakenhäck"
Och så var det med det.
Nakenkatter finns det och nu finns det även en nakenhäck
En del av min tid kommer nu att gå åt att ligga på knä vid resterna av häcken
för att hjälpa den delen som vill leva att få se dagens ljus där gräset
har tagit över.
Gräset växer nog, där hjälper inte ens eld.
Det vet jag!
I och för sig så är gräset inte vårt utan landskapets, men om de tar bort gräset ryker
troligen häcken igen, så det är bäst att själv göra jobbet.
Och som det heter: inget ont som inte har någonting gott med sig.
Nu får jag så småningom ordning och reda.
Jag tar bort ogräsen, lägger tidningar och marktäckning på jorden
runt omkring buskarna för att kvickroten ska kvävas,
gör dikeskanten snyggare åt landskapet och så blir allt mera lättskött
både för oss och för dom.
Sist och slutligen så är vi ju landskapet allihopa.
Jag ger projektet ett par år
Mitt i allt så visar det sig att det ju var riktigt bra att jag tuttade eld på alltihopa.
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
I diket vid häggmispel-häcken var fjolårsförnan brun, ful och torr.
Ja, ni förstår kanske vad som hände när jag lade tändstickan till det
torra gräset.
Det sade bara fjutt och så var marken svart så långt ögat nådde
Elden brände allt i sin väg.
På nolltid
Tur att inte båtarna som står på land brann ner samtidigt
Tur var det också att landsvägen kom emot och stoppade den eldiga framfarten
annars skulle kanske hela byn ha blivit svart. (hemska tanke)
På ett par minuter hade jag gjort av med hela månadslönen
Förmodligen lite mera också.
Så där bara! Det var faktiskt ingen som helst större konst...
För att inte tala om allt arbete som Uffe kärleksfullt har lagt ner på häcken
Jag trodde länge att häcken hade klarat sig, för elden drog så snabbt, snabbt förbi
Men tyvärr.
En svart spretig häck är vad som återstår efter mitt försök av att vara duktig
I och för sig är häcken, rent grafiskt sett, ganska häftig men.....
Nå, nu håller jag på att klippa ner den och tro det eller ej
det finns liv vid rötterna, liv som vill uppåt
Om tio år har vi kanske en fin häck igen
Tio år går fort
Tio år är som en fjärt i rymden.
Egentligen är det ingenting i det stora hela (jag försöker bara trösta mig själv)
Förhoppningsvis får jag inte ett nytt il på mig att vara duktig när våren kommer
och fjolårsförnan ligger där brun, ful och torr igen.
Det är ingen bra tradition om man är ensam, vinden drar på och solen skiner
Dessutom var vattenslangen långt borta
För dumt huvud fick häcken lida och jag med.
Jag kan inte skylla på någon annan heller även om det skulle vara bekvämt just nu.
Apropå häcken så har den på ett eller annat sätt levt farligt hela tiden.
Första häggmispelhäcken tog landskapets släntklippningsmaskin ner
för snart sexton år sedan
-"Oj, var det en häck där?"
Nå, den fick vi ersatt.
Den som jag nu i min tur har sett till att gick upp i rök
Men vi anlade också en annan häck av havtorn en liten bit ifrån,
Den tog landskapet också bort åt oss härom året.
Nu börjar det likna en vana...... Eller hur?
Den var inte ens vid diket utan högre upp på tomten
och var tänkt som ett blivande vindskydd
Tjänstemannen som kom hit för att se på eländet konstaterade att killen som
hade klippt nog inte hade varit riktigt riktig just den dagen,
men det var ju precis det han hade varit tyckte vi.
Till och med riktigt klippsk!
Jag visste inte ens att släntklippningsmaskinerna kunde nå så långt från vägen
Men nu vet jag det. Maskiner kan dom!
Den häcken har vi inte fått ersatt däremot utan bara några tröstens ord om
att den kommer säkert upp igen.
Det gör den inte.....
Jag måste tillstå att jag bävade lite grann när Uffe kom hem igen från sin sjukhusvistelse
Jag skämdes rent ut sagt
Gamla människan ställer till det på det här sättet!
Tänk er själva!
Plötsligt så står en svart och spretig häck där istället för en blommande, väldoftande
och vacker
Vad han sade?
" Jahapp, i år har vi alltså en nakenhäck"
Och så var det med det.
Nakenkatter finns det och nu finns det även en nakenhäck
En del av min tid kommer nu att gå åt att ligga på knä vid resterna av häcken
för att hjälpa den delen som vill leva att få se dagens ljus där gräset
har tagit över.
Gräset växer nog, där hjälper inte ens eld.
Det vet jag!
I och för sig så är gräset inte vårt utan landskapets, men om de tar bort gräset ryker
troligen häcken igen, så det är bäst att själv göra jobbet.
Och som det heter: inget ont som inte har någonting gott med sig.
Nu får jag så småningom ordning och reda.
Jag tar bort ogräsen, lägger tidningar och marktäckning på jorden
runt omkring buskarna för att kvickroten ska kvävas,
gör dikeskanten snyggare åt landskapet och så blir allt mera lättskött
både för oss och för dom.
Sist och slutligen så är vi ju landskapet allihopa.
Jag ger projektet ett par år
Mitt i allt så visar det sig att det ju var riktigt bra att jag tuttade eld på alltihopa.
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
Kommentarer
Kram
Vad kan man annat än skratta åt eländet?
Vi har riktigt roligt och skojar friska tag om vår "nakenhäck".
Kram!
Och nakenhäcken kommer igen, förståeligt nog. Vem vill väl vara utan kläder för jämnan?
Bra blir det säkert, på ett eller annat sätt.
kram
Det är så skogsbränder startar, yikes. TUR att det inte blev värre. OCH ja, inget ont som inte har ngt gott med sig. Det lär ju bli bra det där till slut.
Tio år går skrämmande fort. Läskigt det också.
Kram!
Kram
Vi klippte ner vår häck för två år sedan och nu är den nästan lika hög igen som den var tidigare. Men det tog ett tag innan den kom igång.
Kram från Ingrid
Till all lycka var det bara häcken och några andra buskar som gick åt och det finns ju fortfarande liv.
kram
Ha det gott i nakenhäckarnas land! :)
Detsamma önskas dig!
Men allt som inte dödar dig blir ett bra blogginlägg... (gammalt djungelordspråk – tror jag).
Och så himla svart allting blev!
Tack Karin för det gamla djungelordspråket! :)
Du påminner mig om att jag också borde gå ut och knipa tjuvar! De tycker om att växa de.
Ja, vår brudspirea brann också ner och några buskar till....syrenerna klarade sig däremot galant. Ibland blir det buskbegränsning fastän det inte är meningen. Hoppas ni får regn ni också.
Här öser regnet ned välbehövligt men trist...
Varm kram!
Varm kram till dig med Helena!
Vi har pajer av olika slag, sallader som vi gör a´la minute, smörgåsar, Ålands pannkaka och kaffebröd olika sorter. Tror nog att det finns tillräckligt, vi brukar ha så det ska räcka åt många. Varmt välkomna! Kram