Över ett glas vin och en ostbricka

hade vi det hur trevligt som helst i måndags om kväll med de fem norrmännen som jag spontant bjöd  hem till oss förra veckan, vilket ni kan läsa mera om här. En spontanträff blev flera träffar, inte bara över våra respektive bord utan också på stående fot på vår terrass med många roliga skratt och funderingar på köpet. Bl.a när en av de tre männen i sällskapet kom upp för trappan mitt i allt och frågade om jag var Karin Wasama? Vi hade bara presenterat oss med förnamn allihopa så han visste inte vad mitt efternamn var. 

"Nej, det är jag inte, men jag vet vem Karin Wasama var. Hennes son och min bror Krister umgicks mycket med varandra, var bästa vänner". Så kom åter en koppling till min bror. Lite märkligt kändes det som. Brorsan poppade upp igen..i år är det 10 år sedan han dog.  Norrmannen hade talat med en  annan norrman i telefonen, nämnt att de hade varit till oss och fått frågan om det var Karin Wasama som de hade träffat vilket han givetvis "måste" ta reda på. 

Vi kanske inte träffas flera gånger men de här stunderna vi fick tillsammans var guld värda. Det blev många fina samtal, glada skratt, med ett litet stänk av allvar förstås, som det  alltid blandas i bägaren.  

Livets bägare...

Tillsammans ägnade vi kvällen åt olika resor som vi har gjort var och en av oss på olika håll i världen. Vi var till Mombasa, Tanzania, överallt i USA, Skottland, Island, Färöarna, Norge, Finland, Sverige, Danmark, Estland, Tyskland, Italien, Grekland, Cypern, Spanien och givetvis och framför allt så var vi här på Madeira och i Portugal. Vi var uppe på Paul da Serra, i Fanal; vi räknade vindkraftverk och en och annan kossa. Vi vandrade levador vi hade gjort, inte tillsammans men tillsammans i våra samtal. Vi gav och vi delade, ungefär som när man spelar kort.

Min åländska dialekt var ett litet frågetecken för dem. "Du pratar inte finlandssvenska, du pratar inte ens åländska? Inte heller rikssvenska."

Ja, säg det? Jag har hört det sedan jag var barn, att jag inte pratar så som det kan förväntas av mig."Du har en annan klang i ditt språk." 

Visst är det spännande att höra folk "utifrån", Åland i det här sammanhanget, diskutera min dialekt.  Att Uffe är finlandssvensk/fastlänning var det inget tvivel om. (ändå har han bott på Åland längre än han har bott på fastlandet (Finland). Det är väl där det ligger detta med dialekter? Vi bär dem kanske med oss genom hela livet. 

Min lektor i svenska, Vidar Sjöblom, Sjobba kallad, var expert på finlandssvenska och åländska dialekter. Ingen slog honom på fingrarna i den saken, han var känd vida omkring för den specialiteten. 

Men när det gällde min dialekt gick han bet. Han också. Själv hör jag inte själv hur jag låter men jag vet om det här. Tillsammans med Sjobba så kom vi kanske underfund med orsaken. 

Min mamma for som ung (16 åring) till Stockholm och Östermalm, jobbade i en prästfamilj under några år innan hon reste tillbaka till Åland och träffade min pappa.

Det kanske är det, det handlar om? Hon lärde sig östermalmska under den tid hon var där och så präglades jag. I och för sig så borde mina syskon också ha gjort det, men nej, de pratade åländska. Så den stora frågan kvarstår. Vad har jag för dialekt egentligen? Min alldeles egna förmodligen.

Vilka världsproblem man kan ha eller hur ? Inte för min egen del förstås, jag pratar som jag pratar och försöker bli portugis mitt i allt 😉 vilket nog känns som om jag har tagit mig vatten över huvudet. Nå, på med cyklopen! Skam den som ger sig om det också kommer att låta som en blandning av portugisiska och "östermalmska" 

Nå hur som helst, vi skidade  i fjällen, vi fiskade utanför Norges kust, i Östersjön, i Ålands hav, vi dök, vi plåstrade om folk i Tanzania och i Mombasa (SIDA),  vi träffade på stora gecko-ödlor, vi ramlade i levador, vi blev ormbitna samtidigt som vi blev bi-stungna, vi åkte på resor tillsammans till olika städer i Norge, i Finland, i Sverige och gjorde strandhugg på Åland. 

Allt detta och mera därtill gjorde vi tillsammans över vinet och ostbrickan. Vi hade hjärtligt roligt och trivdes stort tillsammans. "Mera sånt här", sade Uffe, när vi kom hem ganska så sent under måndagskvällen. 

Vilket betyder att jag behöver fånga upp intressanta människor här på gränden igen. 😉😀

På tisdagen reste de hem till sitt Norge igen, de fem härliga norrbaggarna. Vi har bytt adresser och e:post.  Arkitekten ibland dem ville ha foton av RIM-bygget nu och då, kan ni tänka er? Givetvis så delar jag med mig av själva konstruktionen och också när allt blir färdigt längre fram. 

Jaha, tänker ni säkert, varför visar du de här fotona? Jag tog inte foton av norrmännen men det för att jag inte ens kom på tanken, de vill vara anonyma. En enkel ekvation. 

Men jag är mera eller mindre kär i den där lyftkranen, det förstår ni väl? 

Ja, jag vet, det trodde jag inte ens själv men ibland blir man drabbad, så där bara! 😍

                                                      Karin Eklund, Funchal, Madeira