Ett första steg

Hej på Er alla!

Jag är på gång, jag smyger mig sakta in i bloggvärlden igen. 

Det finns en hel del finesser som ska sätta sig på rätt plats, innan jag är helt och hållet där jag ska vara men en liten förvarning bjuder jag på, ett steg i den riktning jag vill vandra och som jag hoppas ni vill vandra tillsammans med mig trots lång frånvaro här men också inne hos er alla bloggvänner.

Pettas blogg har fått ett nytt namn. Pettas är ett förflutet vid det här laget och jag återkommer om den saken lite senare. Nu gäller Äventyret framtiden. 

Tänk ändå att man i min ålder kan tänka sig en ny framtid. Jag är så tacksam för det så här på höstkanten av livet. Jag känner mig nästan som född på nytt och riktigt ung, mår bra och så vidare men har förstås en annan erfarenhet än tidigare.

När Uffe och jag stängde dörren bakom oss med de kvarlämnade nycklarna på insidan av Pettas, Skoltomten, så ösregnade det. Det var den 12 september-21

"Himlen gråter" sade vi båda när vi gick ner för trappan den allra sista gången till den väntande taxin som skulle föra oss till färjan som gick till Kapellskär. Väl i taxin hörde vi i dess radio att en taxi skulle till Trobergshemmet  (intern info taxibilar emellan förstås) men vi fick lite roligt och skrattade när vi sade att nu är vi lurade, de tänker ta oss till Trobergshemmet.  (Ett ålderdomshem i Mariehamn.)

"Nej, nej" sade taxichauffören som inte hade en endaste liten aning om vart vi var på väg annat än till Västerhamn i Mariehamn där färjan väntade. Hon kunde ju inte veta att vi tänkte oss ett helt annat liv. Vi var på väg till Äventyret framtiden. 

Mitt i skrattet såg jag skymten av vårt älskade Skoltomten försvinna och visst knep det till ordentligt i hjärteroten men det kändes ändå bra, så bra det kan kännas när man har bestämt sig för att ändra på livet. Skratt och tårar blandades ihop för ett ögonblick i känslan av att en del av vårt liv var fullbordad.

Så tog vi färjan över Ålands hav och på andra sidan i Kapellskär väntade sonen på oss med sin bil. En stund senare landade vi hemma hos honom och hans familj och hann vara tillsammans med dem ett dygn innan flyget på Arlanda tog oss till Lissabon och vidare till Madeira där nya goda vänner väntade på oss på flygfältet då vi äntligen landade efter den flera timmar långa resan. Sen dess har det redan gått många dagar och väldigt mycket har hänt, förstås.

Ja, nu är vi här, på vår andra favoritö i världen. Nu är vi portugiser, madeirensare trots att det åländska aldrig kommer att gå ur. Jag är jorden, de röda klipporna, havet, vinden, allt allt som Åland är. Men det bevisar bara att man är sina rötter även om de blir hur långa som helst och vägarna bär en till andra platser i världen. Jag bär med mig mitt Åland också nu när jag är på mitt Madeira. Det ena förtar som sagt inte det andra. 

Så här långt den här gången, jag återkommer givetvis, det blir många steg i fortsättningen. Jag har mycket att berätta, det här året har gått till historien för vår del. Och historien bara fortsätter

Allt gott till Er alla ! 

Copyright: Karin Eklund / Äventyret framtiden.