Äventyret framtiden

Så är det åter dags att hoppa ombord på tåget som Lokförare Åke kör med säker hand, än hit, än dit och också ända hit till Madeira. Hur han nu bär sig åt att ta sig över havet är en annan fråga, men det fungerar, märkligt nog.   Själv löste jag en biljett uppe i Terreiro da Luta , ändstationen i Monte.    Ja, jag är ju som jag är. En nyfiken person som alltid vill veta mera. Naturligtvis så ville jag veta varför det stod Terreiro da Lucta på biljetten men att man idag talar om Terreiro da Luta.  Luta betyder strid/kamp . Vad Lucta betyder vet jag inte, det enda jag hittar om namnet är att det republikanska partiet i slutet av adertonhundratalet hette Lucta.  I Terreiro da Luta, finns Madeiras högsta och största monument, tillägnat Vår Fru av Fred, Nossa Senhora da Paz. Monumentet restes efter att Funchal hade bombats av tyska ubåtar år 1917. Då lovade madeiraborna att om det åter blev fred så skulle de resa en staty till Vår Fru av Montes ära. Nossa Senhora do Monte.  Monumentet som

Jag tänkte väcka Bröderna Royce så där lagom till första advent men när blir det någonsin som jag planerar?  I förrgår så frågade U. mig när han var på väg till sovrummet och sängen hur jag hade tänkt ha det med våra husdjur? Husdjur? Har vi husdjur?- Ja, det ligger två stycken på din sida av sängen.. Jag tassade till sovrummet för att se vad som låg där... Ja, förstås, man kan säkert kalla Rulle och Rulte till husdjur, de är ju renar..På något sätt. 🙄 Där låg de och snarkade. Tydligen hade de varit lite på gång men så hade de slocknat igen. De hade dragit min jumper över sig..Undra på att jag inte hittade den. Men var kommer de där tomteluvorna ifrån? Dem har jag inte sett tidigare?  Nå, vi skulle sova själva så jag lyfte försiktigt våra "husdjur" tillbaka i kappsäcken som de sover i och lade tomteluvorna över dem. De märkte ingenting...😴😴     Följande morgon, igår morse, så hade jag glömt bort de där killarna, men jag såg att något hade hänt vid mitt skrivbord. Lådan &q

Den där Astrid tar knäcken på mig, tillika som hon berikar mitt liv enormt mycket på ett annat sätt.😉 Om ni minns så var U. och jag till Povo för att beställa busskort för ett tag sedan (den 24 oktober) Madeira är generöst och låter alla pensionärer åka buss gratis men man måste förstås visa upp vem man är och att man har rätt till gratisfavören, samt att man har ett skattenummer. Vi hade vägarna förbi Povo den 15 november då korten skulle vara klara, så vi gick in och redan vid ingången vinkade damen som betjänar alla att "kom hit!" "Ni får komma igen en annan vecka, ingenting är klart ännu. Men ring!", sade hon och strök under ett telefonnummer på vårt medhavda kvitto  Sagt och gjort, igår så ringde jag, nästan två veckor senare.  Jag pratade portugisiska, berättade att jag var Karin Eklund och att jag och min man U. E. undrade om busskorten var färdiga att hämta. -Skattenummern ? fick jag till svar, med ett stort frågetecken efter.  Jag radade upp alla mina s

Julstädning? Ja, vi kan säga så men faktum är förstås att jag julstädar året om...😉 eller midsommarstädar...eller bara städar.   Några äldre fotografier från den här ön får hänga med idag. Två kvinnor här på Madeira visar hur man stoppar en madrass med halm.. Personligen har jag aldrig, vad jag minns, legat på en halmmadrass men däremot på en kapok-madrass som hängde med sedan andra världskriget ända fram till sextiotalet hos familjen Sommarström. Den hade många sovit på innan och jag var den sista som gjorde det, tydligen.  Jag minns att det var knöligt som bara den, men jag var van vid att "ta över" allt möjligt mellan himmel och jord som mina syskon och mina kusiner hade haft. Så var det att vara den yngsta i den stora barnaskaran.   Jag sov gott trots knölarna. Jag anpassade mig och låg i dalen mellan bergen så att säga. Ibland med benen på bergen och huvudet i dalen.. Barndomens kapokmadrass gick bokstavligt talat upp i rök. Mamma slängde in den i ved/koks/-pannan och s

Jag har läst ett kapitel i stort sett varje kväll ur boken "Med en lapp om min hals", innan jag har somnat  Vanligtvis så läser jag mycket mera än så men den här gången har jag verkligen "smakat" på orden, låtit mig själv bli en sexåring, försökt känna det som det lilla barnet kände som sattes på tåget bort från hemmet i Berlin mot okända öden i Sverige.  Författaren Christian L G lyckas ta fram den där känslan som ingen vill känna varken som barn eller vuxen men absolut inte som barn.  Inget barn ska behöva känna så, ha det så och ändå vet vi alla att många har det så eller på liknande sätt.  Efterkrigstiden hade sina sidor både för vuxna och för barn Men den som har varit med om det kan berätta, vet vad det handlar om och jag tycker att det är mycket bra att boken är skriven och jag hoppas många vill läsa den och ta den till sig,  ta till sig det där som känns avgrunds-aktigt och övermäktigt för att använda Christians egna ord. Läs den för att få förståelse för

"Stå stilla nu!  Klart att du måste ha halsduk på dig nu när det börjar bli kallt ute.´" Ålandskungen blir påklädd. Han ser lite motsträvig ut och ryggar lite grann när den närgångna påkläderskan lägger halsduken runt hans hals. Men lite med på noterna var han nog för han höll snällt i hennes kasse medan hon jobbade. Eller så var det med honom som med de flesta karlar, de fogar sig snällt när en kvinna säger till. Det är flera år sedan detta begav sig och allt började med att vi deltog i Skördefesten på Åland i slutet av september för ca 12-13 år sedan.  Vi hade flera försäljare som deltog på vårt ställe Pettas, med olika försäljningar av frukt, grönsaker, hantverk, inläggningar och så vidare. bl.a. var Jenny med, hon som halsar Julius. Hon drog igång en halsdukssticksöm, där den som ville kunde vara med och sticka några varv för att Julle skulle få en halsduk. Vi på Pettas var med på noterna när hon frågade om det var möjligt. Lite bus behöver man för att sätta glans på daga