Rakt ur hjärtat/självrannsakan

Jag är en rakt på och direkt-människa och då utan att vilja såra någon annan. Jag har inte onda avsikter när jag säger ifrån utan egentligen precis tvärtom. Är man rak så blir det sällan otydligheter, beroende förstås hur man säger det. Givetvis.

För några dagar sedan irriterade jag mig på att vi här på gränden inte fick veta om att vattnet skulle stängas av.  Som ett förtydligande; jag är jätteglad för att jag bor här bland alla charmfulla, temperamentsfulla, ilskna, glada, sjungande, härliga människor som har lite svårt med kommunikationen nu och då. Jag har svårt med språket i  min tur, men vänta bara...😁Jag är på G och naturligtvis så har jag säkert svårt med kommunikation emellanåt själv. Ibland blir man ju tyst fastän man borde säga till...

Ta mig som jag är, älska mig som den jag är som det heter i den fina sången " 

Jag är precis som vilken annan människa som helst, med fel och med brister. Ett litet skrutt som älskar livet med allt vad det innebär. Men jag vill ha en öppen dialog om det som sker och  handlar om oss som berörs bl.a. här på gränden, men annars också. Det förtjänar vi alla! Stor som liten, rik eller fattig, håll dialogen öppen. Livet blir väldigt mycket enklare så. Raka rör! 

Jag vill poängtera att detta med vattnet och icke-kommunikationen inte alls är för att peka ut någon av mina nya landsmän, absolut inte, utan blott och bart attityden. Den attityden finns överallt, t.om. på det "perfekta Åland". Jag har mina attityder jag också, otroligt nog, ofattbart, haha..🤣jodå, jag känner nog till vilka de är också, min familj håller mig nogsamt med kärleksfull råhet underrättad om det. 

Jag tycker inte om att generalisera, att dra ett helt folk över samma kam, det var verkligen inte min mening om någon tog det så, vilket jag tyckte att jag kunde läsa mellan raderna i en av kommentarerna till mig. Det var attityden jag vände mig emot. För att vara än mera tydlig, jag hoppas på att få bli portugisisk medborgare, nu mera än någonsin och ser framemot att få ha dubbelt medborgarskap. Det är här jag bor och lever och här har jag också för avsikt att dö fastän jag hoppas på att inte behöva göra det på länge än, jag vill ju så mycket ännu, men det blir som det blir med den saken. 

Den som lever får se😊 

Punkt slut på detta! 

Bara att gå och handla är rena äventyret. Jag är i det stadiet just nu när jag utmanar och spänner ögonen i mig själv och säger att "nu Karin, nu SKA du prata portugisiska!"  Att ge sig den på att endast prata portugisiska är en stor utmaning i sig men desto roligare är det när jag lyckas få till det! När jag är på det humöret är det bara att försöka hänga på 😉 och att  INTE FEGA ur.  Det är så lätt att fega ur..men det kan ju bara gå åt skogen, värre än så blir det inte. 

Ok, det blir många skratt men de andra kunderna och personalen som är härifrån hjälper mig på traven om jag stapplar. Vilket jag gör. Naturligtvis. Jag faller platt emellanåt. Jag blir stöttad, jag får hjälp, de lyfter mig! För det mesta.  De märker att jag anstränger mig, att jag vill och att jag försöker. Det räcker långt. Givetvis så finns det personal som tar till engelskan när jag ser ut som ett frågetecken, men jag ber dem tala portugisiska med mig och om inte det hjälper får jag hjälp av de andra kunderna som säger att hon vill ju prata portugisiska!  Hör du inte? Suveränt! Så här är det när det är som allra bäst.

Självklart är de stressade och vill att det ska gå undan och så står jag där som en propp i hålet och tar lite extra mycket tid. 😏Men det bjuder jag på😉

I torsdags blev jag euforisk. Jag var ute för att köpa lax. På Pingos hemsida stod det att laxen skulle kosta 7,99 € per kilo, så snabbt som ögat, drog vi iväg för att handla. Uffe plockade ihop annat i kundvagnen medan jag väntade vid fiskdisken. Väl på plats vid den så stod det att laxen kostade drygt 22 €/kg. Tala om utmaning både ekonomiskt och språkligt. Jodå, jag fixade det språkligt, även ekonomiskt men jag ville ha den som var till specialpris. Men den billiga, hela laxen var slut fick jag veta. Det fanns bara färdiga filéer och portionsbitar kvar. Sen tror jag vad jag vill om den saken, troligen låg det hela fiskar i bakbutiken, men de vill förstås göra storvinst, filéer och portionsbitar ger mera pengar, men där tog mina språkkunskaper slut, så jag bestämde mig för en corvina istället. Vi måste vända på slantarna vi också precis så som de flesta andra måste göra.

Åter fick killen i fiskdisken problem när jag ville ta hem hela fisken för att göra jobbet själv. Det roliga var att en kvinna som stod där tillsammans med mig ropade "boa, boa!" när jag berättade att jag själv ville göra jobbet. Ja, vi blev lite bästis och bundis en stund och hon hjälpte mig villigt med språket. Bara att försöka sig på att prata portugisiska är nyckeln till en liten framgång och en mycket god fisk😉Jag kände hur jag växte...(fisken hade pratat portugisiska medan den levde i en fiskodling på fastlandet) 

I ett bergskar på en ön vid Norrhavet. Ängsull i mängder.

