Vardagsliv

Stora julgranen på Praça de Povo (Folkets torg) i hamnen har släckts ner, men Wind Star lyste lite extra här om kvällen och agerade julgran på sitt sätt. Det är något visst med segelfartyg även om de är av det modernare slaget. 

Bara för att rovorna är så vackra så får de vara med och lysa upp här på bloggen. Här äter man mycket rovor. Hos oss så skivar jag dem och vi äter dem rakt av som godis. Läckra är de både i smak och i färg. Man köper dem med blasten på, åtminstone i "mina" favoritaffärer. Jag knusslar aldrig, blasten blir betald via kilopriset och får komma med hem. Jag är säker på att många kunder tar bort dem själva i affärerna men äh, tänker jag, det är så liten extra kostnad så det får vara. Blasten däremot blir till gödsel, så den har sin goda funktion i alla fall. 

                          Så är det med rödbetorna också. De säljs både med blast eller inte med blast..

Jag köper dem med blasten på för blasten är god att använda i en stuvning/sås och så påminner de till rätt stor del om svamp i smaken. 

Sen slår det mig plötsligt när jag skriver ner det här att kanske rovornas blast också kan ätas? Naturligtvis så kan man säkert det. Nästa gång ska jag pröva att hacka ner den blasten också, tillsätta hackad lök, vitlök och örter. Beta som rova..det kan ju inte vara stor skillnad alls.

Det blev matrester idag (bilden här ovan) och det blev matrester av matresterna också. Lite makaroner, lite ris, broccoli, rödbetsstjälkssås med lite hackad chorizo i. Vet ni, det blev hur gott som helst. 

 

Mitt i matlagningen så ringde det på porttelefonen och där stod grannen Z. med en kasse med nyfångad fisk (Pargo). Sonen i huset hade fångat hur många som helst på en kort stund.. Igår när jag uppvaktade grannfrun A. som blev fyrtio år ( hon firade inte men vi ville ge henne en bordslöpare som minne av dagen;  hon blev väldigt glad och överraskad ) så fick vi en kasse med nypotatis och några bananer. De hade för mycket...Här går man aldrig lottlös. Det finns ingen tanke bakom att det ska komma något i gengäld men det gör det och hur som helst så är det roligt att få och det är roligt att ge. 

Grytlapparna är klappade och klara nu. De blev sju stycken och ska åka flyg till Sverige där de får komma överens om vem som ska ha vad. Det är roligt att ta vara på...Ett par jeans blev slaktade idag. Vad det ska bli av dem vete gudarna.

Igår var U. till Saúde, hälsocentralen och gav olika prov för analys inför mötet med Dra Cristina inkommande vecka. 

Jag var med för sällskapets och för språkets skull. Det var många människor i korridorerna, i köerna och huset är av betong. När de snabbt ropar upp namn och till vilken sal man ska gå så är det lätt att missa det. Trots att man inte ska ha telefonen igång så är den igång hos många, alla pratar högt och så vidare och det ekar.  Den som hör dåligt har det inte lätt...inte ens den som hör bra har det. 

Det finns många fina trädormbunkar i vår närhet här i stan. 

Det tog två timmar innan U. fick ge sitt blod och sin urin. Det gäller att ha tålamod. Han hade en tid kl. 09.10 och var klar 10.45. Direkt efteråt tog jag fram snabbenergin (bananer) åt honom innan vi vandrade vidare till fruktaffären i närheten. Horta-n..

En äldre kvinna ( kanske yngre än vad jag själv är) stannade upp framför mig och berättade och berättade bakom sitt munskydd om sitt sjuka öra och sin huvudvärk..Allt i en rasande fart och på hemspråket här på ön. Jag sade bara sim och aha, nickade, fick ingen syl i vädret och lät henne prata på. Hon behövde det tydligen. U. frågade sen, att förstod du verkligen allt hon sade? Nej, jag förstod inte allt men hon ville prata och då måste hon få prata.  Det där händer mig ofta. Okända människor stannar upp och pratar med mig och själv undrar jag om det står något i min panna? Prata med mig! Jadå, jag är van och jag har ingenting emot det men lite märkligt känns det ibland. 

Nu önskar jag alla som tittar in här en skön lördagskväll och god fortsättning på helgen!

                                                  Karin Eklund, Funchal, Madeira