Hoppa på tåget/ 42 / Under

Det är avgångstid igen, lördagen är inne och vi är på väg mot destinationsordet UNDER. 

Som vanligt UNDRAR jag förstås hur i all världens tid jag tänkte när jag valde just det ordet. Men det är som alltid, bara att ta tag i utmaningen som jag själv har fixat till. 

Hoppas att ni som känner för det hoppar på tåget och vill skriva om ordet under idag. Jag länkar till dem som har varit med, brukar vara med och tänker fortsätta vara med tills tåget stannar den sista lördagen i detta nådens år 2023. 

Anki,  Anna i Portugal, Carita,  Karin, Ordodlaren, Paula, Stefan, Znogge, Åke, Åsa

Spontant tänker jag på ordet under och på det som hände mig för tio år sedan. 

Jag hade som vanligt varit på min årskontroll till gynekologen som plötsligt såg väldigt bekymrad, ja, t.om rädd ut. Hon märkte att något inte var som det skulle vara och jag fick veta att hon hade sett en förändring, något som inte skulle finnas, men som fanns. Jag fick remiss till sjukhuset, fick gå igenom en massa noggranna undersökningar. Jag såg på alla att de var bekymrade och jag insåg att "jaha, nu är det min tur  (otur) " men jag blev aldrig rädd, utan istället kände jag att nu jäklar anamma så ska det här skötas om vad det än månde vara. Jag hade inte tid att vara sjuk särskilt länge, så var min tanke. 

Så typiskt mig. 

Uffes första hustru dog i cancer, alltför ung. Jag ville för allt i världen inte att han skulle få uppleva allt detta traumatiska en gång till. Att dö är jag inte alls rädd för men att förorsaka någon annan en sorg ville jag helst inte vara med om. Vad livet ville var förstås en annan sak och något jag måste ta som det kom trots min egen vilja om något annat. 

Det flyter vatten under broar, bl.a. i Bernardos trädgård i Monte, här på Madeira          

Man hade hittat någonting stort inkapslat i en slemhinna mellan livmodern och resten av buken, i mig. Något som var minst 10 centimeter långt och som inte skulle vara där eller finnas överhuvudtaget. 

Om det var av ren självbevarelsedrift som jag blev som jag blev, orädd och bestämd, "att nej, det är inte så som de tror att det är," det vet jag inte.  Men jag tänkte : "Det är ingen som helst cancer, det här fixar sig, det måste fixa sig." 

Jag berättade inte ens för barnen om detta, utan berättade först när allt var över. Bara Uffe visste.

Så kom dagen för operation, jag hade redan bestämt med min läkare att det måste bli en titthålsoperation, för jag skulle ju snart öppna caféet för säsongen igen. En större operation ger längre rehabiliteringstid, tänkte jag, det måste bli en titthålsoperation, praktisk som alltid. Läkaren frågade försiktigt att om det inte fungerar med titthål så?...Ja, ok då, gör vad du måste göra men...

( ja, jag är lite så här, fogar mig nog om jag måste 😏) 

Jag fick en lugnande tablett och medan jag väntade på att bli förd till operationssalen löste jag ett korsord. Så gott som hela korsordet var löst förutom ordet MIRAKEL, när de kom till mig och sade att "nu Karin, drar vi iväg med dig." "Nej, nej, vänta nu, jag har bara ett ord kvar." Suckar hördes från sjukskötarna. Guud, envisa människa-typ!😉 

Ordet blev UNDER och så sade jag "att NU är det dags och det här kommer att gå jättebra! "

De tittade lite konstigt på mig, jodå. 

Det rinner mycket vatten under livets alla broar.

Det kändes i hela mig att det skulle gå bra. Ja, så sövdes jag ner , först med en liten miss från "nedsövaren" Jutta som lade masken upp och ner över mitt ansikte; jag hann tänka så typiskt henne medan hon fick ordning på oordningen, jag skrattade till lite och sen var jag borta från världen medan de som stod runt mig i operationssalen tog hand om mitt liv.

Jag var borta länge, så pass att läkaren hade hunnit gå hem när jag vaknade. Hon hade varit till mig flera gånger för att berätta hur allting gick. Men tydligen gillade jag att vara borta lite längre än vad som är riktigt normalt, jag sov som en död. Världen kunde vänta, ungefär! 

Följande morgon vaknade jag av att ha en oerhört glad doktor Annika i fotändan på min säng. Hon strålade, nästan hoppade i sängen. En syn jag nog aldrig glömmer. Solen satt i min säng! 

Hon berättade att hon kallt hade räknat med att det var en stor cancertumör som de hade hittat i mig men det var någonting helt annat, något som hon aldrig hade varit med om tidigare. En någonting som vi per omgående döpte  till Alien, en någonting som bestod av ben, brosk, hår, senor och gud vet allt vad som fanns i den knölen, som då redan hade fått respass till Åbo patologiska på fastlandet, för vidare undersökning.

Nej, det var inte någon tvilling, Alien hade ett långt fint namn som jag har förträngt för längesen. Varför komma ihåg oväsentligheter? Men att det kändes som ett UNDER, ett mirakel är jag den första att skriva under på. 

Bilderna har inget alls att göra med den där håriga, beniga, brosk-seniga saken som en gång fanns i min kropp. Jag är som jag är, jag hade gärna sett den  "live", men den var redan på väg på sin första och sista flygresa helt ensam utan mig. Jag tyckte inte ens synd om den. 

Livet är förunderligt. 

Det jag inte visste om var att min bror Krister låg på medicinska avdelningen en våning ovanför gynekologen, rakt över "mitt" rum och kämpade för sitt liv. Det gick bra för honom också, liksom för mig, den gången. Mindre än tre månader senare fanns han däremot inte här på jorden längre. 

Livet är. 

  

Så här blev min tågresa idag, ordet under har nåtts och i fortsättningen ser orden ut så här:   

                       25 nov        Böna

         

                       02 dec       Lampa

                       09 dec       Fönster

                       16 dec       Detaljer

                       23 dec       Minne

                       30 dec       Resumé

                       En skön lördag önskas er alla!

                       Karin Eklund, Funchal, Madeira