Aviceiros

Idag återkommer jag till Aviceiros, stället uppe bland molnen här på ön, stället som för alltid finns i mitt hjärta, i alla mina sinnen. Ett oförglömligt äventyr som aldrig går ur så länge jag finns och kan minnas. Klicka på Aviceiros så hittar ni inlägget jag skrev den 28 februari i år, om den endemiska skönheten. 

(Jag har försökt att hitta platsen på kartan men inte lyckats. Dr. Alberto hette stället, en skylt fanns där med det namnet. Men Duarte kallade det rätt och slätt till Aviceiros. Dr. Alberto var hans farbror och det var han som ägde stället, Duarte förvaltade det.)  

Våra dagar där var intensiva, men lugna, hur nu det går ihop? Jag lovar att det går ihop hur mycket som helst! Det var naturen som var den intensiva och vi som blev lugnade av den i att bara vara och fördriva tiden med att klättra i bergen, gå stigar som man egentligen inte kunde gå på, gå stigar man kunde gå också, träffa kossor på bergstoppar, ha utsikt hur mycket som helst åt alla håll och kanter, gå fel, komma rätt. 

Jag som fastnade i ett stängsel (nät med taggtråd på) när jag försökte ta mig igenom en stor trasig nät-ruta för att jag var för kort att stiga över stängslet; Uffe som redan var på rätta sidan, lyckades lirka mig ur den där rutan, obegripligt nog. Det var som att dra en kamel genom ett nålsöga. En storskrattande kamel....det var så absurt. Jag förstår inte än i denna dag hur det gick till men att det gick till är säkert som amen i kyrkan. Annars hade jag kanske blivit mat åt rovfåglarna där uppe på toppen av hela härligheten. Fin utsikt hade jag nog haft till mitt sista andetag i den här världen😉

En dag körde Duarte oss till början av vereda da Encumeada, för att vi några timmar senare skulle komma "hem" gåendes till dörren. Skylten på bilden låg inte långtifrån där vi bodde men det var inte där vi började, det var vid den skylten vi slutade. Sen hade vi kanske två kilometers väg att gå innan vi var hemma i vårt Pomar, huset vi bodde i. Hur många kilometer vi gick minns jag inte; det är inte ens viktigt. Vi gick dem..

Jag har inte många foton av den vandringen när vi väl började den. Duarte lämnade av oss och körde hem igen medan vi började gå hemåt över bergsmassivet. Det var verkligen en upplevelse. Först gick vi neråt ca 200 meter i långsam lutning och befann oss i en växtlighet som inte går av för hackor precis, sen började klättringen uppåt. Om jag minns rätt så gick det uppåt ca 800 meter på trappsteg, lite serpentinmässigt, så där bara. Uffe nickade bifall när jag frågade om metrarna. Minnet kan ju också bli lite selektivt så jag måste fråga. Jodå, vi stannade nu och då för att andas, dricka vatten, titta oss omkring. Det var många trappsteg vi gick uppför. Själva vandringen på ca1200 meters höjd, som så, från A till Z, skulle räcka till ett par kapitel i en bok men den ska jag bespara er med, även om det var en spännande vandring. Lite otur hade vi med vädret, det blev rätt många fuktiga moln vi vandrade igenom och utsikten blev på sätt och vis ingen utsikt alls, till stor del. Men inte hela vägen dock...

Vi gick aldrig till Pico Grande, till det var vi alltför otränade. Eller rättare sagt så var jag det. Då, på den tiden, hade nog Uffe fixat det. Jag med om jag hade givit mig den på det, men det gjorde jag inte.. Vi gick förbi och hemåt mot Boca da Corrida . Det låter som en dans på rosor det här när jag beskriver det . Då var det inte en dans precis utan en rejäl och tuff vandring som vi gjorde. 

Även i dagsläget är det en rejäl vandring. Nu går vi inte den här leden längre i och med att Uffe har sitt 

handikapp, det är onödigt att riskera livet för en vandring av det här slaget. Det är brant och högt på sina ställen, ett litet felsteg i våt väderlek...nej, vi måste vara vettiga. Fast det suger nog ordentligt, det medges.

Nå, det är som det är nu, då var vi på väg mot Boca da Corrida år 2009, inte att förglömma. Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess. 

Efter några timmars vandring som egentligen inte går att beskriva, så kom vi åter till skylten som jag visade till allra först här i inlägget. Många vandrare börjar där vi slutade, vi gick "fel väg" fastän den var rätt med tanke på att vi gick hemåt. 

Man kan se stigarna vi vandrade på, ibland var de riktigt bra, ibland mindre bra. Jag gissar att de är mycket bättre i dagens läge än vad de var då. Men de här ställena är utsatta för hårt väder, för snabba väderomslag, så de kräver ständig uppdatering för att man ska kunna gå där.

 

Det här var vägen för många madeirensare förr när de skulle till Funchal med sina varor för att sälja dem där. 

Följande dag var en söndag och jag lovade att jag inte skulle röra en fena på flera dagar, jag hade ont överallt i alla muskler, kände mig nästan döende. Men så blev det förstås inte. Jag lurades ut på en liten lätt söndagspromenad...haha.😉 Lättlurad är vad jag är...

När jag i helig ilska, hängandes i några grova grästorvor med en ca trehundra meters brant sluttning nedanför mig, lyckades kravla mig upp efter att ha fått ett litet fotfäste och sedan kröp därifrån så låg Uffe risigt till, där han själv kröp framför mig. "Bara vi kommer levande ur det här så ska jag ta livet av dig", lär jag ha sagt, vilket jag inte minns alls😉. Sånt säger väl inte jag? Han måste ha hört i syner! Vi kom levande ur det och då hade jag redan glömt det där hotet, så glad var jag att jag levde. Jag bara skrattade.😄 Han med förstås. Han hade ju överlevt två gånger, undra på att han var glad. 

Duarte som var van bergsguide ( bl.a. i Himalaya) och kom i möte med oss, blev blek i ansiktet när han insåg var vi hade söndags-promenerat. Det skulle han aldrig någonsin ha gjort själv, allra minst på det stället. Där går bara getterna fick vi veta. Det kändes som en liten revansch att just han sade det.

-"Lyssna nu Uffe!" 😉 Ja, livet är spännande minst sagt och märkligt nog så är det de där galenskaperna som man minns allra bäst. 

Det blev dags för oss att lämna det vackra Aviceiros med tanken om att återkomma följande år. När vi på skranglig och dammig väg åkte iväg med Duarte, i riktning mot hotellet nere i Funchal, tittade jag mig om där jag satt i baksätet. Plötsligt så rann mina tårar, jag kände att det var sista gången jag skulle se Aviceiros och Pomar och alla husen där. Själv förstod jag knappt allt det jag kände men så kände jag. En stor sorg kom över mig men så bestämde jag mig för att jag inte alls kände så som jag kände. Kvinnor? Kanske män gör likadant? Jodå, jag kan göra sånt än i denna dag, när jag känner att jag inte klarar av det jag känner. Sen kommer det ändå till mig, förr eller senare. Självbevarelsedrift? 

En vy inifrån hotellet, se på stolarna...wow eller hur? 

När vi kom till hotellet så var jag glad igen. Vi gick tillsammans in till receptionen, jag hann säga åt Duarte att nu kommer aporna ner från berget, tror du att vi bli insläppta? Vi såg ju ut som om vi hade varit med om ett litet guerillakrig minst, i våra terrängliknande kläder och småleriga kängor.  Duarte skrattade men det var bra att han var med för nog undrade de, vad det var som kom in genom dörren. Det syntes tydligt. Några vänliga men bestämda ord på portugisiska från Duarte och så satte sig allting där det skulle sitta. På den tiden kunde vi ingen portugisiska alls. Vi blev insläppta till vår timeshare-lägenhet. Jag förstår dem. Det var nog både första och kanske sista gången de fick se apor/gorillor komma ner från bergen här där det inte finns sådana men som det fanns ett par av en gång precis just då, innan vi hade duschat och bytt om. Jag lovar, de har aldrig glömt det där tillfället, det syns på killarna i dörren. Vi känner ju igen varandra sedan många år nu. De gillar oss apor, det syns. Och vi dem. 

Det var inte madeiravin vi drack...men det till höger i bild är riktigt gott tycker jag. 

Vår avsikt var att åka tillbaka igen år 2010, då i omvänd ordning, först till hotellet sen till  Duarte uppe i bergen,  Vi sparade pengar under året som gick och plötsligt så dök den där restaurangdiskmaskinen upp. Den vi inte hade råd med men som vi behövde så innerligen. En Metos-maskin kostar massor och nu var den nedsatt till starkt reducerat pris, så ny den var, aldrig använd men ändå var den dyr. Vi slog ihop våra praktiska hjärnor och insåg att den här chansen kommer aldrig igen. Maskinen var måttbeställd och "skräddarsydd" för någon annan som inte hade måttat rätt, måtten passade in hos oss istället. 

