Äventyret framtiden

Ja, käraste nån. Jag kan inte alls hålla löften och tider längre. Det är längesedan det var mitten av februari, då jag räknade med att komma igång med bloggandet igen. Inget blir som jag vill just nu men det blir likväl inte helt tokigt i alla fall. Mycket vatten har runnit i Ribeira da Nora, vattendraget som vi bor bredvid,  sedan jag skrev några rader senast.  Jag tillstår att min tanke många gånger har varit att nu slutar jag blogga helt och hållet. Jag får inte till det alls som jag vill få till det och har känt stress av tanken på att jag inte har hunnit med som jag vill. Jag har gjort några sporadiska besök hos några av er bloggvänner men även det har jag fått lämna bakom mig för tillfället.  Utsikt från vår terass när mörkret har fallit. Även  om jag har haft tid så har jag inte orkat. Jag har satt mig ner med en bok istället ( oj, så jag har läst böcker den första delen av år 2022, makalöst många) Jag vilar helt enkelt i orden, får näring och kraft av dem. Som omväxling till lä

 Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Från det första steget till det andra har det tagit tid minsann och faktum är att också det här lilla avstampet bara blir som en liten fjärt i rymden tills nästa steg tas någon gång längre fram. Jag får bara inte till det ännu även om den goda viljan finns.                                             Det finns många orsaker, ingen direkt otrevlig sådan men byråkratin tar sin tid när det handlar om att flytta utomlands för permanent boende. Kvarnarna mal långsamt trots att vinden här kan vara rätt häftig. Men inte bara här mals det långsamt utan också i Finland, vårt hemland. Kanske ännu långsammare där än här trots att det digitala livet fungerar bättre där än här. Jag ska inte tråka ut någon vad gäller det byråkratiska livet, jag kommer till det längre fram med glimten i ögat. Men byråkrati tar tid, energi och så vidare...Nu är vi i alla fall helt i hamnen vad gäller tillstånd att bo här, skatteverket och sjukvården. Vi fortsätter betala sk

Hej på Er alla! Jag är på gång, jag smyger mig sakta in i bloggvärlden igen.  Det finns en hel del finesser som ska sätta sig på rätt plats, innan jag är helt och hållet där jag ska vara men en liten förvarning bjuder jag på, ett steg i den riktning jag vill vandra och som jag hoppas ni vill vandra tillsammans med mig trots lång frånvaro här men också inne hos er alla bloggvänner. Pettas blogg har fått ett nytt namn. Pettas är ett förflutet vid det här laget och jag återkommer om den saken lite senare. Nu gäller Äventyret framtiden.  Tänk ändå att man i min ålder kan tänka sig en ny framtid. Jag är så tacksam för det så här på höstkanten av livet. Jag känner mig nästan som född på nytt och riktigt ung, mår bra och så vidare men har förstås en annan erfarenhet än tidigare. När Uffe och jag stängde dörren bakom oss med de kvarlämnade nycklarna på insidan av Pettas, Skoltomten, så ösregnade det. Det var den 12 september-21 "Himlen gråter" sade vi båda när vi gick ner för trappan

 Kanske man kan kalla det så när man ändrar på livet ? Att man vänder blad? Vi har tagit ner Pettas-skylten, sänt in en anmälan till Handelsregistret och andra myndigheter om att vi lägger ner vår verksamhet och så har vi ändrat adress, fastän vi bor här ännu på papper. Så kan det bli, om än tillfälligt. Vi har inte sålt vår fastighet ännu men det rör på sig i kulisserna och det låter vi vår eminenta mäklare James på Lyyski Fastigheter sköta om på bästa sätt.  I sinom tid så sitter allt där det ska sitta. Allt har som bekant sin tid.  Nej, snälla, jag tänker inte svara på frågor om den saken ännu så länge det inte är klappat och klart till fullo. Liksom vi får ge oss till tåls så får ni som är nyfikna på vad som händer också göra det.😐 Jag tror att ni alla förstår det.  Men jag vill berätta att vi är på väg och att vi beger oss ut på ett nytt äventyr i livet.   Innan vi tar taxi härifrån så skruvar vi ner vår dörrskylt. Den ska givetvis med på äventyret som jag  kommer att berätta me

Vid det här laget är det förstås inte många som tittar in här och läser min blogg, vilket jag förstår till fullo. Jag finns ju inte här längre som förut men ändå så ser jag i kommentarer och känner vibbar från er alla bloggvänner som har följt mig genom åren och som jag också har följt, att ni finns där. Tack för det! Det värmer ska ni veta. Jag är olycklig för att jag inte har tid att titta in hos er som vanligt, jag saknar den tiden, men nu är det så här. Vi jobbar hårt från tidig morgon till sen kväll sedan många veckor tillbaka och det fortsätter ett tag.  Det tar på krafterna, både psykiskt och fysiskt. Jag är totalt "död" varje natt och seg som en godisråtta varje morgon när jag i tidig timme stultar upp ur min säng. Ofta rådbråkad. Lite extra gympa krävs för att få ordning på kroppen. Vi städar, vi röjer och sorterar. Vi kånkar och bär nerför och uppför. Vi säljer saker, vi ger bort till olika hjälporganisationer och liknande. Vi håller på, det är en till synes evig rö

Det har inte alls gått enligt mina bloggskrivarplaner och det är fortfarande en väldigt gungig tillvaro vad gäller skrivandet. Men jag kastar mig in här en sekund eller så och kan i alla fall berätta att vi nu har alla måsten gjorda inför försäljningen av vårt fastighet med allt vad som finns inom dess väggar och på utsidan. Det är sannerligen mycket med det jordiska, det har vi erfarit. Eller som jag har sagt nu och då, det finns många sidor på ett järnspett.              Fotograf: Jan Karlsson   Men tillika känns det så himla bra att ha kommit så här långt på vägen efter vårt beslut att lägga allting till försäljning och att ändra på livet. Den första annonsen kom senaste helgen via Internet, (Instagram och Facebook) , som vi delade förstås.  Nu vet vi inte särskilt mycket om vad som händer innan den 20 juli då sista datum för anbud är. Spännande är det så det förslår. Nästa vecka börjas med öppna visningar och då ska vi rymma fältet så mäklaren får ta hand om eventuella intresserade

För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande. Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid.  Jag tänker ta bloggpaus! Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i det ny