Så får det bli idag. En nostalgisk onsdag
För att lura Molnet på pengar så städar jag i arkiven och vad hittar jag då? 😊
Bland annat en bild av mig och mina grannkompisar på trappan till barndomshuset på Köpmansgatan 12 i Mariehamn på Åland.
Själv sitter jag mitt framför "dörrhålet" och är den stora flickan bland de små. Jag tror att det är Sonja Snellman till vänster om mig i bild, Pirjo o Leena Hykkyrä samt Seija Seikkula till höger om mig, precis i den ordningen. Sen undrar jag vad jag har i famnen förstås. Om jag har något eller om jag bara krånglar till det med mina armar ändå. Någon gång på sextiotalet är fotot taget. Förmodligen är det Kari Hykkyrä som är fotografen, storebror till Pirjo och Leena. Vi var gulliga på den tiden...
Jag minns när Kari och Seppo, Seijas storebror, stred som två fäktande tuppar och systrarna hejade på. Kari hade övertaget och det tyckte inte lilla Seija om så hon ropade att hon skulle gå hem efter mammas kniven. Ni vet, det där med finnar och kniv (puukko)😂 Alla barnen skrattade och striden kom av sig, det var bara lilla Seija som gav sig iväg för att hämta det vassa vapnet.
Uppriktigt sagt så undrar jag om hatten verkligen var min? Det är kanske 1975, jag sitter i en sjöbod tillsammans med vänner och dricker vin, vi diskuterar alla världsproblem som vi förmodligen löste samtidigt. Vi var bra på det, minns jag. Nej, hatten kan inte vara min, jag måste ha lånat den av Mary från Åbo som också var med. Sjöboden fanns i Seglinge i östra skärgården på Åland.
Vilka år ? Jag minns inte den detaljen, men att det är Färjsundsbron mellan Godby i Finström och Haraldsby i östra Saltvik är ett faktum. Bilden till vänster visar den nyare bron då min bror Fred ägde det röda huset vid stranden. Fotot till höger i bild är äldre då huset var gult och mina morföräldrar Frida och Frans ägde huset. Morfar byggde det. Morfar var med på den tiden då det inte fanns en bro där överhuvudtaget utan endast en liten "färja". Han köpte marken och byggde huset.
Det lär vara i det huset, det gula som jag blev till en åskvädersnatt, enligt min pappa, som tyckte "att det där gjorde vi bra det, Karin". Själv tyckte jag att det var roligt att pappa och jag hade fixat någonting bra tillsammans, utan att förstå vad det var vi hade gjort. 😉😊 Mamma höll med.
Men betänk att jag är gjord en åskvädersnatt nedanför en galgbacke. Det ni!
Undra på att jag är som jag är.
Galgbacken fanns ovanför huset där bron "tar" i land. På den tiden då man helt oförskyllt utpekade vissa kvinnor till att vara häxor som man hängde där på berget /galgbacken, fanns förstås ingen bro. Den sista häxan som man tog kål på, på Åland, hette Karin och var från Emkarby. (Finström)
Över två hundra år senare, kom en ny liten "häxa" , gjord en åskvädersnatt och som också fick namnet Karin. Livet rullar på
Där i Färjsundet har jag tillbringat mycket tid, rott ut nät med pappa, metat fisk på piren, simmat vid hoppberget, tvättat mattor med mamma, huggit ved på vedbacken, suttit på utedasset där det vädrade bra om rumpan, vandrat under bron på brovalvet, letat döda svalungar som fallit ur bona och sjungit psalmer och andra sånger för dem med stor sinnesrörelse, gråtit strida tårar över dem när begravningarna stundade.
Jag hade fullt upp med jobbet som begravningsentreprenör kan ni tro. Jag spikade ihop en hel hop med träkors som väntade på att bli använda. De stod uppradade vid en stor sten . Ordning och reda...
Egentligen förstår jag inte att jag fick vara där under bron på valvet . Färjsundet är strömt och djupt men så var det på den tiden. Det gungade i valvet när bussen körde över bron.
I tvättstugan luktade det tång och var fuktigt.
Slut på nostalgin!
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Härligt på alla vis.
Ha nu en fin dag.
visst är det fint med lite nostalgi ibland. Livet som det var en gång för rätt länge sen.
Ha detsamma du med!
Alltså verkligen. Sådant här tycker jag om att läsa, dessutom är det en så vacker text.
Gillar din hatt där i sjöboden, den är cool!
Och lekarna under bron, klart ni tyckte det var spännande att vara där.
Kul med det gula huset också, det hör ju onekligen till din familj WOW!.
Bron är vacker också.
Så söt bild på er flickor på trappan till ditt barndomshem. ja vad håller du i famnen? En katt? Hund?
Gillar dina "Nu lurar jag Molnet"-inlägg. Mer sånt :D
Kramar från mig!
Sedan verkade "Karin" varit ett väldigt populärt och gångbart namn på Åland.
Att du också var begravningsentreprenör var aningen otippat, men ändå inte. Du verkar ju ha testat på de flesta yrken;-)
tack!
Hatten är cool men jag minns inte att jag ägde den, tror att den hamnade på mitt huvud bara, kanske med lite vin i skallen😉
Det var ganska skrämmande tillika att gå där på brovalvet, inget räcke ..det gällde att hålla sig på rätt sida om kanten.
Ja, huset hör till, utan minsta tvekan. 😊 Morfars hantverk, lite amerikastuk över det hela. Han var i Amerika rätt många år innan han hittade min mormor som var 17 år yngre än honom.
Troligen är det en katt, katter hörde till i min famn. Hundarna som fanns var stora schäfrar.
Tack Annika, det blir nog flera Nu lurar jag Molnet-inlägg, lita på det.
Kramar från mig till dig över havet!
Ja, det är rätt kul faktiskt att minnas tillbaka när man ser ett äldre fotografi. Så mycket man har varit med om egentligen.
Tack BP.
Faktiskt så var jag väldigt ensam om namnet Karin under min uppväxt. Men i Sverige fanns det många sådana. Min syster hette Anna-Karin och jag fick ärva namnet efter henne men blev Astrid Karin Margareta istället. Anna dog väldigt ung.
Ja, du jag t.om svepte de där små fågelliven, haha..
innan jag blev kantor och sjöng dem till himlen eller var de nu tar vägen? 😉
När kommer boken "Köpmangatan 12"?
den trappan var härlig, nu ett minne blott, den revs för snart tjugo år sedan. Ja, när kommer boken Köpmansgatan 12. Bra fråga, kanske jag måste sätta fart, kanske skriva den på portugisiska för att lära mig språket samtidigt. Två flugor i en och samma smäll
Jag har inte så många scannade foton, de flesta sitter i album som kära dottern får organisera efter sin talang i framtiden...
Kram
ja, så blev det denna gång. Nostalgi, och jag tror att det blir flera gånger nu när jag håller på att lura Molnet.
Dofter minns jag jättebra. En doft kan med ilfart ta mig bakåt i tiden också. Pappas tobaksrök till exempel, Chesterfield känner jag igen på avstånd. Philip Morris också, haha...vilka minnen. Men även annat, givetvis. Dofter minns jag. Jag har inte heller många scannade foton, precis som för dig så har jag överlämnat allt till min dotter som ska dela med sin bror. Orkar inte hålla koll på allt som har varit längre, nu gäller framtiden fastän jag har fått ett nostalgiskt il över mig för tillfället.
Kram