Efter det gick vi, Uffe och jag, glada i hågen till en liten fruktaffär i Anadia-huset för att köpa frukt och grönsaker. Uffe stannade utanför och vaktade fisken, (så att den inte skulle rymma, den kanske bara låtsades vara död 😃).I fruktaffären vet de redan att jag vill prata portugisiska och i kön så berättade en av expediterna för de andra i butiken, de flesta madeirenses, att "hon är från Finland" när någon frågade av henne om jag var från Ukraina. De trodde förstås att jag inte förstod 😉 Så där stod jag och var finländskan som har flyttat till Madeira. Att jag kommer från svenskspråkiga Åland gav jag mig inte in på för ingen känner till den lilla autonoma ön mellan Finland och Sverige. Det får jag ta längre fram när jag känner mig säkrare på språket och då ska jag se till att alltid ha en karta med mig och hålla lektion.😊Helt gratis! Sen kom frågorna om Finland, om krigsfaran och vad finländarna tänker om Putin, om jag tänker bo här, om jag vill göra det eller om jag tänker fara tillbaka. Och tycker du om Madeira? Det blev rena frågestunden...

Så himla kul vi fick, vi som var i affären, så fina diskussioner det blev och när jag berättade att jag inte tänker flytta härifrån och redan har bott här permanent i nästan i tre år, så fick jag applåder. Kan man annat än att älska människorna här? Jag kan i alla fall inte låta bli även om jag blir lite sur emellanåt, men det blir väl alla? Jag blev sur när jag bodde på mitt älskade Åland också. Uffe som är en skämtsamt småsarkastisk typ påstod att där applåderade man säkert för att jag flyttade. Jag kontrade med att det var nog för att jag tog honom med mig ! Ni märker..tja, sådana är vi. Vi ord-fäktas för jämnan. För det mesta blir det remi och glimten finns alltid i ögonvrån. Vi har en viss galghumor båda två...

Jag är på rätt ställe i världen, jag fick applåder för att jag vill bo här! Tack gode Gud säger jag för att man håller språkkurser här och att folk hjälper mig när jag behöver det för att bli förstådd. 

I de små affärerna där de flesta kunderna pratar portugisiska, får jag träna ordentligt. De var så hjälpsamma i fruktaffären och plötsligt så stod jag där och pratade krig som jag egentligen inte kan prata om, varken på svenska, engelska, finska eller portugisiska eller av andra tekniska politiska skäl. Trodde jag. Märkligt nog så gjorde jag det på portugisiska!? Av alla språk!! 😉 Jag blev själv förvånad. Någon kulsprutesnabbhet gick det dock inte på. 

De sade att de förstod. Kanske att de bara var snälla men jag upplevde det inte så. Vi höll ju en konversation. I alla fall så fick jag veta att Portugal är fredligt, vilket jag förstås har lagt märke till redan, trots heta temperamentsfulla människor, men vem har nu inte temperament? Nej, det är inget som har smittat mig när jag flyttade hit. Jag är född sån, har man låtit mig förstå. Min mormor brukade säga åt mina äldre syskon och kusiner när de var upproriska någon gång att "nu är ni ju värre än vad Karin är" och det tog skruv, de blev snälla som små lamm...Indirekt respekt på mycket märkliga grunder ? 🙄

Glad för att jag vågade mig på att prata portugisiska lite mera än tidigare så vippade jag iväg hemåt som om jag var en sädesärla (forsärla här) och väl hemma lade jag genast en deg på jäsning. Brödet delade jag med mig av åt grannarna som hade givit oss massor av goda bönor och abobora-(pumpor) dagen innan. Nu har vi två familjer i vårt gemensamma hus som har tillgång till odlingar utanför stan. Jag bakar bröd och de plockar grönsaker, sen delar vi ljuvt och lätt..

Delad glädje är dubbel glädje..grannsämja när den är som bäst.

Och vi här hemma hos oss, börjar snart se ut som kaniner...🐰 så mycket grönsaker äter vi nu för tiden. Hej hopp! Skutt, skutt..

Samtliga foton tog jag år 2013, då vi var ute vid havsbandet mot Norrhavet (Ålandshav) till. Uffe gick runt ön med kastspöet för att ta någon gädda med sig hem medan jag låg på rygg på en klippa och tog foton av den magiska kvällens fisktärnor och den lilla sädesärlan som försökte förvirra mig så jag inte skulle se var hon hade sina ägg. 

Ha en fin måndag alla! Imorgon får ni gärna hålla tummarna hårt, hårt för mig! Då har jag mitt femte test. Klarar jag det så är jag vidare igen med siktet inställt på det sjätte testet och det eftertraktade certifikatet. Om jag slutar där? Det vet jag inte men en paus blir det absolut. Men först femte testet...håll tummarna hårt. Jag behöver det! 

                                                   

                                                     Karin Eklund, Funchal, Madeira