Över ett glas vin och en ostbricka
hade vi det hur trevligt som helst i måndags om kväll med de fem norrmännen som jag spontant bjöd hem till oss förra veckan, vilket ni kan läsa mera om här. En spontanträff blev flera träffar, inte bara över våra respektive bord utan också på stående fot på vår terrass med många roliga skratt och funderingar på köpet. Bl.a när en av de tre männen i sällskapet kom upp för trappan mitt i allt och frågade om jag var Karin Wasama? Vi hade bara presenterat oss med förnamn allihopa så han visste inte vad mitt efternamn var.
"Nej, det är jag inte, men jag vet vem Karin Wasama var. Hennes son och min bror Krister umgicks mycket med varandra, var bästa vänner". Så kom åter en koppling till min bror. Lite märkligt kändes det som. Brorsan poppade upp igen..i år är det 10 år sedan han dog. Norrmannen hade talat med en annan norrman i telefonen, nämnt att de hade varit till oss och fått frågan om det var Karin Wasama som de hade träffat vilket han givetvis "måste" ta reda på.
Vi kanske inte träffas flera gånger men de här stunderna vi fick tillsammans var guld värda. Det blev många fina samtal, glada skratt, med ett litet stänk av allvar förstås, som det alltid blandas i bägaren.
Livets bägare...
Tillsammans ägnade vi kvällen åt olika resor som vi har gjort var och en av oss på olika håll i världen. Vi var till Mombasa, Tanzania, överallt i USA, Skottland, Island, Färöarna, Norge, Finland, Sverige, Danmark, Estland, Tyskland, Italien, Grekland, Cypern, Spanien och givetvis och framför allt så var vi här på Madeira och i Portugal. Vi var uppe på Paul da Serra, i Fanal; vi räknade vindkraftverk och en och annan kossa. Vi vandrade levador vi hade gjort, inte tillsammans men tillsammans i våra samtal. Vi gav och vi delade, ungefär som när man spelar kort.
Min åländska dialekt var ett litet frågetecken för dem. "Du pratar inte finlandssvenska, du pratar inte ens åländska? Inte heller rikssvenska."
Ja, säg det? Jag har hört det sedan jag var barn, att jag inte pratar så som det kan förväntas av mig."Du har en annan klang i ditt språk."
Visst är det spännande att höra folk "utifrån", Åland i det här sammanhanget, diskutera min dialekt. Att Uffe är finlandssvensk/fastlänning var det inget tvivel om. (ändå har han bott på Åland längre än han har bott på fastlandet (Finland). Det är väl där det ligger detta med dialekter? Vi bär dem kanske med oss genom hela livet.
Min lektor i svenska, Vidar Sjöblom, Sjobba kallad, var expert på finlandssvenska och åländska dialekter. Ingen slog honom på fingrarna i den saken, han var känd vida omkring för den specialiteten.
Men när det gällde min dialekt gick han bet. Han också. Själv hör jag inte själv hur jag låter men jag vet om det här. Tillsammans med Sjobba så kom vi kanske underfund med orsaken.
Min mamma for som ung (16 åring) till Stockholm och Östermalm, jobbade i en prästfamilj under några år innan hon reste tillbaka till Åland och träffade min pappa.
Det kanske är det, det handlar om? Hon lärde sig östermalmska under den tid hon var där och så präglades jag. I och för sig så borde mina syskon också ha gjort det, men nej, de pratade åländska. Så den stora frågan kvarstår. Vad har jag för dialekt egentligen? Min alldeles egna förmodligen.
Vilka världsproblem man kan ha eller hur ? Inte för min egen del förstås, jag pratar som jag pratar och försöker bli portugis mitt i allt 😉 vilket nog känns som om jag har tagit mig vatten över huvudet. Nå, på med cyklopen! Skam den som ger sig om det också kommer att låta som en blandning av portugisiska och "östermalmska"
Nå hur som helst, vi skidade i fjällen, vi fiskade utanför Norges kust, i Östersjön, i Ålands hav, vi dök, vi plåstrade om folk i Tanzania och i Mombasa (SIDA), vi träffade på stora gecko-ödlor, vi ramlade i levador, vi blev ormbitna samtidigt som vi blev bi-stungna, vi åkte på resor tillsammans till olika städer i Norge, i Finland, i Sverige och gjorde strandhugg på Åland.
