Äventyret framtiden

Idag hänger jag med på LillaSysters tema.  Jag har för många foton, dokument, e:post och så vidare i arkivet, vilket snart är fullt och jag blev påmind om att jag måste köpa mera plats i molnet.  Vad är då mera praktiskt än att göra sig av med sådant som det finns för mycket av och samtidigt spara lite slantar? Ekonomisk är jag ju, två flugor i en smäll gäller.  Jag gillar att städa, att vifta runt med dammvippan. Jag tågade i väg till befintligheterna i minnesarkivet och sökte färger   De här får gälla den här fredagen:      En kaffestund hemma hos dottern. Gissa vilken mugg som var min?          Det äldsta barnbarnet Timothy firade någon födelsedag...och god var tårtan!                                               På bordet stod det tända ljus             Jag är osäk...

Det  är en fråga jag ställer mig själv nu och då, för jag har en "märklig" förmåga att bli bekant med  människor, helt oväntat. Det händer nu och då att folk kommer fram och pratar med mig när vi är ute och går eller när jag är på mina egna vandringar kvällstid. Ibland tar sig någon över gatan, bara för att se mig i ögonen, ler åt mig och så går denne någon vidare och jag står antagligen där och ser ut som ett levande frågetecken. För jag blir förvånad, vad är det som händer?  Det handlar om totalt okända personer för min del. Mitt i allt så får jag ett varmt leende och en hälsning, så där bara. Därav min fundering om det står något i pannan på mig. Prata med mig? eller så..För själv är jag oftast helt försjunken i mina egna tankar när jag är ute och går. Uffe har vant sig med åren och påstår att jag avger goda vibbar, att det är därför. Bra är det om det är så, jag bjuder gärna på mig själv om det gör en annan människa glad. " En av mina kvällskompisar" . Den var ...

Så mycket jag tycker om dessa temperamentsfulla människor, vänliga, varma, goa och fullständigt oberäkneliga rent humörsmässigt emellanåt, då allt krut bränns på ett ögonblick och så är allt som förut igen i nästa ögonblick. Man kan tro att ett mindre krig utbryter när det sprakar till, men det gör det ju inte alls. Det bara sprakar till och så går livet vidare.              De är som rena fyrverkeriet emellanåt.. Fotot har Orlando Pereira tagit, jag är helt oskyldig den här gången. Snyggt fångat med drönare.. En stund senare så kommer en lugnande våg och släcker ner temperamentet och man har med världens goaste människor att göra igen efter fyrverkeriutbrottet. Ja, jag vet att jag generaliserar en aning nu men faktum är att det ligger en hel del sanning i det hela. Portugiserna är temperamentsfulla. Fotot har inget som helst med mitt eget temperament att göra. Jag är rätt så timid där på fotot bland mina älskade får och min lilla dotter med tofs på mö...

    brukar man säga när man ute på böljan den blå och blir hungrig.      Men det finns ett annat sug också     för någon (läs Karin)  som har vuxit upp i en sjöfartsstad (Mariehamn)     med nästan bara idel ädel sjömän i släkten och någon     (läs Karin igen) som själv har varit sjöman både på ett kryssningsfartyg (Apollo III)      men också jobbat på segelfartyg ( Albanus, någon gång också på  Linden   etc.)       Suget efter att få känna av saltet som havet stänker på en är stort emellanåt och då är det ju      bra att bo nära hamnen här i Funchal.        Senaste onsdag stävade ett segelfartyg in och eftersom vi hade möjlighet så drog vi iväg mot hamnen     för att beskåda skönheten på närmare håll.         Vi hade koll på att det var Sea Cloud Spirit som kom på besök och eftersom möjligheten fanns    ...

Bloggvännen BP är förvaltare av Skyltsöndagstemat och jag hänger med idag igen.  På mitt sätt.  Man kunde nästan kalla mitt inlägg till "Med utsikt från ett strykbräde" . Något så enahanda som att stryka kläder är ju lite trist fastän ibland helt nödvändigt och  igår hände saker runt omkring mig så det stod härliga till medan jag strök kläder och dukar släta.     Jag brukar stå i vårt s.k. uterum som är inne, när jag stryker. Jag nämner inte märket på strykjärnet, det syns tydligt. Roddbåten heter Kettler.  Där sitter jag nu och då och ror fastän jag aldrig kommer fram...     Plötsligt fick jag se att Santa Maria Manuela höll på att lägga till med lotsbåtens hjälp nere i hamnen.      Jodå, jag har varit ombord på den portugisiska skönheten, namnet syns inte på så här långt håll,      ni får tro mig ändå. Den portugisiska flaggan får stå för skyltandet.     Art design center ligger i bakgrunden ( har ni så f...