En endemisk skönhet och minnen runt den
Geranium madeirense, Madeiranäva
Någon gång för länge sen har jag berättat om hur det här med Madeiranävan började för vår del.
Vi visste att den fanns och att den var endemisk, vilket betyder att den finns endast här på Madeira i naturligt tillstånd och ingen annanstans i världen.
Uffe och jag vandrade levada och höll ögonen på kanterna överallt där vi gick fram. Vi tittade efter en liten näva men gick bet ända fram till år 2009. Då var vi fortfarande på "jakt". Vi ville se Madeiranävan för att vi båda är mycket intresserade av växter
Det berättade vi för vår värd Duarte Câmara en kväll när vi satt tillsammans med honom i det gemensamma mathuset på farmen och pratade om intressanta saker.
Duarte skrattade gott åt oss och berättade att vi skulle titta på växten som fanns utanför vår dörr till huset Pomar där vi bodde. Där stod det en stor fin madeiranäva! Det man har framför ögonen....så typiskt. Vi hade letat efter en liten skör sak på några få centimeter. Den utanför vår dörr var ju som en buske minst.
Från höjden ser man "vårt" hus som hette Pomar. Det lilla huset till vänster i bild.
Där bodde vi en vecka i avskildhet, den enda vi träffade var vår värd Duarte och hans
trädgårdshjälp José.
Vi hade ingen kontakt med yttervärlden via telefon, täckning saknades, ingen el fanns,
vi använde kastanjeved i den stora öppna spisen som fanns till för
uppvärmning av huset, hade varma filtar att vira runt oss,
gas använde vi till matlagning, till kylskåp och varmvattenberedaren.
På dagtid behövde vi inte elda, då var vi mest ute på vandringar samt samlade
kastanjenötter som vi grillade på kvällarna.
Elda gjorde vi både kväll, natt och tidig morgon...
Nja, det var Uffe som var eldaren av oss två om sanningen ska fram
och det ska den. Jag brukade ta täcket runt mig ibland och gå ner till honom
från vårt sovrum som låg en smal trappa upp, för att bara vara där och se in i elden..
Temperaturen kröp ner till noll och ibland även under.
Det var i slutet av januari.
Bilden ovan tog Uffe med telefonen när vi hade klättrat så högt upp
ovanför farmen vi kunde för att försöka få kontakt med vår mejlbox,
när vi väntade på ett viktigt mejl.
Tillsammans med Duarte tillbringade vi kvällarna i skenet av en petroleumlampa, levande ljus och många berättelser om Duartes resor som han hade gjort i olika delar av världen
tillika som vi åt en god och värmande gryta eller soppa som vi tre hade tillrett tillsammans .
Kaminen, som Duarte eldade i rökte in en hel del😊 men vad gjorde det? Vi hade det bra ...
Att luta sig mot stenväggen bakom var en chockartad upplevelse. Det var kallt, det var fuktigt, mössan
jag hade på huvudet tog jag av mig för att sitta på istället. De ädlare delarna måste man vara rädd om...
Ryggen hölls rak med högt uppburet huvud för svankade jag en aning kom den kalla väggen genast emot. Under dörren fanns en glipa där mössen tog sig in. Jag kunde se dem i motljuset. De pilade över våra fötter på jordgolvet.
Nej, jag stod inte på bordet och skrek, då kunde jag ju ha skrämt dem...
Vi hade madeiranävan utanför vår dörr och vi hade tre påfåglar som kom på besök dagligen flera gånger om. De brukade sitta på traven av kastanjeveden som vi eldade med och titta in genom fönstret på oss.
Det fanns även höns på gården som höll oss med pinfärska ägg.
så färgstarka, så tydliga och så orientaliska. Jag minns fortfarande en del av dem.
De satte sina spår. Djupa spår...fina spår. Kanske det var alla Buddhafigurer som fanns lite här och där
i naturen runt om och på farmen som påverkade mig? Jag bestämmer mig för det.
