Äventyret framtiden

Bloggvännen BP:s skyltsöndag är här igen.Tiden rinner iväg och jag rinner med, tillsammans med några skyltar idag också.  Den här bilden fick jag av U. här om dagen. Den lär vandra på FB och nu är den här. Precis så där är det ju. Katten vet sin plats. Så det så. Därför kan  man ju inte annat än att älska katter eller hur? Den här skylten är ett misstag i arbetet, så att säga. Jag tog bild av det blommande trädet, kapocken och fick se en liten skylt i den vänstra kanten efteråt, (vid framkallningen)  så fotot får komma med idag. Det är ju en skylt med.. Sen tog jag ett foto igen av skönheten och så ser att jag återigen fick in samma skylt på fotot men nu från en helt annan vinkel. Uppifrån. En envis skylt är det onekligen, den var än här, än där och liksom bevakade mig😉 Men tro inte att jag vet vad skylten vill skylta med, det får jag titta efter nästa gång jag går just där.  Uppdatering: jag gick där igår, en vecka senare efter att jag tog fotot ovan. På skylten står det   Laborator

Lokförare Åke har dragit igång tåget igen och stannat upp här i Funchal för att ta mig med ombord, vilket jag givetvis är väldigt tacksam för. Jag hoppade ombord från Monte Station...😉 (som vanligt vill jag visa gamla fotografier)                                                                 ***************** Där hängde vi, Carl-Hugo, Pontus, Jan, Kurre och jag, ungefär som ett gäng fladdermöss på rad. Ibland var Kalle med och det hände även att Lennart hängde där han också. Fladdermössen och antalet  av dem varierade. Det kunde bli riktigt trångt på hängningsplatsen ibland, men ofta var vi bara två som dinglade där. Kurre och jag. Vi hängde i våra knäveck över räcket med huvudena neråt i den sluttande infarten till garaget på Köpmansgatan 10. Det fladdrade lite extra i håret när någon av bilarna i garaget for antingen ut eller in. Tur att våra mammor inte såg våra vågade lekar. Nedanför oss låg betongen som vi helt koncist kallade till cementen.  Jag minns att jag föll ner en gå

blev minneskortet.. Jag har ju givit mig DEN på att det inte ska bli såå mycket gammalt på lager i bildarkivet, så idag blev det kameran som tömdes på bilder från den senaste veckan... Uppriktigt sagt så var det inte mycket att hurra för men likväl...nu radar jag upp dem, fotona:  Att vi har nått hösten här är ett faktum...det blir fort mörkt på kvällarna och är längre mörkt på morgnarna och så har vi fått lite regn, ett välkommet regn Växterna sträcker på sig på ett annat sätt när de får det himmelska vattnet Nöjda är de nog med min bevattning och gödsling men bäst är det naturliga från ovan     Glimrande fönsterrutor och de tre ljusen hör hemma på fotbollsplan i vår närhet nedanför oss.    Så plingade det på dörren och vem står där med blommor åt en nybliven farmor om inte grannen Z?     Protea för farmor och för Freja..gissa om det kändes fint..     Så tog mitt hjärta ett jätteskutt av glädje när jag såg att ett par gamla grindar har tagits om hand..     Så ska det vara..Precis så s

Det blir en dust idag igen med gamla vackra vykort och andra foton som jag har samlat på mig. Märk väl jag har dem bara i mitt fotoarkiv eller rättare sagt bara här i detta inlägg från och med nu.  Jag har tagit foton av fotografierna som finns på Museu de Fotografia da Madeira här i Funchal, i syftet att ha foton att ta till när jag skrev Jennys brev som hon skrev i Monte år 1907.  Då visste jag inte vad jag behövde och många fotografier blev "över" så nu visar jag dem rakt av så här istället. Butio...har ingen aning om vad Butio betyder. Kanske bara Butio                                                                Jag kan "mitt" Funchal för dåligt för att kunna säga var det här är...                                En känsla får jag av att jag har sett porten till vänster upp i bild men ....                                det kanske var i ett tidigare liv🤨 Marknad är det på gång i all fall..    Han har skördat vindruvor..     I Monte 15 augusti -39 ..Paraplyet

Det här rostiga kärrhjulet stod i Borgboda på Åland för många år sen..   Det är lite speciellt detta med rost. Vi vill inte att någonting ska rosta men likväl så är rost så omtyckt    i många olika sammanhang. I trädgårdssammanhang är rost mycket omtyckt. Det lärde jag mig då vi    sålde bort allt rostigt vi hade i vår trädgård innan vi flyttade hit.    Milda Matilda...jag hade aldrig förstått att vi satt på en mindre förmögenhet vad gällde rostiga saker..   Jag sålde det mesta via Internetauktionen "hemma" på Åland. (nu är hemma här    och här vill jag inte alls ha rost. Här motarbetar jag rosten så mycket jag orkar och kan.😊)    De rostiga sakerna gick åt som smör på heta stenar, ibland till förundrat höga priser..   Vilket jag förstås inte var missnöjd med alls men ändå undrade jag..         Den här påbörjade "rostningen", syns inte längre. Nu "cementerad" i betong på andra sidan gränden.      Uffes föräldrar var samlare och vi fick en del av samlingar

Klockan nio hade vi tid till vår nya familjedoktor Jõao på Saude. Ja, det stämde nog vad gäller tiden men här går det lite till som det vill emellanåt. Där satt vi i god tid tillsammans med andra personer som också skulle besöka honom eller någon annan läkare. Mitt i allt så bara svävar en kvinna in; seglar förbi oss alla och tittar in än här, än där, öppnar dörrar, stänger dörrar.. Så hör hon att någon pratar i telefonen, knackar på och försöker ta sig in, tar sig in... fastän vi och andra var i tur före henne, men hon får hövligt veta att hon måste vänta medan han talar i telefon. En stund senare står hon där igen med örat tryckt mot dörren och lyssnar, pratar högt för sig själv, gestikulerar och går in. Där blir hon säkert i femton minuter. Sen slapp vi in.. Man lär sig hela tiden något nytt på den här ön. Det är tydligen så fräck man ska vara, bara gå rakt på och ta plats. Det fungerade ju. Vi hade redan intalat oss att det blir ett dagsverke detta innan vi slipper in, trots bokad