Så resan hit till Madeira blev en diskmaskin det året. Så kan det gå. Hos oss satt maskinen som hand i handske. Jag pussade den många gånger om och gav den en ömsint klapp ibland när jag gick förbi den. 

När sommaren kom och det fanns mycket disk så var en full maskin klar på ca 2,7 minuter. Så öppnade man luckan och en minut senare var allting torrt och fit for fight igen.  Det ni! Det var billigare att köpa en diskmaskin än att anställa en person som skulle diska åt oss när det var full fart och vi själva knappt hann med i svängarna. 

Madeira avbokades och vi köpte en flaska portugisiskt rött, satte oss på golvet framför vår diskmaskin och sade skål åt den och varandra. Längtan hit var stor men ibland måste man välja...

************

Några dagar senare fick vi samtal från Duarte som berättade för oss om vad som hade hänt här på ön och också uppe hos honom i bergen. En extrem väderhändelse hade drabbat Madeira med översvämningar och jordskred. Senare fick vi veta att ett femtiotal personer hade avlidit, flera hundra var skadade och ca 600 personer var hemlösa. Utan att gå in på mera detaljer om den tragiska händelsen så visar jag hur "vårt hus" Pomar såg ut efter jordskredet som Duartes farm också fick känna av. Tack och lov så var det under dagtid det hände, alla var ute, ingen låg och sov. Hade det hänt nattetid så kunde det ha sett väldigt mycket värre ut. 

Duartes foto

    Duartes bil och en bamsestor vattencistern drog iväg med jordskredet 

    och lade sig över Pomar..

    på fotot är de redan borttagna. 

    Men så såg det ut där vi hade bott och där vi skulle ha bott om vi inte hade

    avbokat resan. Sovrummet var högst upp, rejält tilltufsat. 

    Några klardrömmar om vackra elefanter skulle det inte bli där igen för min del. 

    

Duartes foto

Det här var bara "vårt" Pomar, även de andra husen på farmen blev skadade, mycket annat förstördes helt och hållet.

"Jag såg hela mitt liv sväva ner i dalen, fotografier, papper, minnen allt, allt bara försvann med hus och annat", ungefär som när man knäpper med fingrarna, sade Duarte. 

Men portugiser är portugiser. Sega, stolta och ger sig inte i första taget. Duarte och hans Elisabeth som genast kom till honom från Lissabon, gav inte upp, de bestämde sig för att ge stället en chans till, de byggde upp, de började med biodling, med mycket annat. De hade stora överlevnadsplaner. Vi höll kontakten. 

Jag tror att det var i juli samma år när det var som allra hetast och torrast ...

En vettvilling anlade en brand med vett och vilja här på ön. Mycket, mycket brann ner, stora delar av Madeiras skogar och annat försvann, även det sista hos Duarte och Elisabeth. 

Då gav Duarte upp sina framtidsplaner och tog sin Elisabeth med sig och drog iväg till Brasilien...

" Gud har vänt sitt ansikte ifrån mig ", sade han. När de kom till Brasilien blev det jordbävning där, men tack och lov så drabbades inte D och E. 

Lyckan vände och vad jag vet så har den stått dem bi sedan dess. 

Visst är livet märkligt, att framtiden finns där den ännu inte har tagit plats och att jag kunde känna det redan ett år innan då vi lämnade Aviceiros i februari år 2009. Första slaget kom i februari -10, det slutliga i juli år 2010. Även om Aviceiros inte finns längre som det var en gång, så vill jag dit igen för att se hur det ser ut i dagsläget. Det är ingen som helst omöjlighet . Jag har mina planer...

Ibland är det en rikedom att inte vara rik. Hade vi varit stadda vid större kassa så hade vi köpt diskmaskinen och rest hit till Madeira i alla fall. 

Nu måste vi vända på slantarna för att få vår vardag att gå ihop. 

Det här är svaret på frågan jag fick av dig Annika i Reston

när du frågade om vi reste tillbaka till Aviceiros igen då jag skrev det första inlägget. 

Vi var på väg men livet ville annorlunda ! 

Till all lycka! 

                                                

                                                       Karin Eklund, Funchal, Madeira