Den åtråvärda lönen

Det är torsdag, vilket betyder nostalgi. 

Jag använder torsdagarna till att minnas "jobb" jag har haft 

alltsedan barndomen och till NU. 

Dagens inlägg handlar om "barnarbete" 😉

*******************************

 Potatisbakelsen blev orsaken till mitt nästa (2:dra) jobb med liten lön, men ack så eftertraktansvärd. 

Potatisbakelsen till höger i bild. Framför vår kakelugn i cafébutiken på Åland.

     Jag var kanske fem år?  

     Jag minns så väl när jag fick en potatisbakelse allra första gången.  

     Tillsammans med min mamma var jag till livsmedelsbutiken Ålands Andelsslakteri som låg i hörnet

     av Böndernas Hus i Mariehamn, för att handla. 

     Vi skulle köpa sidfläsk men jag hade bara ögon för bakelserna i disken framför mig.

 

Fotot har fotograf Folke Rostén tagit av Böndernas hus.
I högra hörnet längst ner fanns Ålands Andelsslakteri.
Bussplanen fanns direkt nedanför. 
Fotot är taget någon gång under 1960-talet 

     Tro inte att det var att få någonting så där rakt av på den tiden...

     I min barndom, åtminstone hemma hos oss, fanns det inte slantar över 

     för sådan lyx som en köpe-bakelse.

     Men av någon underlig anledning fick jag den åtråvärda skapelsen.

     Jag har en liten aning om att expediten sålde den lite billigare. Är inte helt säker dock. 

     Åh, himlen var nära för den lilla jäntungen som jag var. 

     Så god den var! God, god, god...jättegod!🤸‍♀️

     

Jag har letat och letat, men förgäves, att hitta ett foto på Café Strand.
Fotot är troligen Johan Granlunds, han som står i förgrunden. 
 I bakgrunden ser man taket på Café Strand i alla fall,..
Två skorstenspipor och en skylt på taket...
Så där såg de lite modernare bussarna ut, de äldre hade liksom en extra nos...

     Tala om att få blodad tand. Jag ville ha flera potatisbakelser. Förstås. Men det kom inte på frågan 

     Ända tills vi en dag gick till Café Strand ( där den motorburna ungdomen fanns, bl.a. raggarna) 

     för att prata med tant Astrid, en av mammas väninnor. 

     Hon jobbade där i cafeét och när vi gick in till henne i köket, förbi

     disken, så vad får jag se om inte potatisbakelser!

    

Jag har själv sytt lammen efter eget mönster, här utan ögon ännu innan de tog flyget till Island.
   Mina bröder var nog symboliskt de två ljusa. Jag får ta det svarta på mig själv.
Åtminstone humörsmässigt. I övrigt var jag rätt så snäll.

     Antagligen ställde jag till med ett oherrans liv, det hörde liksom till 🙃 men 

     se det gick inte alls min väg den gången heller. 

     Plötsligt så hade mamma fått lite pondus när det

     gällde det yngsta eldfängda barnet i familjen. 

     Mina bröder var som fromma lamm i jämförelse.

     Ett kraftfullt nej kom på direkten...

     Suck och stön, suck och stön...

     Men tant Astrid kom på lösningen. 

     Jag kunde få en potatisbakelse i lön om jag

     vek servetter åt henne. 

     Uppflugen på bänken under servetthyllan 

     satt jag sedan och vek servetter hur många som helst. 

     De var röda minns jag och många. Jättemånga. 

     Men jag bet ihop och vek servetter medan

      jag lyssnade på vad kvinnorna skvallrade, förlåt 

      pratade om... 😉

      Vad gör man inte för en potatisbakelse?

     Lönen gick åt som smör på heta stenar, så där bara kan ni tänka er. 

     Puts väck, borta precis som vilken statskassa som helst.

     Det hände någon gång nu och då att jag fick vika servetter igen för en potatisbakelse som lön...

     inte alltför ofta dock, för servettlagret var proppfullt efter mina vikningar.

     Lite ris blev det på egen rygg, men det insåg jag inte just då. 

                                      

     Grannens Titti och hennes Ola gifte sig. 

     Jag var brudnäbb ( 6 år) och skalade mera eller mindre

     av marsipanet på en av bröllopstårtorna 

     i ett obevakat ögonblick och tuggade det i mig.

     Jag fick så ont i magen så jag fick lov att lämna festen. 

     Synden straffade genast sig själv som det heter.

     Det tog rätt länge innan jag ville äta marsipan igen

     där även potatisbakelser ingick.

     Riktigt många år faktiskt. Inte förrän jag i vårt eget café

     och bageri bakade potatisbakelser till försäljning.

     Jodå, jag smakade men Uffe fick vara det ärliga smakrådet...

     Cafékunderna gillade dem och det var huvudsaken. 

     Ett tips bara!

     Bjud mig på marsipan om ni vill ha den för er själv! 😉

      

     

    Så där ja, min allra första lön var ett 50 marks mynt,  min andra lön var en potatisbakelse...

    Undrar vad min tredje lön var för någonting? 

        

        Det berättar jag mera om nästa vecka på torsdag. 

      

Foto från Pettas ekologiska café

Potatisbakelsen är finlandssvensk och bestod tidigare av kaksmulor som man tog vara på och blandade ihop med bl.a. punsch och potatis . Sen har receptet förändrats med tiden. Marthaförbundet har givit ut det här receptet om någon vill testa. Jag använde inte punsch i mina bakelser. Ja, som vanligt finns det många olika koncept på samma koncept så att säga. 😊

En uppdatering, Paula i Pörtet har också skrivit om potatisbakelsen...och där finns också ingredienserna uppräknade men med liten avvikelse. Istället för punsch så ska det vara rom i hennes favorit. Passar mig som hand i handske som bor i rom-landet. Nu bara måste jag baka potatisbakelser och få madeiraborna med på tåget. Jag har en plan …😉

                                                              Karin Eklund, Funchal, Madeira