Förbaskade Astrid

Den där Astrid tar knäcken på mig, tillika som hon berikar mitt liv enormt mycket på ett annat sätt.

Om ni minns så var U. och jag till Povo för att beställa busskort för ett tag sedan (den 24 oktober) Madeira är generöst och låter alla pensionärer åka buss gratis men man måste förstås visa upp vem man är och att man har rätt till gratisfavören, samt att man har ett skattenummer. Vi hade vägarna förbi Povo den 15 november då korten skulle vara klara, så vi gick in och redan vid ingången vinkade damen som betjänar alla att "kom hit!" "Ni får komma igen en annan vecka, ingenting är klart ännu. Men ring!", sade hon och strök under ett telefonnummer på vårt medhavda kvitto 

Sagt och gjort, igår så ringde jag, nästan två veckor senare. 

Jag pratade portugisiska, berättade att jag var Karin Eklund och att jag och min man U. E. undrade om busskorten var färdiga att hämta.

-Skattenummern? fick jag till svar, med ett stort frågetecken efter. 

Jag radade upp alla mina siffror på portugisiska, en gång, två gånger och jag hörde att något inte stämde alls. Damen pratar endast portugisiska men jag vet att det där med siffrorna kan jag, så jag drog på en gång till med mitt skattenummer. 

Nähä, det var inte ok, det hördes. Så hörde jag "Oh my God !" i andra änden. Jag hörde att hon pratade med sin manliga kollega i närheten, att hon samtidigt pratade med en annan kund och själv visste jag inte om hon överhuvudtaget pratade med mig längre ända tills hon högt, nästan skrikande sade att "vad är ditt skattenummer?" 

Jag i min tur fattade inte att människan hade det så svårt med siffror, så jag drog åter ett varv av mitt skattenummer på portugisiska. My God! kom på tapeten igen och jag suckade jag också i min tur och sade Bom Deus!. Det var samma "kille" vi åkallade, men på olika språk.😇 Det fåniga var att jag gjorde det på portugisiska och hon på engelska, hon som inte kan engelska alls, inte ett ord!  (hon har berättat det tidigare). Plötsligt så talade vi i tungor...ungefär.   

Så bad hon mig på portugisiska att säga siffrorna på engelska och jag fattade inte ett jota utan sade att jag kan ju säga dem på portugisiska, men åter fick jag veta att jag skulle upprepa dem på engelska. "Men du kan ju inte engelska!" svarade jag och hon ropade My God! igen!  

Sen gick det upp för mig vad det handlade om. De ville kontrollera skattenumret på två språk utifall att jag sade fel på portugisiska för det fanns ingen person som började med namnet Karin i deras rullor enligt skattenumret.  

Det skulle ju vara Astrid! 

Så fort jag sade Astrid Karin Margareta, så föll polletten ner hos damen, den intensiva, "Men du, här finns ingen Margareta alls, men både Astrid och Karin är här!" och så började hon skratta högt, lite småhysteriskt, sen började jag också att skratta jag lika småhysteriskt. Då fick jag veta att det inte fanns några kort klara för vår del ännu. 


"Jag ringer om en vecka igen då", svarade jag och så önskade vi varandra en bra dag och så skrattade vi glatt och högt båda två innan vi knäppte av. Det kändes som att vi två kunde ha hur roligt som helst tillsammans på kalas.

Att lära sig portugisiska är kul, men tålamodsprövande. Så är det när man ska få sitt gratis busskort också.. 

Nu måste jag lära mig att jag heter Astrid på den här ön vad gäller byråkratin och ingenting annat än Astrid. Nästa gång presenterar jag mig som Astrid E. Tandläkaren och familjedoktorn säger också Astrid. Det räcker med det fick jag veta av henne, läkaren.

Det känns nästan som att ha flera identiteter mitt i allt. Hoppas att Margareta håller sig lugn nästa gång jag ringer. Det räcker gott och väl att försöka hålla ordning på Astrid och Karin för min del. Vilken lycka att de har samma skattenummer i alla fall. 

***************


Stenbumlingarna hör förstås till RIM här på andra sidan gränden. Ni skulle bara veta hur snyggt de får till det..

Jodå, jag ska visa, naturligtvis, men någon dag längre fram. 

De ska få jobba på lite till..



LillaSysters färgsprakande november måste få lite färger förstås. Nu i dagarna finns det trädtomater att köpa i de små fruktaffärerna. Den ovanstående bilden tog jag på en levadavandring någonstans högre upp i periferin här på ön. Jag vet var men det är ingen vits att jag berättar det för ni vet ändå inte.. 


                            Getabocken tog emot i Fyrklövern på den tiden det begav sig och vi bodde på Åland

   
Kungsljusen stod där som ljus i backen tillsammans med alla vackra opiumvallmon. Det var sprakande vackert där i början av sommaren. 

Ha det torsdagsbra! 

                                              önskar  Astrid! 😊😍
         


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Öronbedövande