Bankfröken, fortsättning

För en vecka sedan berättade jag om hur jag blev bankfröken. I dag fortsätter jag men lite högre upp i bankhuset. 

En dag, så där mitt i allt och helt oväntat för min egen del, fick jag besök av en annan bankanställd kvinna, som hette Pirkko och en av de yngre nya direktörerna på banken, Edgar. Jag minns ännu hur de såg ut när de kom gåendes på väg mot mitt skrivbord, glatt diskuterande. Jag tittade upp just för att de hade så ljusa glada stämmor. Plötsligt så stod de där hos mig och frågade om jag kunde tänka mig att börja på marknadsförings-och reklamavdelningen som då var helt ny och i sin linda. 

Fotot av konstnären Guy Frisk är Ålandstidningens

 

Jag måste säkert ha sett förvånad ut för varför skulle just jag vara den som kunde passa in där? Men  Pirkko var gift med konstnären och min tidigare teckningslärare Guy Frisk i Lyceét så hon "visste nog att jag kunde det där med att teckna och måla." ( en överdrift). G. Frisk ville att  jag skulle fortsätta som privatelev hos honom, för att han ansåg att jag hade talang för att teckna och "kludda" som han själv uttryckte det men det blev inget av med den saken. Familjen Sommarströms ekonomi räckte inte till för att betala för privatlektioner för min del så det blev ett nej tack till erbjudandet. Jag kanske kunde ha blivit riktigt bra med tiden, men så där blev det i alla fall. 

En modernare variant av ritbord än det jag hade

Nå, tokig gör som galen ber som det heter, jag har ju alltid gillat utmaningar så jag hoppade på tåget och sen visade det sig att de redan hade förberett allt. Min kassörska Margot var införstådd med det, kontorschefen detsamma och i snabba ryck fick jag städa mitt skrivbord och ta mig upp för trappan till högsta våningen, där ett rum fanns till mitt förfogande och ett stort skriv-ritbord. 

En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag minns att jag fick spännande uppgifter att göra, jag minns att vi diskuterade reklammaterialet rätt mycket, texterna osv. Än i denna dag förstår jag inte att jag fick den tjänsten, jag hade ingen som helst utbildning inom området men likväl så fick jag ett jobb på reklamavdelningen. 

Hur som helst, uppdraget visade sig att inte vara ett fulltidsarbete då ännu och i samma veva så blev chefdirektörens sekreterare fullständigt kär och galen och hon bestämde sig för att fara ut på böljan den blå med sin käraste kära, som var sjöman. Inget kunde stoppa henne (underbara M.💗) . Vilket betydde att chefdirektören plötsligt skulle stå där utan sin effektiva och mycket skickliga högra hand ett längre tag.  Hon skulle ha sagt upp sig på stående fot om hon hade fått ett nej.  Det insåg han, denne kloke man som hade stor respekt för M och hennes skicklighet. Goda råd var dyra...Kärlek kan stanna världen, ska ni veta, åtminstone en chefdirektörs värld.

Återigen kände jag att jag hade blickar på mig från oväntat håll. Där stod Thusse, högsta chefen, Sven-Harry, hans allt i allo och också min chef Edgar med M. i bakgrunden som bara såg allmänt salig ut som om hon svävade på rosa moln. Vilket hon i och för sig gjorde också...

Senare ångrade jag mig, jag borde hade tecknat av dem, lagt upp teckningen på en bankvägg någonstans. Vilken ljuvlig syn det skulle ha varit. Ett minne från och för bankvärlden när den fortfarande var väldigt mänsklig, varm, enkel och chosefri. 

Så här har mitt liv nästan alltid varit. Jag halkar hit och jag halkar dit på osynliga bananskal. Flyter med.. Mitt i allt så hade jag halkat in till chefdirektörens kansli och fick assistera hans sekreterare, som lärde mig allt mellan himmel och jord, dock inte stenografi, det räckte inte tiden till, men bl.a att skriva rent diktamen från band, att ta emot samtal och sköta om både biblioteket och ta emot gäster som besökte  direktören. Jag hade någon gång redan innan gått en maskinskrivningskurs på kvällstid för att jag tänkte mig en eventuell framtid som läkarsekreterare så helt utan erfarenhet var jag inte, vilket jag också hade papper på. Jag kunde skriva maskin, snabbt och säkert.

Min egen bild från ankdammen i Stadsparken här i Funchal.

Nu kom den kunskapen mig väl till pass men visst kände jag mig som en dununge bland alla fullfjädrade proffs runt chefdirektören. Naturligtvis var vi alla införstådda med att jag inte kunde ersätta M. till fullo. Vissa uppgifter fick vänta men de allra nödvändigaste skulle jag klara av medan hon var på sin kärleksresa. De som fanns runt mig var behjälpliga på många sätt, på alla sätt för den delen.  Tillsammans skulle vi klara av tiden medan M var borta...

Lite emellanåt var jag tillbaka i rummet bredvid, där reklamen skulle skötas men inte särskilt mycket. Jag hade fullt upp hos chefdirektören .Bl.a. fick jag skriva ett antal brev till Bruno Kreisky minns jag. Mera säger jag inte. Aldrig någonsin. Men kul var det, intressant och spännande och på en helt annan nivå än vad jag hade varit med om tidigare. Jag var ju trots allt bara den där dunungen vad gäller ålder och arbetslivserfarenhet.  Även jag var i min linda...rätt ny i arbetslivet men jag fick ändå vara med om en hel del intressanta händelser och liknande. Nu historia förstås, t.om. bortglömd sådan till en viss del.

Så här långt den här gången...det blir ett inlägg till om mitt bankfrökenliv. Vill ni hänga med så ses vi på banken om en vecka igen😉

                                          Karin Eklund, Funchal, Madeira