Att duscha där var en upplevelse av guds nåde. Aldrig hade jag trott att jag skulle skratta så mycket
som jag gjorde när plastskynket i den lilla, lilla duschkabinen smetade sig fast mot min nakna kropp
som ett isande kallt plåster. Det var inget som helst problem att vakna utifall att man inte hade gjort det
redan. Jag kippade efter andan mellan skrattanfallen. Det var snudd på befängt men verkligen något
jag aldrig glömmer bort.
Mitt i allt kunde varmvattnet ta slut och då var det bara att vänta på att beredaren klarade av att ge
ifrån sig varmt vatten igen.
Ribeira Brava ligger någonstans vid havet. Närmare himlen än så här kunde jag inte tänka mig
just då. Så in i duschen igen för att bli "omplåstrad" 😉🥶
Senare kom jag på att jag lika bra hade kunnat gå ut för att tvätta mig i en rinnande bäck
nedanför vårt hus. Om José hade kommit skuttande uppför berget då
hade han fått ta det som en man.
José var Duartes trädgårdshjälp.
José bjöd oss för övrigt på det värsta hembryggda vita vin som jag någonsin
har smakat. Duarte och jag var ofina nog att rynka på näsorna medan Uffe gav beröm för vinet.
En vit lögn men José blev jätteglad och jag skämdes...ujuj, Karin, din fuling! men vinet smakade pest.
Vi befann oss ovan molnen och fick se hur solen steg upp under dem, precis som om den fötts i havet
nedanför. Samma sak var det på kvällarna men då med motsatt verkan förstås.
Sen stod vi alla där och tittade upp på en strålande stjärnhimmel och var ett med allt det fina.
Så smög vi oss in i mathuset igen, åt vår middag, pratade om allt mellan himmel och jord,
kände kaminens rök sticka till lite grann i ögonen.
Nu och då kände jag mössens små tassar ta sig över mina fötter ungefär som om de höll på
med en liten häcklöpning under bordet,
medan Duarte tog oss med till Nepal, Tibet, Australien, England, Afrika.
Vilka kvällar vi hade!
Hur i all världen kan man tycka att detta är fint att få uppleva? Att till och med betala för det?
Någon kanske tänker att jag har en skruv lös som gillar att leva så som vi gjorde då.
Jag skulle göra det när som helst igen.
Jag lovar, jag har många skruvar lösa och jag tänker aldrig dra åt dem ens det minsta lilla.
Att leva så som vi gjorde däruppe bland molnen är att leva för min del.
Jag behöver inte alls det där dyra, exklusiva, lyxiga livet, det är inte alls viktigt.
För mig handlar livet om den där speciella innerliga känslan jag får av människor och djur,
som jag får av naturen på naturens egna villkor. Närheten.
Bara tänk er då korna sökte sig hemåt över bergstopparna när solen gick ner,
höra ledarkossans bjällra där de gick på rad till mjölkningen och till
vilan för natten innan de åter drog sig upp mot topparna följande dag.
Jag vaknade någon morgon av det ljudet..
Jag är så tacksam för att jag har fått vara med om allt detta.
Sådana stunder är jag som allra närmast mig själv. Jag blir hel.
Jag kommer säkerligen att berätta mera om Aviceiros igen, men så här långt den här gången.
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
tack! Det var fantastiskt att få vara med om allt detta fina...Vi visste inte hur primitivt eller inte primitivt det var när vi kom dit, vi kom med helt öppna sinnen. På den tiden var Uffe helt frisk, nu skulle han kanske inte vilja göra om det längre men jag gör det gärna igen.
Bara jag har ett tjockt täcke att vira runt mig och en brasa att värma mig med.
Jag känner igen det du berättar om scoutlivet, inte för egen del, men av Uffes berättelser som har varit en varg? som scout, dotterns och barnbarnet Wilhelms upplevelser som scouter dem med.
Eldkorg är fint...Ja, Annika har en sån. Köp Anna!
Varm kram även härifrån, ganska kylig morgon har vi också just nu. +17,8
Kram
ja, det är ett minne för livet för min del.
Exakt så är det också.
Kram!
ja, nävan i sig är en fin liten växt..finns så många och som marktäckare är de förnämliga.
Den här är förstås lite högre än så men på de här höjderna täcker den marken på sitt sätt.
Jag har förstått att Madeiranävan har tagits fram från frön och finns som plantor i Göteborg i något offentligt växthus...
Tack för tipset för den delen, jag ska googla på Magery Fishs trädgård.
.
den är ljuvlig, lika ljuvlig varje gång jag ser den.
Tack!😊
Det enda som jag inte gillar är mössen, jag ogillar möss, mössfobi av högsta grad.
Men jag tackar för att få varit med en stund där uppe bland bergen och njutit. Tack. 🤩/åsa
I mina öron låter det alldeles underbart fanatiskt. ja, kanske inte de drypande fuktväggarna och duschen, men allt det andra ... vilket ställe!!!
MINUS mössen också, inte kul. Alls.
Men annars ... ja tack!
Skulle ni vilja åka dit igen? Bo där en helg, eller längre?
Det måste ha varit så härligt att få vistas där ovan molnen.
dina drömmar du hade där, så intressant tycker jag. Jag gillar det du bestämt dig för angående dem.
TACK för ett jätte-jätte-jättefint inlägg. Det känns som om jag var med dig där. Jag tror att vi faktiskt är på samma våglängd då det gäller naturupplevelser och platser. Just det där som knappt går att förklara.
Stora kramar från mig i Restonland till det sköna Madeira.
Här blir det inga strapatser mer för min del, jag får leva på minnen av allt det som jag har gjort och det är inte lite.
Varje ålder har sitt.
Varm kram med ljus och kärlek 🙏🏻
ja, den är oerhört vacker. Nu när jag vet hur den ser ut och ser den blir jag lika hänförd varje gång..
Hoppas att din längtan får vingar och att den landar här. Skulle vara roligt att få träffa dig på riktigt!
Kram !
tack! 😍
Vilken tur att det inte var kaninen utan kaminen..haha.
Till all lycka har jag ingen mössfobi alls men kan tänka mig att det skulle vara jobbigt för dig att ha dem runt fötterna. De var inte så många men jag gissar att en redan är för mycket om man har fobi.
Tack själv för att du var med om stunderna uppe i bland bergen. 😊
ja, jag vet att vi är på samma våglängd vad gäller mångt och mycket som handlar om naturen och upplevelser i den.
Det var fantastiskt.
Även med duschdraperiet, fuktiga väggar och de små mössen.
Om man bor så, så vill jag vara längre än en helg. Vi var på väg dit följande år igen år 2010. Jag ska berätta om det nästa gång jag drar iväg mot Aviceiros, så får du veta mera😊
Drömmarna ojojoj...t.om vackert prydda elefanter fanns det i dem. Allt i sprakande färger.
Vi är det Annika. Jag vet det. 💗
Karin-kramar, riktigt stora o varma !
men faktum är att man kan bli nästan fanatisk också när man får vara med om något fantastiskt. Fast jag förstod förstås...
tack! Ja, det är något av det finaste jag har varit med om och då upplever jag att jag har varit med om mycket det finaste. Det var Uffe som hittade platsen, som alltid. Han är en hejare på sånt. Jag hänger med..
Jag förstår det Gerd, allt har sin tid och att leva på minnen är inte att förakta. Det man har varit med om förlorar man aldrig.
Varm kram härifrån också, med ljus och kärlek, så fint sagt av dig!🧡
har du lustgas? 😊 Andas, andas...
Tack!
ja, det är en himla tur att vi alla är olika. Hur skulle livet ha sett ut annars? Skittråkigt😊.
Det är en bit att vandra dit. Vi tog taxi och sedan vandrade vi några kilometer innan vi nådde farmen och den blev sen i sin tur utgångspunkten för andra vandringar den veckan vi bodde där
Madeiranävan är finfin.