Allt detta och mera därtill gjorde vi tillsammans över vinet och ostbrickan. Vi hade hjärtligt roligt och trivdes stort tillsammans. "Mera sånt här", sade Uffe, när vi kom hem ganska så sent under måndagskvällen.
Vilket betyder att jag behöver fånga upp intressanta människor här på gränden igen. 😉😀
På tisdagen reste de hem till sitt Norge igen, de fem härliga norrbaggarna. Vi har bytt adresser och e:post. Arkitekten ibland dem ville ha foton av RIM-bygget nu och då, kan ni tänka er? Givetvis så delar jag med mig av själva konstruktionen och också när allt blir färdigt längre fram.
Jaha, tänker ni säkert, varför visar du de här fotona? Jag tog inte foton av norrmännen men det för att jag inte ens kom på tanken, de vill vara anonyma. En enkel ekvation.
Men jag är mera eller mindre kär i den där lyftkranen, det förstår ni väl?
Ja, jag vet, det trodde jag inte ens själv men ibland blir man drabbad, så där bara! 😍
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Min dialekt är också ett mysterium. Jag pratar inte som andra här i Västergötland, det märker jag. Och när jag pratar engelska får jag stundtals höra att jag låter skandinavisk och ibland att jag låter som en östeuropè.
ja, det blev en fantastisk kväll, en glad kväll med många härliga berättelser och skratt.
Se där, du håller dig också med en egen dialekt😊
När jag pratar engelska brukar jag få höra att jag låter som en italienska som pratar engelska. Nå, nu tror jag att jag har fått till ett annat stuk på "italienskan", mera engelskt stuk.
ja, vi hade fina möten. Något att leva på ett bra tag.
Kram!
Jag röstar för att vi ska behålla många dialekter som möjligt, det berikar på många sätt. Kul att du har en alldeles egen dialekt! :)
ja, verkligen helt fantastiska!
Jag hoppas på det, åtminstone blir det per e:post. De visste inte om de kommer till Madeira igen. Men kontakt ska hållas. Har redan gjorts sedan de drog iväg från den här ön.
Jag röstar som du Veiken, många dialekter berikar.
Detta med dialekter är också intressant ... och att jag är östgötska kan jag inte dölja :)
Ha en fin torsdag Karin!
ja, det är spännande med möten. Vi hade massor att diskutera och dela med varandra om. Härliga människor var de allihopa, bjöd på sig själva.
Det är det jag gillar med dialekter, man kan inte dölja varifrån man kommer, man kan höra det, även om det i vissa fall kan vara lite knepigt. Det finns dialekter på Åland som är helt obegripliga, som ett eget språk i sig men man vet var människan kommer ifrån just på grund av det, av språket.
Ha en fin torsdag du med Anki!
ja, jag gillar det spontana överlag. Man når människor på ett annat plan när spontaniteten kommer in i bilden. Det blev fina kvällar som vi fick tillsammans, goda karameller att suga på, fina minnen.
Ja, det verkar som att jag är aningen "svårplacerad" med tanke på min dialekt. Klurigt men roligt!
särskilt mycket mod behövs inte alls. 😊
Härligt att jag kan lyfta bygget här på bloggen, jag har förstått att många är intresserade. Jag är inte ensam knäppgök, haha..tack för det.
Ha detsamma och ha det bra på jobbet!
Ha en skön torsdag
Kram!
Du får lägga ut en ljudfil, så att vi hör hur du låter. Kram
ja, absolut, ett jättefint möte. Vi håller kontakten dagligdags tillsvidare med varandra. 'Tack Malin, det glädjer mig att du också vill följa med bygget och utvecklingen på andra sidan gränden. Det är min vardag nu och en tid till framöver.
Ha detsamma du med!
Kram!
ja, verkligen en trevlig kväll, två trevliga kvällar. Jag är också den som gillar spontanitet och rakt på -människor.
Ja, jag får väl göra det, haha...
Kram!
Det är lite roligt med din dialekt. Har aldrig träffat någon från Åland irl, men i årets Robinson fanns det med en tjej från "din" ö. Hon hade en väldigt charmig dialekt som inte hade det minsta med finlandssvenska eller svenska man pratar i den svenska delen av Finland att göra.
