Äventyret framtiden

Andra veckan i rad och jag skriver ett nostalgi-inlägg igen. Bara att konstatera att jag åter har systematiserat det spontana...Sån är jag, bara att konstatera det också.  På bilden här ovan kan man se Badhus-paviljongen i Mariehamn. Gissa vem som har dansat där? Som bara barnet, allra först med sin pappa som dansade vals till tango, haha...men bra gick det också. Han var total "ton-durak" i den meningen, även om han var en jättebra sångare/visslare och även hanterade både trumma och trumpet, men det där med dans och vilken slags dans det var?  Nähä...men han drog iväg med mig till tangotoner i valstakt hur som helst. Gör om det den som kan. Jag var så liten att jag kunde stå på hans fötter och då var det ingen som helst sak att åka med i dansens virvlar. Men jag minns att det kändes lite märkligt. Rytmer och jag är en helt annan sak än de var hos min pappa. Vals hade jag ju lärt mig av tant Lala i hennes kök; jag visste hur vals skulle dansas. När hon och jag dansade så snav...

har Molnet hjälpt mig att komma igång med julstädningen. Hotet om att jag ska betala slantar för mera utrymme fick lite fart på mig. Ekonomisk har jag alltid varit. 😊 Snål nej, men ekonomisk. Alla fönstertvättar får vänta tills RIM på andra sidan gränden har gjutit färdigt för den här gången.  Om några dagar blir det dags för mig att ta hand om de smutsiga fönstren innan julstjärnorna hängs upp för att lysa upp i mörkret.  Så jag fortsätter att städa i bildarkivet.  Den 21 augusti gick vi till Camara de Lobos och många bilder har jag redan visat er på olika sätt sedan dess och från vandringen dit och tillbaka. Vi brukar ta vägen tur och retur utan att ta buss. Då blir det några kilometer att vandra, jag vet inte exakt hur många men runt 20 kanske siffran stannar på. Längs strandpromenaden finns en väldigt vacker, ljus kakelvägg. Den måste förstås komma med hem och här delar jag den med er som tittar in på min blogg.     Jag tycker om den här vyn med de små gup...

 Bloggvännen BP förvaltar Skyltsöndagen och vi som hänger med i det roliga temat har jag länkat till här :  Angelgirl,   Anki ,  Byblixtra ,  Carita   ,  Christian ,  Gerd ,   KajsaLisa ,  Klimakteriehäxan ,   Ko nst  el. konstigt ,   LillaSyster ,   Paula ,   Susjos  , Stefan , Tony ,  Åke ,  Åsa I min iver att lura Molnet på pengar så blir det nostalgi idag igen som gäller. Här tömmer jag arkivet systematiskt, helt kallt hur varmhjärtad jag än är.  En blomlåda gjord av en Wettig-låda. Det är den 1 dec-2015 i Uppsala  Jag är på väg till Stockholm från Uppsala.Det Blå tåget annonserar om sina avgångar och klockan är 10 i ett den 1 dec-15    Jag tror att det är en Husqvarna...låset skyltar det också.                              Mitt i allt så befinner jag mig mitt på Åland och liten gulling, visar att de...

Det är avgångstid igen, lördagen är inne och vi är på väg mot destinationsordet UNDER.  Som vanligt UNDRAR jag förstås hur i all världens tid jag tänkte när jag valde just det ordet. Men det är som alltid, bara att ta tag i utmaningen som jag själv har fixat till.  Hoppas att ni som känner för det hoppar på tåget och vill skriva om ordet under idag. Jag länkar till dem som har varit med, brukar vara med och tänker fortsätta vara med tills tåget stannar den sista lördagen i detta nådens år 2023.  Anki ,   Anna i Portugal ,  Carita ,   Karin ,  Ordodlaren ,  Paula,   Stefan ,  Znogge ,  Åke ,  Ås a Spontant tänker jag på ordet under och på det   som hände mig för tio år sedan.  Jag hade som vanligt varit på min årskontroll till gynekologen som plötsligt såg väldigt bekymrad, ja, t.om rädd ut. Hon märkte att något inte var som det skulle vara och jag fick veta att hon hade sett en förändring, något som inte ...

 I min iver att minska på fotografier i arkivet så hänger jag med på LillaSysters trevliga tema som är färgsprakande under fredagar.      Vem som helst som har ögon i skallen kan se att det är något på gång vad gäller Dino. Han ser lurig ut eller hur? Ungefär som att nu ska vi lura henne eller hur? Det här kommer att bli kul!  Ne-hejnej, man lurar inte henne hur som helst men utmanövrerad blev hon nog av de där två korthajarna som höll ihop. Maskopi skulle jag kalla det. Dino och Wilhelm, de var mina motspelare som ändrade på reglerna under spelets gång när det passade dem bäst.  Riktiga falskspelare var de om jag får säga det själv. Men kul hade vi hur som helst, när det begav sig. En mormor klarar av att stå ut med lite falskspel. Som straff fick en viss Wilhelm stå ut med några pussar och kramar. Han såg faktiskt rätt så nöjd ut, den där lilla falskspelaren.      Det var inte bara falskspelarna som ändrade på reglerna, det hände saker i t...

tillsammans med norrmännen som jag skrev om redan tidigare. Igår kväll kom de på besök och vi fick fina timmar tillsammans över fylld bolo de caco ( fyllning : tsatsiki som jag i sedvanlig stil gjorde på pimpinela) skinka, kan ni tänka er? 😏 och tomater. Till det lite Bolo do Rei, rom-muffins och småkakor.  Här försöker jag verkligen att visa folk utifrån vad Madeira kan bjuda på för godsaker till nymalet kaffe. Jodå, det blev en välkomstdrink också, gjord på vitt vin och mangojuice, senare också lite madeiravin och rom. Det låter som en blöt fest detta men det handlar om små mängder bara för att få smaka .  Papayan släpper sina blad och givetvis så måste det ju till ett foto också.  Många gemensamma nämnare hade vi också, förutom dem jag redan har nämnt. Skotten i sällskapet hade en hel del med Uffe att prata om. Uffe har varit i Skottland och kände till skottens hemtrakter. Övriga norrbaggar kände förstås till Åland, så pass att de nämnde någon de hade känt som bodde i...

Så får det bli idag. En nostalgisk onsdag För att lura Molnet på pengar så städar jag i arkiven och vad hittar jag då?  😊       Bland annat en bild av mig och mina grannkompisar på trappan till barndomshuset på Köpmansgatan 12 i Mariehamn på Åland. Själv sitter jag mitt framför "dörrhålet" och är den stora flickan bland de små. Jag tror att det är Sonja Snellman till vänster om mig i bild, Pirjo o Leena Hykkyrä samt Seija Seikkula  till höger om mig, precis i den ordningen. Sen undrar jag vad jag har i famnen förstås. Om jag har något eller om jag bara krånglar till det med mina armar ändå. Någon gång på sextiotalet är fotot taget.  Förmodligen är det Kari Hykkyrä som är fotografen, storebror till Pirjo och Leena. Vi var gulliga på den tiden... Jag minns när Kari och Seppo, Seijas storebror, stred som två fäktande tuppar och systrarna hejade på. Kari hade övertaget och det tyckte inte lilla Seija om så hon ropade att hon skulle gå hem efter mammas kniven. ...