Nuet

Ja, käraste nån. Jag kan inte alls hålla löften och tider längre. Det är längesedan det var mitten av februari, då jag räknade med att komma igång med bloggandet igen. Inget blir som jag vill just nu men det blir likväl inte helt tokigt i alla fall. Mycket vatten har runnit i Ribeira da Nora, vattendraget som vi bor bredvid,  sedan jag skrev några rader senast. 

Jag tillstår att min tanke många gånger har varit att nu slutar jag blogga helt och hållet. Jag får inte till det alls som jag vill få till det och har känt stress av tanken på att jag inte har hunnit med som jag vill. Jag har gjort några sporadiska besök hos några av er bloggvänner men även det har jag fått lämna bakom mig för tillfället. 

Utsikt från vår terass när mörkret har fallit.

Även  om jag har haft tid så har jag inte orkat. Jag har satt mig ner med en bok istället ( oj, så jag har läst böcker den första delen av år 2022, makalöst många) Jag vilar helt enkelt i orden, får näring och kraft av dem. Som omväxling till läsandet lägger jag pussel och spelar mahjong. Det senaste året har tagit på krafterna, även om jag känner mig hur pigg som helst. Men själen lurar man inte hur som helst. Den tar ut sin rätt om man vill det eller inte. Luften går ur en och man blir som en fisk på torra land. Så jag har lyssnat inåt och jag lyder order. Jag har tagit och tar det lugnt. En stor konst att lära sig för min del som alltid har varit på språng på så många olika sätt. Jag har alltid levt intensivt och jag gör det nu också men på ett helt annat sätt. Nu vilar jag i det intensiva, låter allt ta sin tid. Så gör folket här och jag håller på att lära mig lite grann av den visdomen. Världen går inte under om inte allt blir gjort som planerat. Det finns en morgondag och om det inte finns det så går det bra i alla fall. 

En av utsikterna under dagtid.

Att flytta till ett annat land med allt vad det innebär är en helt ny erfarenhet. Det ena ger det andra som måste fixas och fås till. Just när man tror att man är i hamn med det mesta vad gäller byråkrati och praktiska saker så dyker något annat upp som måste göras, på ett annat språk än det egna språket och i en helt annan kultur. Om inte annat så har jag fått dyrbara insikter i hur det är att vara en främling i ett annat land och en helt ny förståelse för hur många har det när de ändrar på sina liv, antingen frivilligt eller ofrivilligt

Sedan jag skrev här senast har världsbilden förändras rejält. Igen. Putin, jag säger bara Putin och vill egentligen inte ens ta despotens namn i min mun eller min tanke. Här på ön fanns det både ryska och ukrainska turister när kriget i Ukraina bröt ut med allt vad det innebar och innebär för dem. Med Madeiras eminenta regering i ryggen har de som ville hem till sina länder fått komma hem, på olika sätt via de luftrum som fortfarande var öppna. En stor operation i sig men det löste sig. De ukrainare som ville stanna här har fått uppehälle på hotell och också fått möjlighet att ta sina släktingar hit, med regeringens bistånd. Folk gör massor av frivillig kraft med att samla in förnödenheter som har forslats till Polen, många, många ton och på tillbakavägen har det kommit ukrainare som har fått en lösning på sin hemska situation just nu. Konserter och andra kulturella begivenheter görs för att samla in pengar för krigets offer. 

Med stolthet följer jag också med hur ålänningarna tar emot krigets flyktingar och gör livet så drägligt som bara är möjligt för dem. 

 

Vi bodde på hotell i januari då vi renoverade vårt badrum här hemma. Utsikten var  magnifik.

Att jag kom igång idag har några av er förtjänsten av. Jag får mess och funderingar över om jag överhuvudtaget lever. Förståeligt nog. Jag lever, jag mår bra, vi gör det båda två.  Nu hoppas jag på att jag är igång med bloggandet och bloggläsandet igen. Kanske inte som förr men i alla fall i gång. Minst ett par gånger i veckan. Så vill jag ha det; jag tycker ju om att skriva, berätta och läsa.

Ha det innerligen bra alla som råkar titta in och läsa det här! 

Copyright: Karin Eklund, Funchal/Madeira