"Portugiser, jag bara säger portugiser"🥰

Så mycket jag tycker om dessa temperamentsfulla människor, vänliga, varma, goa och fullständigt oberäkneliga rent humörsmässigt emellanåt, då allt krut bränns på ett ögonblick och så är allt som förut igen i nästa ögonblick. Man kan tro att ett mindre krig utbryter när det sprakar till, men det gör det ju inte alls. Det bara sprakar till och så går livet vidare. 

            De är som rena fyrverkeriet emellanåt..

Fotot har Orlando Pereira tagit, jag är helt oskyldig den här gången. Snyggt fångat med drönare..

En stund senare så kommer en lugnande våg och släcker ner temperamentet och man har med världens goaste människor att göra igen efter fyrverkeriutbrottet. Ja, jag vet att jag generaliserar en aning nu men faktum är att det ligger en hel del sanning i det hela. Portugiserna är temperamentsfulla.

Fotot har inget som helst med mitt eget temperament att göra.
Jag är rätt så timid där på fotot bland mina älskade får och min lilla dotter med tofs på mössan.
Ja, så fick ni veta det också. Jag har varit fåraherde/herdinna också. En härlig tid.

Det är kanske därför jag trivs så himla bra här, jag känner igen mig själv, själv uppvuxen med en far som hade ett sjudundrandes humör och av någon underlig anledning så fick jag ett likadant själv också. Så det kunde spraka om pappa och mig medan min mamma och min hemmavarande bror K. var långsinta och kunde vara arga, tillknäppta i  flera veckor och ännu längre om det handlade om vad de tyckte att var oförrätter.  

Blommande kapok

Pappa och jag smällde i dörrarna när vi sprättade iväg åt olika håll, bara för att i nästa sekund ha glömt bort allt som vi retade upp oss på (varandra för det mesta) En kort stund efteråt så stod vi  där och kramade om varandra. Sen var allt glömt. -"Vad då, vi hade väl inte varit arga ?" Det kunde till och med vara riktigt förargligt ibland, för jag ville ju vara arg och så kom det där som bubblade till i magen upp och gjorde livet till ett enda stort leende igen. Några humoristiska ord från min älskade pappa och solen sken från en klarblå himmel igen. Allt groll var som bortblåst. 

Apropå mina nya landsmän, så är de rätt krävande (ja, jag tycker att katter kan vara krävande o de vet sin plats och äger människan) Att katten på fotot är portugis är det inget som helst tvivel om, jag träffar den nästan varje kväll. Knycken på nacken och hållningen..den säger allt.  😉

Jag försöker prata portugisiska och jag ber den jag pratar med om att den ska svara lååångsamt och tydligt, (nästan en omöjlig sak egentligen med tanke på det portugisiska temperamentet)  Ibland fungerar det ett kort ögonblick innan jag åter får be om att de ska repetera det de sade för att jag ska hänga med. Jag vill ju för sjuttsingen lära mig och jag vill förstå vad de säger och vad jag själv säger. 

Edgar, min tandläkare är suverän, inte bara på att fixa mina tänder, han blir min språklärare också och jag får ett språkbad samtidigt för samma arvode jag ger för tandhygienen, där jag ligger med munnen full av mojänger medan han sedan står där och ser ner i min mun och i mina ögon och pratar portugisiska låååååååångsamt och ljuuuudande bakom det där skyddande munskyddet som han bär. 

Faktum är att jag klarade det rätt bra i måndags när jag låg där i tandläkarstolen på halvårskontrollen. Jag förstod det mesta han sade och jag lyckades även klämma några korta meningar ur mig mellan alla mojänger jag hade i munnen. 

Men nästa gång vi ses, den 17 januari, då jag ska genomgå en ordentlig odontologisk undersökning av orsaker som egentligen inte alls är särskilt intressanta, så krävde han att då ska vi bara prata portugisiska med varandra. Det var en order mera eller mindre. 

Sen log han lite retfullt och så log jag och lovade att det ska vi göra.  Han med glimten i ögat om att det där blir en utmaning för dig och jag med glimten i ögat om att du har också fått en utmaning fastän du inte förstår det riktigt själv ännu. Han medger som alla här, att det portugisiska språket är svårt. 

Samma sak är det med min frissa Ana- Bela. Nästa gång det är dags för klippning av mitt hår, så kräver hon att vi ska prata portugisiska med varandra, så det var med en liten bävan jag ringde och ville boka tid med henne för klippning nu den här veckan. Nu har dessvärre A-B skadat sin fot och återkommer till sin klippstol först efter nyår, vilket betyder att jag får lite längre tid på mig vad gäller språket. 

Däremot ska jag lägga manken till att försöka få Dora som ska klippa mig istället för  A-B att inte snagga mig. Hon är omöjlig den goa människan, som skulle passa bra i fårhusen på Nya Z;  hon vill ta bort allt hår på min skalle av någon underlig anledning och jag protesterar förstås. 

Så ska det absolut inte bli, trots att hon påstår att jag skulle passa bra som en slags Skalle-Per. "Du har ju så vacker skalle". Det säger hon bara för att hon vill använda klippmaskinen och inte saxen. Det blir en kamp, jag vet det men jag får nog ta till mitt eget "portugisiska temperament" om inget annat hjälper och sätta mig på hennes klippmaskin för säkerhets skull innan hon skrider till handling.

En tromb ute på Atlanten

Jag ska hålla ögonen på hennes sax och se till att hon använder precis så där mycket som jag vill att hon ska använda den. Dora pratar, pratar, pratar och tömmer sig själv inför mig, jag vet allt om hennes söner vid det här laget, att hon och hennes man har gemensamt bankkonto, att hennes mamma lagar all mat åt henne eftersom hon jobbar hårt etc..  Ni vet, frissor har en förmåga att bli terapeuter, suga ur en allt medan håret fixas. Med Dora får jag knappt en syl i vädret och under tiden ryker hårtestarna som om de var med om en värre orkan. Hon går i gång på ett märkligt sätt när hon tar tag i mitt hår.  

Nu måste jag träna på alla termer och ord som hör till en klippningsprocedur innan jag träffar Dora på onsdag. Alla sätt är bra att lära sig portugisiska på även om det handlar om hårtestar som inte ska försvinna. Lite extra kryddat med temperament så ska det säkert gå vägen. 

Man får säga vad man vill men mina nya landsmän är  måna om lyfta in mig i det här samhället, vilket jag är väldigt tacksam för. 

Ja, och det gick bra i tentan. Tusen tack för hållna tummar och lyckönskningar. Jag visste ju att jag inte hade klarat alla frågor till hundra procent men av de 100 procenten jag siktade på så fick jag 94 % och muito bom, klart godkänt. Jag är nöjd, mycket nöjd. Nu vandrar jag vidare i det portugisiska språket om en vecka igen. 

Fotona är det ingen som helst ordning på. Jag har lagt in dem lite huller om buller, bara för att jag ville göra det. 

                                                        Karin Eklund, Funchal, Madeira