Bankfröken, fortsättning

För en vecka sedan berättade jag om hur jag blev bankfröken. I dag fortsätter jag men lite högre upp i bankhuset. 

En dag, så där mitt i allt och helt oväntat för min egen del, fick jag besök av en annan bankanställd kvinna, som hette Pirkko och en av de yngre nya direktörerna på banken, Edgar. Jag minns ännu hur de såg ut när de kom gåendes på väg mot mitt skrivbord, glatt diskuterande. Jag tittade upp just för att de hade så ljusa glada stämmor. Plötsligt så stod de där hos mig och frågade om jag kunde tänka mig att börja på marknadsförings-och reklamavdelningen som då var helt ny och i sin linda. 

Fotot av konstnären Guy Frisk är Ålandstidningens

 












Jag måste säkert ha sett förvånad ut för varför skulle just jag vara den som kunde passa in där? Men  Pirkko var gift med konstnären och min tidigare teckningslärare Guy Frisk i Lyceét så hon "visste nog att jag kunde det där med att teckna och måla." ( en överdrift). G. Frisk ville att  jag skulle fortsätta som privatelev hos honom, för att han ansåg att jag hade talang för att teckna och "kludda" som han själv uttryckte det men det blev inget av med den saken. Familjen Sommarströms ekonomi räckte inte till för att betala för privatlektioner för min del så det blev ett nej tack till erbjudandet. Jag kanske kunde ha blivit riktigt bra med tiden, men så där blev det i alla fall. 


En modernare variant av ritbord än det jag hade


Nå, tokig gör som galen ber som det heter, jag har ju alltid gillat utmaningar så jag hoppade på tåget och sen visade det sig att de redan hade förberett allt. Min kassörska Margot var införstådd med det, kontorschefen detsamma och i snabba ryck fick jag städa mitt skrivbord och ta mig upp för trappan till högsta våningen, där ett rum fanns till mitt förfogande och ett stort skriv-ritbord. 

En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag minns att jag fick spännande uppgifter att göra, jag minns att vi diskuterade reklammaterialet rätt mycket, texterna osv. Än i denna dag förstår jag inte att jag fick den tjänsten, jag hade ingen som helst utbildning inom området men likväl så fick jag ett jobb på reklamavdelningen. 




Hur som helst, uppdraget visade sig att inte vara ett fulltidsarbete då ännu och i samma veva så blev chefdirektörens sekreterare fullständigt kär och galen och hon bestämde sig för att fara ut på böljan den blå med sin käraste kära, som var sjöman. Inget kunde stoppa henne (underbara M.💗) . Vilket betydde att chefdirektören plötsligt skulle stå där utan sin effektiva och mycket skickliga högra hand ett längre tag.  Hon skulle ha sagt upp sig på stående fot om hon hade fått ett nej.  Det insåg han, denne kloke man som hade stor respekt för M och hennes skicklighet. Goda råd var dyra...Kärlek kan stanna världen, ska ni veta, åtminstone en chefdirektörs värld.


Återigen kände jag att jag hade blickar på mig från oväntat håll. Där stod Thusse, högsta chefen, Sven-Harry, hans allt i allo och också min chef Edgar med M. i bakgrunden som bara såg allmänt salig ut som om hon svävade på rosa moln. Vilket hon i och för sig gjorde också...

Senare ångrade jag mig, jag borde hade tecknat av dem, lagt upp teckningen på en bankvägg någonstans. Vilken ljuvlig syn det skulle ha varit. Ett minne från och för bankvärlden när den fortfarande var väldigt mänsklig, varm, enkel och chosefri. 

Så här har mitt liv nästan alltid varit. Jag halkar hit och jag halkar dit på osynliga bananskal. Flyter med.. Mitt i allt så hade jag halkat in till chefdirektörens kansli och fick assistera hans sekreterare, som lärde mig allt mellan himmel och jord, dock inte stenografi, det räckte inte tiden till, men bl.a att skriva rent diktamen från band, att ta emot samtal och sköta om både biblioteket och ta emot gäster som besökte  direktören. Jag hade någon gång redan innan gått en maskinskrivningskurs på kvällstid för att jag tänkte mig en eventuell framtid som läkarsekreterare så helt utan erfarenhet var jag inte, vilket jag också hade papper på. Jag kunde skriva maskin, snabbt och säkert.

Min egen bild från ankdammen i Stadsparken här i Funchal.

Nu kom den kunskapen mig väl till pass men visst kände jag mig som en dununge bland alla fullfjädrade proffs runt chefdirektören. Naturligtvis var vi alla införstådda med att jag inte kunde ersätta M. till fullo. Vissa uppgifter fick vänta men de allra nödvändigaste skulle jag klara av medan hon var på sin kärleksresa. De som fanns runt mig var behjälpliga på många sätt, på alla sätt för den delen.  Tillsammans skulle vi klara av tiden medan M var borta...

