Dragningskraft

Jag tillstår att jag nästan inte alls ville skriva det här inlägget men det är förstås
inte något att hymla med. Det är en verklighet jag beskriver....
Vi behöver verkligheten, se den i vitögat för att förändringar ska ske.
Världen är inte enbart vacker

Att fåglar drar iväg med mig till olika ställen händer allt som oftast.
Så är det när man tycker om de bevingade och förstås alla andra djur också.
De har en speciell dragningskraft på mig

Vi hade tagit oss över bron till den nya delen av Malaga. Vi hade varit och handlat lite kläder
på rea på Dunnes och tittat in till Enriques som också reade men till en prisklass  som kändes alltför hög för oss och för vår börs. Men man kan alltid roa sig med att bara gå omkring och titta på utbudet
som finns. Ett lätt duggregn föll och det var skönt att vara inomhus just då.

När regnet höll upp gav vi oss iväg till bron igen som går över till gamla stan. Då  fick jag se den här lilla raringen och då gick det som det gick. När den lättade fick jag också någon slags vingar.
Jag "flög" efter och Uffe fladdrade efter mig...är det inte jag som "flyger" iväg så är det han.
Vi tog oss ned längs floden som flyter genom staden
Men vart tog den lilla fågeln vägen?

    Uffe fick syn på  gråhägern lite längre ner mot havet (Medelhavet) och genast
    "måste " jag ju komma närmare den  för att kunna ta en bra bild.
    Där fanns en smal betongbro att gå över för att komma ner på betongplattan som låg
    som ett täcke över floden

    Det finns många broar som leder över floden så man har lätt att nå de olika stadsdelarna  i Malaga.
    Floden är nästan helt överbyggd  och i all synnerhet där den flyter fram genom de centrala delarna.

   Jag kom närmare hägern men den var i ständig -gå-vidare-rörelse från mitt håll
   Den ville  bort från mig...tadam, tadam...
   vem bryr sig om en människa som står där hon inte ska stå.
   Men det gjorde den förstås, brydde sig
   och den ville förstås inte alls att jag skulle komma närmare.
   Bättre bild än så här fick jag inte...
   

    Med teknikens under så kan man zooma sig närmare sitt föremål. Så här såg det egentligen ut...
   

    När  jag svängde mig om för att gå upp på gatan på nytt,
    fick jag se den lilla sångaren igen.
    Där satt den och höll ögonen på mig i sin tur, på ett gungfly... av vadå?
    Det kan väl inte vara sant? , tänkte jag och sade det också högt åt Uffe
    Längs floden , där betongplattan smalnade av,
    rann en sörja av orenat avlopp, latrin och andra sopor. På väg rakt ut i havet !

    Då förstod jag varför en stor del av floden högre upp i staden var täckt av ett långt och brett
    betonglock från kant till kant.
    Jag som trodde att man av praktiska utrymmesskäl ordnade ytor åt folk att vara på
    mellan de trafikerade gatorna, så man kunde spela fotboll och ägna sig åt andra sporter, lekar etc.!
    Jag berömde staden högljutt över den klokheten... så fiffigt!

    Vilket det förstås också är , man har till och med slagit två flugor i en och samma smäll...
    Man slipper de riktiga flugorna, man ser inte den slibbiga massan och känner inte stanken
    Allt  flyter osynligt genom staden. Ovanpå locket har folk trevligt.
    Man har lagt lock på skiten helt enkelt. Det som inte syns, finns inte

    Det är bara dårpippi-kvinnor som jag som tar sig ner
    på ställen dit ingen annan vettig människa går, för att en liten sångfågel fångar ens
    uppmärksamhet och drar en  med sig till platser under broarna. Det är då  man ser...
    Verkligheten blir synlig på sådana ställen, där ingen människa vanligtvis går.
   

   Om man höjer blicken ser man vackra vyer eller hur, men blicken dras obevekligt till den 

   slibbiga trögflytande massan som är på väg ut mot havet

En bro till i bakgrunden och så väntar havet....Inte ett reningsverk av något slag syntes till...

   Jag var upprörd! Så får det väl inte gå till?
   Men så går det till och ingen bryr sig alls om vad jag  tycker och tänker om det här.
   Varför skulle man göra det? Tydligen inte ens EU bryr sig.
   Annars skulle det ju inte se ut som det gör.

   Ett minne dök upp då vi var till  ön Symi i Rhodos skärgård för snart två år sedan
   Vi åt lunch i en restaurang och innan vi skulle lämna den frågade jag ägaren som stod
   i dörröppningen, var toaletten var.
   Han gav till ett märkligt skratt/gapflabb och visade mig med båda händer att
   "den är därute !". Han pekade ut mot  havet . Sedan såg han lite förlägen ut
    och visade mig med en  generad min, vart jag skulle gå.
    Jag insåg förstås vad han just hade sagt åt mig.
    Han visste själv att sanningen var  att avloppet gick raka vägen ut i Medelhavet.
   

    Jag orkade knappt titta på graffitin som mötte oss när vi gick upp på gatan igen,
    något som jag annars nästan alltid tittar  på lite extra. Graffiti kan vara riktigt bra.
    Jag tyckte bara synd om havet och om människorna.
    Vad är det vi sysslar med egentligen?

    Stackars våra hav och allt levande som finns i dem!
    Det är inte bara Medelhavet det handlar om, samma eländes elände finns överallt på vår jord.
    En sanning som jag förstås känner till men när man ser den rent bokstavligt framför ögonen
    då förstår man allt på ett helt annat sätt.

    Man är som en liten myra i en stack, man syns knappt alls i det stora hela,
    men om alla små myror börjar göra något så ....
    Bygga upp ett stort berg av en liten hög.

    Jag tror på det personliga ansvaret och att alla kan göra skillnad utgående från sin egen periferi,
    fastän det  upplevs som  omöjligt
    Men man får aldrig ge upp, man får aldrig tappa lusten att vara med och förändra...
    Var och en på sitt sätt, men att hålla rent framför egen dörr är en bra början
    Var man än befinner sig i världen är det så man måste tänka...
    Den egna dörren har man  alltid med sig.
    

    "Headern visar en bild från Rhodos och fiskebåtar som är på väg ut i Medelhavet.
    Jag behöver troligen inte berätta vad jag tänker...vi äter fisken men vad äter den? "

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska