Står det något i pannan på mig?

Det  är en fråga jag ställer mig själv nu och då, för jag har en "märklig" förmåga att bli bekant med  människor, helt oväntat. Det händer nu och då att folk kommer fram och pratar med mig när vi är ute och går eller när jag är på mina egna vandringar kvällstid. Ibland tar sig någon över gatan, bara för att se mig i ögonen, ler åt mig och så går denne någon vidare och jag står antagligen där och ser ut som ett levande frågetecken. För jag blir förvånad, vad är det som händer? 

Det handlar om totalt okända personer för min del. Mitt i allt så får jag ett varmt leende och en hälsning, så där bara. Därav min fundering om det står något i pannan på mig. Prata med mig? eller så..För själv är jag oftast helt försjunken i mina egna tankar när jag är ute och går. Uffe har vant sig med åren och påstår att jag avger goda vibbar, att det är därför. Bra är det om det är så, jag bjuder gärna på mig själv om det gör en annan människa glad.

" En av mina kvällskompisar" . Den var inte så intresserad av att prata igår kväll, ville nog bara njuta av solnedgången verkade det som.

 

Senast  igår kväll blev jag stoppad här utanför på gränden av en kvinna som kom gåendes, en kvinna som bor i en av lägenheterna i huset ovanför oss. Berättade hon. En turist. En man kom släntrandes efter henne . 

"Hej, är du svensk ?" frågade hon. "Jag är från Norge", fortsatte hon . "Jag är inte svensk" sade jag, "jag är från Åland". "Men då är du nästan finsk då" sade hon. "Nej, jag är inte alls finsk, som ålänning är jag mera svensk än vad svenskarna är, de kan ju knappt prata svenska längre." (förlåt mig alla mina svenska bloggvänner, men jag sade så där, precis så där) 

Åländskan inom mig vaknade genast till livs och ställde sig upp på den självstyrda enspråkigt svenska barrikaden, van att alltid "försvara" sitt örike.  Att jag sedan har lämnat den barrikaden och börjat vifta med både en portugisisk och en madeiransk flagga är en annan femma. 

"Ja, du talar inte finlandssvenska, det hör jag". "Nej, jag talar åländska". Ränderna går aldrig ur, patrioten inom mig studsade upp så där bara. Det kanske blir så när ett litet folk har fått kämpa för sina rättigheter i drygt hundra år? Jag föddes ju där på den ön, dock inte för hundra år sedan men, ja, det ligger säkert i generna det där uppstudsiga 

Hon, norskan visste att jag bodde där terrassen med kaklet finns. -"Vi är här i två veckor och bor där ". Hon visade var deras tillfälliga lägenhet ligger.

Så berättade jag att min son jobbar i Norge inom oljeindustrin och då hade hennes man nått oss. "Han är från Skottland," sade Brita, som hon presenterade sig som då hon hade fått veta vad jag heter. "Vår dotter jobbar också inom oljeindustrin på ett fartyg som far till oljeriggarna och förser dem med nödvändigt material." 

"Jaha, ja min son är brandsäkerhetsingenjör och jobbar på oljeriggar, ibland också i land där han ansvarar över att ta in gas till hela Norge." Mitt i allt så har de kanske också träffats? 

Lite på sidan av allt detta  så hittade jag plötsligt den färg jag vill ha på min nästa klänning

Plötsligt så hade vi en gemensam nämnare. Oljebranschen. Den skotska mannen sade att deras dotter förtjänar mera än vad de båda gör tillsammans. Ja, det där kände jag förstås till för vi kallar sonen till familjens oljeschejk. Så skrattade vi gott åt våra skämt och kom överens om att de ska komma över till oss på kaffe . -"Har du rum för sex personer?  vi är nämligen så många." "Jodå, rum finns det och kaffepannan står alltid på. Välkomna! "

Så nu väntar vi på trevligt besök från Norge mitt i allt. Helt oväntat men väldigt trevligt. Apropå detta med spontanmöten. 

Jag vandrade vidare , träffade "mina" hundar, "mina" katter och så mitt i allt så stod en man där i slutet av min vandring och huttrade och gnällde över hur kallt det är. -"Ja, du fryser förstås inte," sade han på engelska åt mig. 

Undra på det, jag hade ju nästan sprungit . Min varma tröja hade jag hängt på ryggen. "Men jag är från Brasilien", sade han "och där är det aldrig så här himla kallt.(+20) "

"- Jag är från Finland" svarade jag och då slog han med båda händerna ifrån sig och skrattade. "Undra på att du inte fryser, det här vädret är väl som högsommar där?" Ja, lite ditåt fick han veta. Sen slog han följe med mig en bit, pratade som bara den och huttrade till med jämna mellanrum. Jag hann aldrig lära honom hur man "slår åkerbrasor" för att hålla värmen innan våra vägar skildes. Jag hann berätta att jag bor här permanent och då lyste han upp. "Då ses vi säkert igen..."

Den som lever får se. Jag går nästan alltid hem längs rua Conde Carvalhal och det var där han stod och nästan frös ihjäl Om han gör det nästa gång jag går där så ska jag lära honom hur man överlever i en sån här kyla. 😅Eller så tar jag en yllefilt med mig. Det är inte roligt att frysa. 

Nu tittar bygget upp över murkanten och staketet på parallellgatan till vår gränd.

Sen är det bara att konstatera att RIM håller på att växa mig över huvudet. Nu kan jag inte se ner på deras ställningar och konstruktioner längre från rua Conde Carvalhal-hållet. 

I fortsättningen får jag nog ta en stege med mig, för där går det undan så det sjunger om det. 

Väl hemma funderade jag högt på om jag kanske borde klättra upp i den där lyftkranen i alla fall? Ta mig dit när Mestre och alla de andra tittar åt ett annat håll, klättra upp till krankillen, ta en kaffetermos och några kanelbullar med mig och bjuda honom på det medan jag själv får fria tyglar att fotografera allting lite från ovan. Det verkar som om jag har en plan...😀

"Gör det du," kontrade Uffe " men se till att du har ett bälte på dig så de kan lyfta ner dig med kroken" Smart tänkt eller hur? Då kan man ju till och med säga att det blir flygfoton jag tar.

Det kan ju vem som helst se att förutsättningarna för flygfoto-fotografering skulle bli riktigt bra om jag
kunde hänga där under kranens långa arm och vinschas än hit och än dit för att få till det riktigt bra😀

Flickan har krympt, hon har bara blivit en 80 nu mot sina tidigare 170. Fint blir det hur som helst. Milda Matilda,  så de jobbar på andra sidan gränden. Kom aldrig, aldrig någonsin och säg åt mig att folk söderut i Europa är lata människor, vilket man brukar få höra om ibland, längre norrut, nog i skämtsam ton men ändå. Den som säger så vet inte vad den talar om. 

**************

Ja, det gick bra hos Dora. Hon skötte om mig på bästa tänkbara sätt, tvättade mitt hår, lyfte upp mina fötter, lät stolen under mig ge mig skön kroppsmassage medan hon gav håret det håret behövde. Först kände hon inte igen mig och där låg jag och bestämde mig för att nu tänker jag vara turist. Sen glömde jag bort det när hon pratade portugisiska med sin kompanjon och jag spontansvarade, tro det eller inte, på portugisiska. Det gick av bara farten, jag missförstod situationen och trodde att hon talade med mig.

 "Men det är ju du! ", fick jag veta och så var vi i gång, Dora och jag. Härliga människa. Ingen klipp-rak-maskin, syntes till, jag behövde inte sätta mig på den som jag hade tänkt och under tiden som hon klippte mig enligt mina önskemål så berättade hon på portugisiska hur man tillreder carnvinhoalh ( i ett enda snabbt ord.) I hennes familj brukar man äta den på julaftonsdagen som en sen lunch. Kvällen innan samlas man tillsammans och äter bl.a. galinhas. 

Jag har självt tillrett Carne de vinha-d'alhos (griskött, vin och vitlök)  flera gånger och tycker mycket om den rätten men med Doras hjälp så kommer jag att förbättra/finjustera receptet ytterligare. Och vi ska absolut äta den rätten under julen, vi också ...och lite till på det förstås.

Behöver jag säga att från om med nästa gång jag ska "klippas till " ( 23 december) så ska vi bara tala portugisiska med varandra. Det har Dora bestämt.  När hon kom på att jag läser portugisiska så var det liksom kört, ett brett leende fick jag och förhållningsregler om att härefter är det portugisiska som gäller, bara så du vet!  

Jag är glad och tacksam för det. 

Jag har retuscherat bort en strålkastare efter bästa förmåga, därför uppstod en liten extra ljusglimt midskepps på kryssningsfartyget. Men utsikten, den utsikten, wow! 

Dagarna flyger iväg, dagar som alltid bjuder på än det ena, än det andra, aldrig någonsin tråkiga. Dagen avslutades med en vidunderligt vacker utsikt mot havet till. 

                                                              Karin Eklund, Funchal, Madeira