Lite emellanåt var jag tillbaka i rummet bredvid, där reklamen skulle skötas men inte särskilt mycket. Jag hade fullt upp hos chefdirektören .Bl.a. fick jag skriva ett antal brev till Bruno Kreisky minns jag. Mera säger jag inte. Aldrig någonsin. Men kul var det, intressant och spännande och på en helt annan nivå än vad jag hade varit med om tidigare. Jag var ju trots allt bara den där dunungen vad gäller ålder och arbetslivserfarenhet.  Även jag var i min linda...rätt ny i arbetslivet men jag fick ändå vara med om en hel del intressanta händelser och liknande. Nu historia förstås, t.om. bortglömd sådan till en viss del.

Så här långt den här gången...det blir ett inlägg till om mitt bankfrökenliv. Vill ni hänga med så ses vi på banken om en vecka igen😉

                                          Karin Eklund, Funchal, Madeira

Kommentarer

En vanlig man...

Tack så mycket! 😊
De där bananskalen verkar onekligen ha legat framför dig så du halkat in både här och där. Jag ville jobba på bank ett tag, älskar ju siffror. Men hamnade på inkasso (som jobb alltså) ett tag där jag registrerade alla betalningar och skrev på en ordbehandlare, den moderna skrivmaskinen innan datorerna kom :) Kram
Guldkryckan sa…
De där bananskalet är inte så fel att halka på ibland. 👌
Kul att läsa din historia, läser gärna mer av den sorten.

Ha det bäst nu. 🙏
Susjos sa…
Jösses vilka spännande saker du varit med om! Så skoj att läsa.
Maskinskrivning minns jag att jag hade i gymnasiet, men nån hejare på maskinskrivning blev jag aldrig1
Ha en fin torsdag!
Kram
Anna i Portugal,

ja, så är det absolut. Hela livet har jag hållit på så ungefär...förstår du att jag saknar strukturen som du har😉,? även om jag har haft och har ordning och reda, men någon utstakad väg att vandra på har jag aldrig lyckats hålla mig på särskilt länge.
Det är något visst med siffror, jag gillar dem också. Så du har också varit bankmänniska ett tag. Kul! Jamen visst, så hette den ju. Ordbehandlare. Du minns ju visst du också! Kram
Guldkryckan,

det har varit bra och mindre bra men man lär sig ju under tiden man halkar av och an i livet😉
Tack snälla du!
Ha det bäst du med! 🙏
Susjos,

Tack. Du å din sida har haft med livsviktigare saker att göra. Barn! Det finaste fina av allt.
Ha en fin torsdag du med!
Kram


Annika sa…
Karin, du har ju gjort ... allt ... Snacka om bananskal i ditt liv.
Impad av det.
Det är så trevligt att läsa dina tillbakablickar. Ser fram emot Banken 3 och sen allt annat du gjort.
Kramar!
Annika,

njaa, nog har jag en hel del ogjort ännu, men jag får väl ta till nästa liv😉. I inlägget är jag 19-20 år gammal, så du förstår jag har hunnit med väldigt mycket mera..bananskalsåkandet fortsätter. Inte alltid bara roligt dock, ibland har jag gått på grund också, precis så där som livet är för de flesta av oss. Tack Annika!
Kramar!
LillaSyster sa…
Ännu en underbar story! Klart jag vill veta mer =)
Idag är det Anitkrundan från ditt Åland, jag ska titta nu på svt play =)
Karin sa…
Nostalgiframkallande! Så där var det en gång i tiden, även om alla kanske inte var lika benägna att anta utmaningar som du var. Men när jag tänker tillbaka på de jobb man erbjöds och jämför med hur det är för ungdomarna idag, inser jag att vi nog hade det bra mycket lättare på många sätt. Det var andra tider, förvisso, och kanske ett vänligare arbetsklimat, för från det år vi fyllde femton var det självklart för mig och mina klasskamrater att söka sommarjobb varsomhelst i Sverige.
Karin sa…
PS. Det är inte för sent att fortsätta med målandet ...
LillaSyster,

Tack, tack!🤍
Vi får vinka åt varandra när vi är på Antikrundan på mitt Åland! 🤗
Karin,

Du har så rätt, vi hade det betydligt lättare att få jobb på "vår" tid. Nu har ungdomarna inte alls det lika lätt längre. Vi har diskuterat det här hemmavid. Mellan Helsingfors (där Uffe är född) och Mariehamn var det skillnad, det var mycket lättare att få jobb på Åland, men likväl betydligt lättare att få jobb då än nu för tiden.

Karin,

jag vet😊, inget är någonsin för sent...och mitt i allt så tar jag fram mina penslar igen. Plötsligt så händer det
Anonym sa…
Tack för den berättelsen om Ditt bankkvittot. Förr - utan att påstå att det är länge sedan 🤭 - så kunde man få jobb lite hur som helst och då lära sig på plats. Nu är det så mycket flera krav.

Jag hade tänkt bli billackerare men det satte min allergi stopp för… vad skulle jag då göra? Sluta utbildning mitt i termin var ju inte det bästa… jo en av mina klasskompisar sa men Du skulle ju passa bra att jobba med barn. Så när jag blev tillfrågad vad jag ville fördriva tiden med tills ny termin och nya möjligheter till utbildning gavs så sa jag - jag kan kanske praktisera på dagis?
Och så blev det och efter praktik gick jag utbildning och började jobba på förskola 😃

Svar, fransmän äter sniglar för de gillar inte snabbmat och alla månader har 28 dagar ☺️ det dom blir dubbelt när man delar är glädjen 😜

/åsa
Anki sa…
Så roligt att läsa din berättelse om bankfrökentiden! Bananskal kan vara oberäkneliga, men tänk så underbart när man halkar ratt! :)
Ha nu en fin kväll! Själv ska jag titta på Antikrundan från Mariehamn.
Åsa,

Exakt, så var det, det var mycket lättare att få jobb och att få lära sig på plats. Jag blev en lärling med andra ord, även om jag hade full lön .
Det krävs så mycket mera nu än då.
Att jobba med barn är underbart enligt mitt förmenande. Jag har ju gjort det jag också...

Se där, haha, ja, de där fransmännen. Tack för svaret! 😂



Anki,

tack! Så kan de vara, bananskalen och visst har jag prövat på den biten också, inte enbart på det positiva.
Tack detsamma och så vinkar vi till varandra när vi ses i Mariehamn eller hur? 😊
BP sa…
En riktigt rolig fortsättning på din berättelse. Det är kul att läsa att din personlighet samt din korta arbets- och livserfarenhet räknades högre än eventuella studier på universitetet.
Vet inte hur det är nuförtiden, men jag hörde från min bästis Yvonne att cheferna på hennes arbetsplats är extremt trötta på 26-åringar som kan allt och sedan efter två månader på nya jobbet blir gravida...
BP,

tack!
Det tror jag inte att det gjorde, räknades högre, inte alls, men så var situationen just då, det skulle lösas snabbt och det löste sig snabbt. Naturligtvis så smällde universitetsstudier högre men då gick det bra som en lösning. M, slutade ju inte, hon var borta några månader. Sen återkom hon till sin tjänst och jag fick annat att göra. Att vara praktisk gäller ibland.
Nu för tiden är det betydligt svårare att få jobb t.om. för folk med utbildning. Men jag klarade det jag förutsattes att klara. Alla var nöjda.

Så är samhället uppbyggt nu för tiden, kvinnor som blir gravida har möjlighet att vara lediga långa tider när det finns möjlighet med moderskapsersättningar och andra bidrag. Jag vet inte hur det är i Sverige men säkert ganska så likt som det är i Finland kan jag tänka mig. Bra är ju det för barnets skull eller hur?
Du halkade verkligen rätt på bananskalen. Så spännande att läsa och tack för att du delar med dig.
Hannas krypin,

ja, jag gjorde ju det, hade flyt kan man säga. Så var det på Åland, alla är praktiskt lagda där, de tog vara på möjligheten som fanns och gjorde det bästa av situationen när den blev akut och tillfällig i några månader. Det är ju rätt många år sedan vid det här laget. Nu skulle det knappast fungera så längre..men vad vet jag? Tack ! 😊
znogge sa…
Ibland har det lätt för att bli bra och vissa bananskal är riktigt halkvänliga. Sedan var det så klart så också att de såg din potential och vågade satsa på dig. Roligt att få läsa om delar av din karriär.

Önskar en god kväll!

Kram
Znogge,

ja, exakt, det är lite skillnad på skal och på skal också.
Jag antar att det var så som du skriver, själv tänkte jag inte på det särskilt mycket, jag bara hängde med och tyckte att det var spännande och lärorikt. Jag var runt 20 år på den tiden...rätt ny så att säga. Tack snälla!
Tack detsamma!
Kram till dig med!
Tove sa…
Resa på skal 👌Bananskal är en fin port att glida in i något på - kommer på att lite på så vis har det varit i mitt liv med!
Något lite vad vi kan och passar in i har väl också sin betydelse vill jag tro.
🤗🍾💃
Tove,

med glimten i ögat så...solresor finns det, skalresor med, även om jag aldrig tidigare har sett det i skrift. Men bananskal är en fin port att glida in i nya äventyr på.
Jag antar att vi alla lite var till kvinns och mans känner igen oss, åtminstone vi som inte har våra vägar tydligt utstakade från begynnelsen. Eller kanske det rent av är så våra vägar var utstakade mitt i allt?
Den här extratjänsten som chefsekreterarens stand in krävde ingen som helst större utbildning annat än en specialiserad sekreterarutbildning och jag fick den till viss grad som lärling till sekreteraren, vilket jag är oerhört tacksam över. Givetvis handlar det om lite vad vi kan och passar in i, annars skulle jag knappast ha kommit på tal ens.
Vi bananskalar på vi människor och får vidgade vyer samtidigt hoppas jag.
Kram 😍

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio