Äventyret framtiden

Jag är förälskad! Ja, så är det absolut. I sötpotatis.  I all synnerhet i Batata doce Inglesa  till vänster i bild här ovan.  Potatisen till höger i bild heter Batata doce Cenoura . (morot)    Batata doce Brasileira Batata doce 5 bicos ( munstycken?)  Batata doce Cabreira Branca do Porto Santo Sorterna på bilderna här ovan har vi ätit under de år vi har varit här. Märk väl att de är alla ljusa i köttet, förutom Cenoura som är morotsfärgad. Det skriver jag bara för att det finns många som tror att alla sötpotatisar är rödorangea i köttet. Så är det inte alls, det finns många olika sorter.    Det finns ett par sorter till som heter Amarelinha och så tror jag att en sort heter Cabeiras . . Däremot vet jag inte vad den sorten heter som har ett rödare kött och som är lite sötare än de vita sorterna vi har ätit, kanske det är någon av dem som jag nämner vid namn. Jag vet inte. Forskning pågår😊 Vi äter inte sötpotatis alla veckor men jag blir mer och ...

tar jag bort i och med det här inlägget Lite gammalt och lite nytt. Kan vara bra att ha, var säkert tanken från första början och det var det ju. Det blev ju ett litet inlägg, rakt av nu idag.  Sommaren var över och alla krukor och byttor tömdes på dittan och dattan och rengjordes innan vinterförvaring. Så var det då...                           Tala om att ha ett höjdarjobb!  Jag vet inte var jag har fångat det här fotot..                           Jag har tagit ett foto av ett foto så att säga...                                          Cafékorgar, som nyss hade anlänt till Pettas café...                                        ...

Idag återkommer jag till  Aviceiros , stället uppe bland molnen här på ön, stället som för alltid finns i mitt hjärta, i alla mina sinnen. Ett oförglömligt äventyr som aldrig går ur så länge jag finns och kan minnas. Klicka på Aviceiros så hittar ni inlägget jag skrev den 28 februari i år, om den endemiska skönheten.  (Jag har försökt att hitta platsen på kartan men inte lyckats. Dr. Alberto hette stället, en skylt fanns där med det namnet. Men Duarte kallade det rätt och slätt till Aviceiros. Dr. Alberto var hans farbror och det var han som ägde stället, Duarte förvaltade det.)    Våra dagar där var intensiva, men lugna, hur nu det går ihop? Jag lovar att det går ihop hur mycket som helst! Det var naturen som var den intensiva och vi som blev lugnade av den i att bara vara och fördriva tiden med att klättra i bergen, gå stigar som man egentligen inte kunde gå på, gå stigar man kunde gå också, träffa kossor på bergstoppar, ha utsikt hur mycket som helst åt alla håll...

Jag tar tag i mitt eget lilla "tema" Hänt i veckan igen. Jag hade ett liknande eget tema tidigare och nu känns det bra att återkomma till det. Det är fotona från veckan som gick som ligger i kameran som får berätta en liten del om det som hände senaste vecka. På det här sättet lagrar jag inte upp flera fotografier i arkivet som redan är alltför fullt trots ständig städning. Jag känner mig mera nuvarande än frånvarande samtidigt. Som ni vet så skriver jag en hel del med nostalgiska förtecken, vilket jag kommer att fortsätta med ett tag till här på bloggen men jag vill varva lite mera med nuet samtidigt.  En dag i veckan blir det hänt i veckan här framöver . Häng med om ni känner för det. 25 mars kl. 11.53 tog jag bild av den fina lilla eldrivna postbilen som kommer körandes ljudlöst uppför backen på gränden. Sen stiger postkillen ut och går till alla postlådor upp och ner längs gränden och fyller på där det ska fyllas på innan han kör vidare igen. Vi fick en vattenräkning.  *...

Bloggvännen BP:s skyltsöndag fortsätter oförtrutet. Idag är det påskdagen så jag tar fasta på den och försöker få till det lite "påsk-fint " i mån av påskfoton i arkivet. Det är väl lite, lite sökt men idag är det ju en sån dag då vad som helst kan hända. Små söta påskkärringar kan vara på farten om inte annat. Vilken dag som helst hände det när vi bodde i Geta i alla fall. (Här har jag inte sett till någon ännu men man vet ju aldrig med portugiserna vad de hittar på.)  Småhäxorna "kom" på getabocken till oss och på Getabocken finns en liten liten skylt där det står att det är Juha Pykäläinen som har gjort den.  Unik är bocken och unika är de små häxorna med anor från Mellangårds i byn Finnö i Geta på Åland. Jodå, småhäxornas mormödrar har givit lov redan tidigare att de små får synas på bloggen.    Fazers karameller i ett par gamla plåtburkar måste förstås vara med och förgylla påskdagen/skyltsöndagen. Påskgodis måste förstås till...    Många ägg har det ...