Jag har läst...

Jag har läst ett kapitel i stort sett varje kväll ur boken "Med en lapp om min hals", innan jag har somnat 

Vanligtvis så läser jag mycket mera än så men den här gången har jag verkligen "smakat" på orden, låtit mig själv bli en sexåring, försökt känna det som det lilla barnet kände som sattes på tåget bort från hemmet i Berlin mot okända öden i Sverige. 

Författaren Christian L G lyckas ta fram den där känslan som ingen vill känna varken som barn eller vuxen men absolut inte som barn.  Inget barn ska behöva känna så, ha det så och ändå vet vi alla att många har det så eller på liknande sätt. 

Efterkrigstiden hade sina sidor både för vuxna och för barn

Men den som har varit med om det kan berätta, vet vad det handlar om och jag tycker att det är mycket bra att boken är skriven och jag hoppas många vill läsa den och ta den till sig,  ta till sig det där som känns avgrunds-aktigt och övermäktigt för att använda Christians egna ord. Läs den för att få förståelse för hur ett barn kan känna det, hur du själv skulle känna det om du var det barnet. 

Så stort allting är för pojken

Den stora resväskan. Det stora packandet. Det stora avskedet. Den stora ovissheten. Den stora sorgen. Den största tomheten. 

Välsignat är det att det fanns människor som Maj-Britt och Lennart i Kisa..."Manne" med den stora varma famnen full av kärlek, kärlek, kärlek; Lennart strax nära bredvid. Varmhjärtade, generösa..

Jag ska inte bli alltför långrandig. Jag är glad för att jag köpte boken och för att jag har läst den. 

Det är ingen glad-bok som så men det finns många fina små anekdoter som man kan skratta åt och också glädjas åt. Författaren har humor... Författaren har säkert utvecklat en humor för att klara av att andas. Med lite humor klarar man allt men ibland hjälper inte ens det. 

Uppriktigt och fullständigt rakt på sak har författaren lagt orden på pränt. Jag uppskattar det, jag uppskattar ärlighet. Varför skönmåla när det inte finns något att skönmåla? Likväl upplever jag att det finns något hoppfullt mellan raderna och många fina minnen har skrivits ner. De flesta då från Kisa i Sverige. I Berlin var inte livet särskilt uppbyggligt och trevligt alls. Två så olika sidor för en liten pojke att kunna hantera eller för vilket annat Berlinbarn som helst. De var många med en lapp om sin hals, som åkte tåg till Sverige.

Jag har hört talas om Berlinbarnen, om Berlinbarnhjälpen, men jag har inte känt till bakgrunden likväl. Nu vet jag. Tack för det !

Tack Christian Lehmann Gisler, ProfessorDeutsch! Lycka till med boken och att den har sin goda verkan. Hoppas att många vill veta mera om Berlinbarnen. 

Alla foton tillägnar jag LillaSysters färgsprakande november och boken " Med en lapp om min hals". 

                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira