Äventyret framtiden

Bloggvännen BP : s skyltsöndag är här igen och jag hänger med...   Den här skylten är lite speciell. Fotot är inte mitt utan jag har lånat det av Funchal Noticias. Tracker ser vem som helst att bilen heter men under registerplåten hänger en lite babydocka...vilket betyder att det finns en baby i bilen. Ingen skriven skylt alltså.  Benen vinglar hit och dit på dockan enligt tidningen...och ser väldigt levande ut. Alla sätt är bra förutom de dåliga som det heter.      Så till mina egna skyltar...Pestana till höger i bild och en vidundrande utsikt rakt framför..     Vi var på vinprovning. Uppriktigt sagt så minns jag inte om vinet var gott eller inte gott.      Nej nej, så mycket drack jag inte ....😉     Uffe som är mera på alerten än vad jag är, vad gäller vin kommer ihåg att det vita var gott      men att det röda behövde längre lagring.      Det här hände för ett tag sedan så mycket kan säkert ha ändrat och allting     är en smaksak. Om man minns smakerna då förstås😉     Klicka på lä

Lokförare Åke kom hit till Funchal idag igen för att jag skulle kunna hoppa på tåget. Tack för det!  Dagens ord är Spår. Här är man i full fart med att få till en järnvägsräls. Tillsvidare så ser man inget spår av rälsen men... ....lite senare så sitter den där och med god fantasi så kan jag tänka mig att jag är ombord på tåget för att söka ordet spår. Och spåret ligger både framför och bakom. Precis så där som livets spår är... Järnvägsspår brukar man ju också säga om räls.. Lite sökt blir det här förstås men vad gör jag inte för att få visa de gamla vackra fotografierna av tåget på Madeira, det som en gång var. Fotografierna är i sig ett spår av en svunnen tid. Faktum är att jag till att börja hade tänkt visa eldens spår här på Madeira, men så bestämde jag mig för något helt annat, jag blir så eldfängd bara jag tänker på det så jag håller mig till någonting helt annat som har lämnat spår efter sig, spår som har klingat högt och ljudligt över hela världen sedan dess i flera hundra

Nej, jag kan inte franska...även om jag var intresserad av att kunna det en gång i tiden, men det blev aldrig studier i franska för min del. Livets vardagsstudier kom emellan. Äktenskap, barn, hundar, katter och hemlagat äppelvin som det heter i visan..Ungefär så. Ja, något vedträ  åkte in i kakelugnsbrasan också.. Men jag har sjungit lite grann på franska och jag blev påmind om det härom dagen...Làmour est bleu hördes någonstans ifrån där jag gick på stan i tisdags, på väg hem från språkkursen. Självklart så spratt det till lite grann i minnenas kvarter. Jag sjöng med och brydde mig inte det minsta lilla om att folk tittade lite konstigt på mig. Ja, visst jag borde kanske ha sjungit på portugisiska istället " O amor é azul" men det blev inte så  Sen gick tankarna som de alltid går, de far iväg än hit än dit och plötsligt så befann jag mig på Ståthöga i Norrköping med vattenfärger framför mig för nästan trettio år sedan. Vi hade en lärare i färgterapi. Sånt behöver man kunna

Då tar jag tag i några av de samlade vykorten och fotona igen som jag fick på lager efter ett brev skrivet i Monte år 1907 . Jag märker att jag har samlat många gamla vykort och foton på lager i min iver att ha att ta till när jag skrev/renskrev Jennys brev.   Så nu får ni som tittar in här komma med till ett drygt hundra år gammalt Funchal...      Sé-katedralen syns i bakgrunden. En vacker segelbåt ligger till ankars i hamnen.Till höger i bild transporterar man säckar av något slag.    Ribeira de Santa Luzia ...längs den går vi nu och då. Nu ser det annorlunda ut men den känns igen                                Costumes: betyder sedvänja ...men vad mannen har i korgarna vet jag inte.                                Själv är jag lite brydd vad gäller costumes...undrar om mannen har något med                                sömnad att göra, costura betyder sömnad, costureiro : damskräddare.                                Vet någon som läser det här så får ni gärna berätta det för mig. 

I måndags morse vid frukostbordet berättade jag för Uffe att det låg en skruv på golvet på min sida av dubbelsängen när jag steg upp. Jag såg den när jag yrvaket svängde mina ben över sängkanten. Jag tog upp den och lade den på mitt sängbord. Uffe var redan uppe då när jag vaknade. Sånt ska man inte berätta åt Uffe. 🙄 Han fick en väldigt road blick och jag visste vad den betydde..." farmor har tappat en skruv ." Kvällen innan fick jag veta, när jag kände mig lite öm i hela kroppen av min roddtur på Kettlern samma morgon och små-beklagade mig lite skämtsamt över att det tar på att bli farmor. " .Njaa...det är i huvudet som felet ligger! "  "-Vad då tycker du att jag är dum?  " "Nej, det sade jag inte, jag sade att du har fått fel i huvudet . " "Vad då fel i huvudet?"   "Sånt där fel som alla kvinnor får när de får barnbarn. Alla skruvar lossnar..ungefär."   Jag storskrattade, för visst är jag lycklig. Jag ler dagarna i ände o

I lördags den 28 september var det trettio år sedan Estoniaolyckan.  Jag steg upp i sedvanlig ordning någon gång vid tre-fyratiden den morgonen;  gick en trappa ner till bageriet. Hela tiden kännande att det var som om ett lock låg över mig och överallt, något fanns i atmosfären som inte kändes bra alls.  Jag satte igång degarna för jäsning och medan de jäste så slog jag på radion för att lyssna på nyheterna och då fick jag veta. Radio Åland sände nyheter non stop. Estonia hade sjunkit med nästan 1000 personer ombord. (852 personer omkom)  Ålands Centralsjukhus var inkopplat, en del av dem som hade räddats fanns på ön. Jag minns inte tiderna alls längre men känslan finns starkt kvar av det som hände då. Det där overkliga vacuumet, den där gastkramande känslan och frågorna om hur många som klarade sig, hur många som drunknade. Fanns någon med som jag kände, någon släkting etc..frågor som säkert väldigt många ställde just då. Tankarna gick till alla dem som var med ombord under olyckan,