Äventyret framtiden

I mitt förra inlägg om Bankfröken befann jag mig i slutskedet av att vara t.f. sekreterare hos chefdirektör Thusse när hans eminenta sekreterare M. var på kärleksresa. Jag befann mig nu och då även på reklamavdelningen men det fanns planer på gång igen för min del, mig ovetandes, som vanligt. Jag började få en viss vana.. Ålänningar har alltid varit praktiska och sett möjligheter, tagit vara på dem och jag var den där lilla schackpjäsen som man kunde använda än här, än där och jag hade inget som helst emot det. Jag gillade läget. Jag är lite sådan. Jag vill ju ha liv och rörelse runt mig, nya uppgifter att lära mig osv.  Så där såg det inte ut där jag satt men nästan...   Jag satt plötsligt i datasalen, där den stora datorn  fanns och min uppgift var att knappa in siffror i långa  rader på hålstansen där resultatet sedan gick vidare till datorn. Guido L. chefen på den avdelningen hade  behov av en säker och snabb hand och så kom jag på tapeten. Jag blev förstås testad, skulle jag duga

Geranium madeirense, Madeiranäva Någon gång för länge sen har jag berättat om hur det här med Madeiranävan började för vår del.  Vi visste att den fanns och att den var endemisk, vilket betyder att den finns endast här på Madeira i naturligt tillstånd och ingen annanstans i världen. Uffe och jag vandrade levada och höll ögonen på kanterna överallt där vi gick fram. Vi tittade efter en liten näva men gick bet ända fram till år 2009. Då var vi fortfarande på "jakt". Vi ville se Madeiranävan för att vi båda är mycket intresserade av växter  Då vi var här i början av år 2009 bodde vi en vecka uppe i Aviceiros på drygt 1200 meters höjd på en ekologisk farm . Då hade vi letat oss nästan förtvivlade på att få se madeiranävan men hade gått bet ... Det berättade vi för vår värd Duarte Câmara en kväll när vi satt tillsammans med honom i det gemensamma mathuset på farmen och pratade om intressanta saker.  Duarte skrattade gott åt oss och berättade att vi skulle titta på växten som fanns

På sätt och vis så har jag blivit inrutad i mitt liv och leverne här på bloggen. Fåglar på måndag, RIM (ofta) på tisdagar, onsdagar l ite vad som helst , torsdagar mina jobb , färgsprakande fredagar, lördagar Hoppa på tåget och söndagar skyltar. Så tänkte jag det förstås inte alls, mina planer var helt annorlunda men nu ser det ut så här och då gör det så tills jag har fått ändan ur vagnen och gör förändringar.  Så den smått ostrukturerade, impulsiva, spontana Karin har fått någon slags ordning i livet eller åtminstone här på bloggen. Så länge det varar....😉 Idag får ni följa med mig på en RIM-runda. Så kanske man kan kalla det, för det är längesen jag har "rundat" bygget . Jag har dessutom inte visat mycket av de andra sidorna av bygget åt er tidigare, de flesta foton jag tog,  gav jag bort helt sonika, åt byggmästaren som fanns här tidigare.  Efter det så har jag nästan inte tagit några foton alls av RIM-bygget. Bara ett fåtal och dem har ni redan sett.    Men för någo

Det är måndag (segunda-feira) och jag visar foton av fåglar som fanns runt omkring oss då vi bodde på Åland. Fotona har jag inte visat tidigare men många liknande.  Jag gör som alltid tycks det som, städar i arkivet.  Det finns mycket där ännu men faktum är att det minskar under tiden jag "pinar" er i bloggvärlden.  Det börjar bli luftigare...och mera hanterbart.  Idag är det stenknäcken som får förgylla min och kanske någon annans måndag. Tänk bara vilket namn den har på latin: coccothraustes coccothraustes.  Vilket är lustigt i sig, för trots att det är latin så är det grekiska och betyder kärnknäckare.  "De är knepiga de där romarna" som en viss Asterix sade...    Kärnknäckare. Stenknäck.     Vilket kan förstås då man ser den magnifika näbben den har.    Den knäcker nog det mesta kan jag tänka mig.     Glädjen flög högt i tak när vi insåg att vi hade ett stenknäckspar hos oss i Geta som t.om. häckade    i allt det lummiga som fanns på vår tomt  och att de fick oc

Bloggvännen BP: s skyltsöndag är här igen och jag hänger med som vanligt.  Jag har bott ett stenkast (ca 1 km)  från detta museum i Kungsö by i Jomala ; innan det blev ett museum. Jag har gått och sprungit förbi ( när jag tränade till Tjej-milen i Stockholm)  många gånger redan när ägaren Niklas Pelin började samla på Shellgrejer och -produkter av olika slag.  Nu är det något helt annat än när jag sprang förbi i mitten av 1990-talet. Vilket arbete, vilken glöd det ligger bakom allt detta fina storslagna och hedervärda.  Jag brukar använda mig av egna fotografier men jag gör helt resolut ett undantag idag. Ni måste få se allt detta fina som fotograf Robert Jansson på Ålandstidningen har tagit.  Varsågoda!        Niklas Pelin har samlat in Shell-prylar från hela Åland....          En modell finns av Pelle Öhbergs bensinstation vid Köpmansgatan/Torggatan. I närheten      av mitt barndomshem.      ( Jag var ofta på besök i övre våningen där familjen Öhberg bodde,       deras dotter Majvor

Lokförare Åke har startat upp tåget idag igen och idag ska vi dra vidare mot ordet Is.  Isvidder och is var min nästan dagliga tillvaro under flera vintrar då isläget var perfekt för fiske med nät under isen eller för pilkfiske . Det är många timmar som jag har tillbringat på isbelagda fjärdar och så många fina stunder jag har haft under vintrig himmel i en nästan helt tyst värld tillsammans med Uffe men också utan Uffe, beroende på hans arbetssituation. Många gånger vandrade jag ensam ut på vidderna för att vittja näten. Jag hade mera flextid än vad han hade... Jag antecknade vårt vinterfiskande under några år. Några tillfällen ska jag dela tillsammans med dig  som tittar in här, bara för att ev. kunna ge en liten förståelse för hur det är att vara ute på isen och att fiska med nät under densamma, varvat med foton från is-färder men också lite annat smått och gott. Det är svårt att förmedla den där speciella känslan man bär inom sig då man är i allt detta kalla, vita och fullständig