Kan lugnt säga att din skrivna svenska är så perfekt den kan bli. Östermalmska finns inte, däremot "Söderdialekt" för att inte glömma den fiiiiiina Lidingödialekten;-)
ja, jag vet ju att vi är två om den stiliga lyftkranen, men den räcker nog åt oss båda eller hur? Uffe skämtade och sade att det är en fördel att jag inte kan rymma med den men det kan man ju visst det. Man bara plockar ner den och så kör man bort med den så där bara, precis på samma sätt som den kom hit en gång för två år sedan. 😂
Tack för det BP, skönt att jag inte skriver dialektalt.
Åländska dialekten är åländsk, sen kan vi ha olika dialekter helt beroende på varifrån man kommer på ön. Jag är mariehamnare så jag har en särskild dialekt i och med det bara, sen med klang från Östermalm till så...
Så är jag nog en smula patriot när det gäller norska människor 😊
Mina dialektala minnen går ju så klart igång från alla åren här och där i både Sverige och Norge. Dialekterna, de som är olika bara en dryg kilometer bort. Huvudpråket norska bokmål, men också nynorskan till viss del och så rikssvenskan. Skelleftebonnskan (dialekter) värmländskan och så min egen "skauing" från min uppväxt.
Det berikar och när det så fattas det rätta ordet i någon sammanhang så går det fint att skapa ett eget. Det finaste med det är att alla förstår ... på sitt sätt. Ibland får också jag frågan: Men var kommer du ifrån egentligen? Andra säger innan jag ens sagt ett ord - här har vi en norska 🤣
Orden är människornas gemensamma nämnare i mötena vi gör. Spontana i synnerhet - och så att vara öppen så klart; där är du Karin 👌
Världen är trots allt rätt så liten i viss sammanhang då då din bror kommer upp mitt i allt just nu då det nu är 10 år sedan han dog.
Må väl!
så bra benämning, världsmedborgare och tillväxt. 🙂 Tack för den !
Givetvis är du patriot du med ditt norska blod svallande i dina ådror. Vi är de vi är från första början, rötterna finns där alltid. Att rötterna sedan drar vida omkring på grund av dittan och dattan är ju bara bra i sammanhanget, man får vidgade vyer, lär sig om livet, av livet.
Vi diskuterade även norskan, nynorskan, gammelnorskan och att det tidigare var ett måste att kunna båda språken i studentskrivningar i Norge. Inte helt lätt att klara av förstod jag. Ibland översatte vi det mest självklara för varandra där vi satt runt bordet, allt är inte helt självklart språkmässigt även om norskan är rätt lätt att förstå.
Tack Tove, jag känner det så själv, att jag är öppen och spontan. Fastän jag givetvis kan knäppa till om mig jag också. Men det är enkelt att vara öppen med öppna människor. Då slår jag upp mina dörrar så det hörs😂
Det lustiga i det hela är att första gången jag träffade en av norrmännen, vi sågs lite nu och då i olika konstellationer, så nämnde han grannen till min bror, nu kom brorsan upp igen i ett annat sammanhang. Världen är liten.
Må väl du med och tack för fin kommentar! 🤍
Jag har ju ingen norsk studentexamen. Men i högstadiet från 7:an till och med nian valde jag att läsa norska med nynorskan, och examen i norskan med nynorskan har jag skriftligt och muntligt - meget gott blev betyget. Ja, stolt som en norsk tupp är orden. Eller som den lilla norska räkan som dyker upp på svenska västkusten: Hon reser sig och ropar: Jeg er en hummer!!🤣🤣
Senare då jag läste min vårdutbildning i Sverige på gymnasial nivå om två år fick jag till mig att i svenska uppsatser smög sig nynorska ord in. Norskan, danskan och svenskan har ju sitt ursprung i urnordiskan , ca 800- talet började sprida sig till språken till sina egna.
Nynorskan, om jag minns rätt är äldre en bokmålet.
Språklig hälssning för andra gången denna dag ✨
Härlig läsning som alltid från ditt håll. En norsk tupp är ovanligt stolt har jag förstått, stolt som det norska folket är och har all rätt att vara. Jag tänker på det senaste kriget nu i all synnerhet.
Se där, då vet jag att jag att mitt språk i grund och botten är urnordiska. Undra på att mina gener ropade att min son skulle ha ett urnordiskt namn. Jon. Vi har det i oss, japp!
Språklig hälsning också härifrån, Bom dia!