En vanlig måndag mellan kl 09.00 och 11.00

Klockan nio hade vi tid till vår nya familjedoktor Jõao på Saude.

Ja, det stämde nog vad gäller tiden men här går det lite till som det vill emellanåt. Där satt vi i god tid tillsammans med andra personer som också skulle besöka honom eller någon annan läkare. Mitt i allt så bara svävar en kvinna in; seglar förbi oss alla och tittar in än här, än där, öppnar dörrar, stänger dörrar.. Så hör hon att någon pratar i telefonen, knackar på och försöker ta sig in, tar sig in... fastän vi och andra var i tur före henne, men hon får hövligt veta att hon måste vänta medan han talar i telefon. En stund senare står hon där igen med örat tryckt mot dörren och lyssnar, pratar högt för sig själv, gestikulerar och går in. Där blir hon säkert i femton minuter. Sen slapp vi in..


Man lär sig hela tiden något nytt på den här ön. Det är tydligen så fräck man ska vara, bara gå rakt på och ta plats. Det fungerade ju. Vi hade redan intalat oss att det blir ett dagsverke detta innan vi slipper in, trots bokad tid, men vi hade fel. När den svävande/seglande damen försvann återfann sig ordningen. "Hon hade nog inte alla hästar hemma ", trodde Uffe. Jag tror honom. Det finns ju vildhästar...

Väl inne träffade vi en mycket trevlig ung läkare, som inte alls skulle bli vår familjedoktor fick vi veta, han skulle bara ordna så att vi fick en sådan och rekognosera patienten innan. Lite förvånade blev vi för det är fem månader sedan vi fick veta att doktor Jõao skulle bli vår nya familjedoktor efter doktor Teresa som hade gått i pension, men icke sa Nicke, här fungerar byråkratin lite annorlunda än vad den gör i Norden. 


Men Uffe fick sina medicinrecept förlängda, han fick remiss att kolla upp det som ska kollas upp och jag som inte finns med i rullorna annat än som fru Astrid, ska nog kollas upp senare när vi har fått vår kvinnliga familjeläkare i december eller när det nu blir. Vi ska i alla fall dit den 9 december igen. 

"Jag är inte sjuk och har inte några problem alls" berättade jag "men jag vill förstås höra till familjen Eklund utifall att jag måste ha läkare någon gång." "Exakt" sade Jõao, "så jobbar vi, vi kollar upp dig senare för att se till att du håller dig frisk, haha"..Han har ju humor den killen.😊


Innan vi gick, ville han veta var någonstans i Finland vi var ifrån och då uppstår alltid roliga saker.

För ingen människa brukar veta vad Åland är för någonting. Jag berättade och han googlade och plötsligt så var vi i norra Portugal, nej, nej, högre upp i Europa ska vi .Så småningom kom vi till Sverige och Finland och såg en prick i havet mellan länderna. Där ligger Åland! Pyts heller, inget stämde alls. Var ligger Åland? Det där är ju Märkets fyrland. Joao var nästan uppbragd när han påstod att där kan ingen människa bo! Jodå, det kan det visst det men det är inte där vi har bott, du ska mera österut nu och plötsligt efter att han hade hittat Mariehamn så fixade det sig. Åland ligger kvar! Han googlade sig ända fram till det hus som en gång var vårt.Vi vandrade i trädgården där tillsammans med honom och jag var förvånad över att vi hade de vita bänkarna just där i den delen av trädgården? Tydligen hade vi det år 2009. Minnet är kort, faller lätt bort.

Sen gick vi några trappor ner i huset för att boka tid för vaccineringar av Gripe (influensa) och för Covid, vår sjätte spruta. Men vi fick genast vara med på tåget och sätta oss i kö men varför fick inte vi någon kölapp? Alla andra hade ju...missförstånd som alltid. Vi kom från fel håll..vi kom inifrån huset...om vi hade kommit utifrån så hade vi fått våra kölappar på direkten..Vi fick nummer 31 och 32...och alla fina madeirenses som var där före oss berättade noggrant hur 31 och 32 heter på portugisiska så vi skulle förstå när de ropade upp oss. Gullingar! 

Hjälp fick vi hur mycket som helst från alla håll och kanter. Även om jag svarade på portugisiska att jag vet och tack för hjälpen så fortsatte hjälpandet. Det blev riktigt lustigt på sitt sätt. De ville hjälpa oss på alla sätt och vis, nästan som om de tävlade om vem som var bäst på att hjälpa


En man kom och satte sig bredvid mig, skrattade gott och sade lite skämtsamt och sarkastiskt  "Estrangeiros" främlingar,; han menade oss, men också sig själv. Han ville veta var vi varifrån. Finland, Åland , hela karusellen gick hela varvet runt igen...och så Funchal, vi bor här. Och du är från Italien ,sade jag. Jodå, hur kan du veta det? Jag hör det, jag ser det...Sen visade han sitt palats han bor i här i Funchal, alla fyra våningar med äkta mattor och massor av konst i. Han bor i ett konstmuseum, påstod han men det var ett hem sedan länge. Hans far hade varit diplomat i många länder och samlat på sig än det ena, än det andra. Hur många bilder som helst hade han i telefonen.  Där bor han för sig själv halva året, resten av året bor han i norra Italien. Gud , går du inte vilse ? Nej, det gjorde han inte...talar du inte portugisiska ännu? frågade han på en perfekt portugisiska. Inte särskilt mycket men ganska så bra..Jisses var fick jag det ifrån mitt i allt? Skrytmaja! 


Det är ett äventyr att leva i vardagen här. Det blir inte tråkigt alls. Väl inne hos stickerskorna så fick jag åter lite extra språklektioner när de insåg att jag studerar portugisiska. De vill verkligen att man ska kunna prata portugisiska här. De tittar en djupt in i ögonen när de med eftertryck trycker in de portugisiska orden i skallen på en, kanske med sprutornas hjälp? Lite yr blev jag faktiskt efteråt..

Klockan 11.00 var vi hemma igen efter ett snabbt besök i fruktaffären och i blomsteraffären. 

Man hinner med rätt mycket på två timmar, kunde vi konstatera 

Medan jag skrev det här inlägget så plockade jag en bukett med blommor åt er alla som tittar in idag!

Ha en bra dag alla!


                                                Karin Eklund, Funchal; Madeira

 



Kommentarer

LillaSyster sa…
Ja, verkligen bra jobbat på två timmar! Och många spännande möten blev der. Tack för de vackra blommornas. Ha en lärorik tisdag!

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Öronbedövande