Bankfröken, sista delen

I mitt förra inlägg om Bankfröken befann jag mig i slutskedet av att vara t.f. sekreterare hos chefdirektör Thusse när hans eminenta sekreterare M. var på kärleksresa. Jag befann mig nu och då även på reklamavdelningen men det fanns planer på gång igen för min del, mig ovetandes, som vanligt. Jag började få en viss vana..

Ålänningar har alltid varit praktiska och sett möjligheter, tagit vara på dem och jag var den där lilla schackpjäsen som man kunde använda än här, än där och jag hade inget som helst emot det. Jag gillade läget. Jag är lite sådan. Jag vill ju ha liv och rörelse runt mig, nya uppgifter att lära mig osv. 

Så där såg det inte ut där jag satt men nästan...

 

Jag satt plötsligt i datasalen, där den stora datorn  fanns och min uppgift var att knappa in siffror i långa  rader på hålstansen där resultatet sedan gick vidare till datorn. Guido L. chefen på den avdelningen hade  behov av en säker och snabb hand och så kom jag på tapeten. Jag blev förstås testad, skulle jag duga? 

Alla dessa  tre avdelningar fanns på samma plan, i samma korridor så det var lätt som en plätt att förflytta sig antingen till chefdirektörens kansli, till reklamavdelningen eller datoravdelningen. 

Men givetvis, att hatta på som en skottspole mellan avdelningarna var förstås inte optimalt. Allt var i sin linda vad gällde reklamavdelningen och snart så gjorde man en helomvändning. Man köpte tjänster av en redan befintlig reklambyrå utanför banken. Klokt. Proffs ska det vara som gör ett så viktigt jobb.

M. kom tillbaka från sin kärleksresa och tog över sitt jobb hos chefdirektören och jag blev godkänd för att sköta hålstansen med alla siffror som skulle vidare till datorn. Ett viktigt jobb men rätt så enahanda. Så småningom fick jag flytta på rumpan och sätta mig vid den stora datorn tillsammans med Ann-Marie. 

Vi fick nya arbetskläder. Kjolarna byttes ut till långbyxor för under datorn låg Gustafsson och reparerade titt som tätt. Två unga kvinnor med skapliga spiror skulle inte distrahera det viktiga arbetet som utfördes under datorn. I och för sig så tror jag att Gustafsson var mera distraherad av det han höll på med, för stackars karl, svetten syntes i pannan på honom många gånger. Även datoriseringen var i sin tidiga barndom på banken. 

Ja, jag hade det hur bra som helst, trivdes som fisken i vattnet men bestämde mig för att dra iväg till Lappland och cykla en sommar. Min fästman G var med på äventyret.  

Guido var inte helt glad på mig men jag var glad och det räckte för min del. Så jag sade helt sonika upp mig, samtidigt som jag blev lite tokigförklarad för att jag lämnade ett säkert framtidsjobb. 

I och med det var min tid som Bankfröken över.

Det var en bra lärorik tid, en tid som jag inte alls vill vara utan i mitt erfarenhetskartotek. 

Jag fick chans till ett helt annat liv under tiden jag jobbade på banken. Jag fick erbjudande om att fara till England, till en ort utanför Hull för att sköta om hästar . Familjen Cromwell-Morgan ägde ett stuteri där och jag skulle givetvis fostras till att vara hästskötare, få lära mig allt om detta. Helt obegripligt var det egentligen för min egen del. Varför just jag?  Jag kunde ju ingenting om hästar men likväl så var jag väldigt sugen på att lätta ankar och fara iväg. Jag tänkte bara "Vilken chans!" 

Resan dit, utbildning, bostad, lön... allt betalt.. Yes! 

Jag har många gånger funderat på hur mitt liv hade blivit om jag hade gjort det. Men jag stötte på patrull, min fästman gillade det inte och min mor slog nästan knut på sig själv när hon insåg att hennes dotter var benägen att ändra livet väldigt radikalt. 

Det blev många långa diskussioner, många förevändningar om vad jag skulle klara av eller mera om vad jag inte skulle klara av. Själv var jag inte det minsta rädd; jag var beredd. Pappa var den enda som hejade på mig och jag är fortfarande lite besviken på mig själv för att jag gav efter och lät mig övertalas. Fru C-M såg väldigt ledsen ut när jag tackade nej. 

Naturligtvis så skulle mitt liv helt säkert ha fått en annan vändning, sett helt annorlunda ut än det blev. Men det där med hästarna tar jag i nästa liv, då säger jag inte nej! 😉

Jag satte mig på en cykel istället och skramlade iväg ut på äventyr i Lappland. Så kan det också gå. Då när jag gjorde det hade jag inget arbete alls men jag oroade mig inte för den saken. Vilket jag inte behövde göra heller, men mera om det en annan torsdag. 

Uffe säger att han är glad att jag valde cykeln framom hästen😊! 

                                           

                                                 Karin Eklund, Funchal, Madeira

 Alla bilder har jag hittat på Internet.