Hoppa på tåget/ 47/ Minne

 Hoppa på tåget med mig idag, dagen innan julafton! Välkommen med! 

Jag vet att väldigt många av er har fullt upp med juliga förberedelser just nu, så även jag, men det fina i den här blogg-kråksången är att man kan vara ute i god tid ändå. 

Nu tänkte jag själv att jag skulle dra till med ett juligt minne men så blir det inte alls. 

I minnenas kvarter ( min hjärna) dök det istället upp det jag kallar Syndernas bekännelse, om hur tossig en mamma kan vara (läs Karin) när hennes små telningar ville ha igelkottar. Jag har skrivit om det här tidigare men då med lite andra ord, det inlägget finns inte längre men jag gör en liten repris. Är det ett minne så är det ett minne.  

Snart är det dags att börja odla igen, förkultivera etc. Kanske det här är ett tips för någon av er? Jag bjuder gärna på det. Hos oss visade det sig att fungera bra.

Jag har alltid haft ett gott förhållande till mina barn och som vuxna har de blivit mina bästa vänner. Vi är rakt på rödbetan , vi säger saker som de är, rakt upp och ner, inget krusidullande här inte. Så fungerar vi, så trivs vi bäst med att vara med och mot varandra. Så ärligt som möjligt gäller. 

*******

-"Det är inte att undra på att jag aldrig har haft normala referenser", sade min dotter åt mig en dag, då jag stod på en stege och sträckte mig uppåt för att måla en taklist i hennes kök som var under renovering.

Medan vi donade på var för sig på olika håll så pratade vi om både dittan och dattan och hon halkade in på igelkottsplanteringen som gjordes för många år sedan när hon och hennes bror var små. Jag började ana vad som komma skulle..

Tro mig, förr eller senare får man äta upp gamla synder! 😉🙄

Nann o Jon, mina barn, hade rätt länge önskat sig igelkottar att ha hemma på tomten, för det hade tydligen både den och den och några till som de kände, men det hade inte vi i vår familj." Vi vill också ha.."

Men igelkottar kommer ju inte så där i en hast bara för att man vill ha... Vilket förklarades både en och två gånger, men igelkottslängtandet fanns där i alla fall

Ända tills barnen en dag hittade en stackars trafikskadad igelkotte i diket på andra sidan vägen, som de tog med sig hem med gemensamma krafter ( på pakethållaren till sonens cykel). Mamman rusade till och var behjälplig när "ambulansen" kom. Goda råd var dyra! Livräddning stod som högsta prioritet just då.Vi hade blivit med igelkott! 

En papplåda ordnades, något mjukt att ligga på för den skadade, vatten lades in och så började vaktandet vid den sjuka lilla taggiga raringen. Men den klarade sig inte. Den dog rätt så omgående efter hemkomsten till oss, troligen med svåra invärtes skador. Papplådan blev en liten kista istället.

Nu blev det förstås ännu värre, för när vi äntligen hade fått en igelkott så dog den!

Begravningen gick av stapeln bakom stora rishögen på tomten, där en ganska stor begravningsplats för djur redan hade inrättats. Hundar, marsvin, springmöss, vandrande pinnar, undulater, vilda fåglar, ödlor, fiskar, eremitkräftor, sköldpaddor, skalbaggar m.fl. låg där redan när "Björnen sover“, sjöngs med allvarliga barnstämmor och så mammans stämma till då, förstås. Hon var lite frånvarande i sina tankar. Mitt i begravningssången fick hon en ”strålande” idé! En ingivelse från ovan...det är väl från ovan ingivelserna kommer? 

Det här kan man kalla att lura små barn, men det passade så bra in den gången när frågor om varför man begravde djur och människor som har dött kom på tal och ja, på något sätt så ville mamman ingjuta lite hopp och tro i små ledsna människor. 

Plötsligt hör hon sig själv säga att man kan plantera igelkottar på det här sättet, nu behöver vi bara vattna så får vi säkert flera söta igelkottar. I nästa stund kunde hon ha bitit tungan av sig. Var fick hon allting ifrån, vad hade hon ställt till med? 

Dessvärre var det sagda redan sagt och kunde inte ändras längre, för framför henne stod tre små barn (sonens kompis Daniel var också med) med glada hoppfulla ögon, tårarna torkades och ja, vem vill inte tro på igelkottsinvasion när man är ett litet barn. 

Nu ville mamman också tro på den invasionen om den också skulle komma från yttre rymden. Osanningen gick inte att ta tillbaka i rappet, utan hoppet stod till att det skulle bli massor av igelkottar av planterandet eller att glömskan snarligen skulle infinna sig hos barnen. 

Tiden gick och  mamman ville tro att resultatet av det tillfälliga hjärnsläppet skulle försvinna i tomma luften, glömmas bort, gå upp i rök, fastän hon visste att barn inte glömmer så där bara. De vattnade graven med stor iver...

Den sommaren hade vi elva igelkottar på tomten!! Ett  sant mirakel ! Varje kväll kom de till vår trappa för att få äta och dricka det vi serverade dem.

För barnen var det en helt självklar sak, för deras mamma hade ju berättat att så skulle det bli och mammor säger alltid sanningen. 

🙄Håhå, jaja..

Mitt i målandet av taklister en dag flera år senare fick jag äta upp allt detta. Givetvis med en glimt i dotterns ögon och många skratt på det från oss båda. Penseldragen blev lite som de blev på kuppen. 

Men det ordnade sig ju , de fick sina igelkottar. Det gick att plantera igelkottar, det var ungefär som att sätta potatis. Det blev ju elva stycken av en enda. 

Ibland har man en sagolik tur! 

Eller kanske jag rentav har väldigt gröna tummar?

                                                            **************

Nästa lördag går jag i pension som lokförare och då är ordet Resumé, påhittat av Tove..

Hoppas ni hänger med ombord då också och tuffar på ända fram till Nacka där Åke står och väntar på att ta över vid spakarna efter nyår.

Det är inte bara jag som är busig, t.om. Jesus´ lärjungar var det ibland.  Firade de hans födelsedag?Ungefär så här ser madeiraborna ut nu i kväll, Funchal gungar, Estreito Câmara de Lobos gör detsamma och säkert gör man det på många olika håll och kanter på den här ön. Den 23 december är det fest så det står härliga till. Alla har roligt, det sjungs och det är marknad överallt. Madeiraborna kan dom, lita på det! 

Imorgon går många till sina kyrkor och biktar sig. Tror jag. Jag borde kanske följa med? Fast å andra sidan har jag redan biktat mig här inne på bloggen, jag som lurade mina små barn en gång i tiden med att man kan plantera igelkottar och få många flera. Mina andra synder håller jag för mig själv ett tag till, jag ska suga på dem som de goda karameller de är. Nu blev ni förstås nyfikna😉. Fortsätt med det ni...att vara nyfikna. Mitt i allt så biktar jag mig. 

Prydnaden här ovanför hade jag gärna köpt men sekinerna tröt. Däremot har jag den på foto och det går ju bra det med. 

Karin Eklund, Funchal, Madeira