Det är trettio år sedan...
I lördags den 28 september var det trettio år sedan Estoniaolyckan.
Jag steg upp i sedvanlig ordning någon gång vid tre-fyratiden den morgonen; gick en trappa ner till bageriet. Hela tiden kännande att det var som om ett lock låg över mig och överallt, något fanns i atmosfären som inte kändes bra alls.
Jag satte igång degarna för jäsning och medan de jäste så slog jag på radion för att lyssna på nyheterna och då fick jag veta. Radio Åland sände nyheter non stop. Estonia hade sjunkit med nästan 1000 personer ombord. (852 personer omkom) Ålands Centralsjukhus var inkopplat, en del av dem som hade räddats fanns på ön. Jag minns inte tiderna alls längre men känslan finns starkt kvar av det som hände då. Det där overkliga vacuumet, den där gastkramande känslan och frågorna om hur många som klarade sig, hur många som drunknade. Fanns någon med som jag kände, någon släkting etc..frågor som säkert väldigt många ställde just då. Tankarna gick till alla dem som var med ombord under olyckan, till alla dem som hjälpte till, räddningspersonal osv osv. De slet, allt var förtvivlat.
Min anställda R-M kom på jobb och vi jobbade, bakade ut, gräddade, packade och allt som fanns att göra innan utkörningen av brödet till affärerna. Hela tiden var vi uppkopplade till nyheterna, hörde alltmera om vad som hade hänt. Egentligen visste ingen riktigt exakt vad det var som verkligen hade hänt men att det hade hänt var ett faktum. Det var en stormig och mycket mörk natt. Mörk i flera bemärkelser.
Senare fick vi veta allt..Jag tänker inte gå in på olyckan som så. Klicka på länken högst upp i inlägget om det finns intresse att läsa mera.
Mindre än en vecka senare, den 2 oktober, var jag med ombord på Albanus som var på väg till strömmingsmarknaden i Helsingfors. Där skulle jag laga mat åt riksdagsledamöterna och ledamöterna från Ålands lagting följande dag. Ombord hade vi marknadsprodukter för ålänningar som deltog i marknaden . Skeppet var fullastat...
Vi få (minns jag rätt så var vi sex personer) som var ombord på Albanus just då, tog en liten omväg och stannade till vid olycksplatsen utanför Utö, där Estonia låg på botten. Havet låg lugnt, stilla..knappt en våg krusade ytan. Höstsolen sken...
Den natten olyckan skedde såg havet helt annorlunda ut.
Vi hade blommor med oss och vi sjöng en psalm tillsammans när vi lade ut blombuketten med de åländska färgerna i vattnet för att hedra alla dem som omkom under den ödesdigra natten. Så många ord sades inte, ord fanns inte...vi grät stilla, var allvarsamma.
Sen åkte vi för motor vidare mot Helsingfors och de uppdrag vi hade där.
"The show must go on.." men vi sade knappt ett ord under resans gång, vi var alla försjunkna i våra egna tankar.
Jag tog flyget hem till Åland igen på kvällen den 3 oktober efter att jag hade gjort mitt jobb ombord. Albanus stannade kvar några dagar till innan hemfärd och då med en finlandssvensk skolklass ombord.
Kommentarer
Vi var i New York för några år sedan och besökte minnesplatsen och muséet efter terrorattackerna 11/9. Oerhört gripande och minnesvärt och jag kan tänka mig att minnesplatsen för Estonia-katastrofen väcker samma känslor hos många.
Fint och personligt skrivet <3
Kram
det var väldigt tragiskt. Det där känner jag igen som du beskriver, hur väl som helst. Även jag tänkte i samma banor...vi var nog många som gjorde så, tänkte att det kan inte hända så direkt på. En självbevarelsedrift skulle jag tro. Rädslan fanns inom oss, helt säkert. Terrorattackerna och den 11 september går aldrig ur skulle jag tro. Det var för hemskt, ondsint, grymt..
ja, sånt sitter i, vi kände nog alla av det i atmosfären ...det var stor sorg över Norden just då.
Tack ! 💗
Kram
Vi har nog alla minnen från detta.
/åsa
ja, vi har nog alla minnen från den här händelsen. Utan vidare. Jag åkte nog stor färja ett kort tag efteråt men jag minns att jag kände ilska över storleken på fartyget, på hotellanläggningen till havs...de är inte riktigt verklighetsnära de stora kolosserna. Tänker på det nu och då när vi ser de stora kryssningsfartygen som kommer hit och kan ta närmare 10 000 personer ombord. Det finns ingen som helst möjlighet att rädda alla om det skulle hända en olycka. Ingen möjlighet..Långt ifrån. Otäckt är det.
Ha det gott!
ja, vissa dagar minns man mera än andra. Overklig var känslan när vi lade ner blommorna i det lugna vattnet...
Det var en självklarhet att vi skulle hedra dem som fick sin grav i havet.
Kram
Vilken fin historia om när ni var vid olycksplatsen...
Kram till Dig!
Kram
det gör man verkligen inte..jag gissar att din mammas födelsedag kom lite i skymundan en sådan dag. Det var ju väldigt många svenskar som omkom.
Tack!
Kram till dig med!😊
man glömmer inte, det går inte. Det var overkligt fastän fruktansvärt verkligt.
Tack; det var naturligt att vi alla ville dit och lägga blommor och hedra dem alla som fick sin grav där.
Kram
exakt, det är dagar som var overkliga, trots den grymma verkligheten..Vi blev alla rejält omskakade och fortfarande finns allt kvar på något sätt.
det finns inte ord för den dagen...jag reste med en bamsefärja ett tag efteråt och man märkte bra att folk var skakade och rädda så fort det lite lite krängde till..
Tack Anna!
Kram
ja, det var Kent Härstedt och en kvinna vars namn jag nu har glömt bort. De kom till Åland med helikopter minns jag..hjälpte varandra att överleva i räddningsflotten.
Tack!
Kram
Läser och ser ofta på nätet angående olyckan, känns som om det bara gått kanske 10 år om ens det.
Ha en fin kväll nu.
ja, det var en hemsk händelse, hemskare än hemsk.
Det är viktigt att kolla upp utvägarna genast när man kommer ombord på sådana kolosser.
Det känns inte så längesen men antagligen för att vi bär allt detta med oss ännu.
Ha en fin kväll du med!
Kram från Tove
💖
det är intressant hur man ändrar på verkligheten. Jag minns också lördagen då Palme mördades, inslaget i morgonnyheterna på tv-n...jag höll på att bädda och så sade jag rakt av , att nu har ni fel på datum, det är inte första april idag..jag bestämde mig för att de inte hade ordning på tiden alls. Sen gick det upp för mig vad som hade hänt..
Jag är här hela dagen, säger allt. Den typen av människor är ofta så trygga i sig själv och finns där för andra. Härligt.
Vi förlorade några estniska vänner och estniska släktingar i olyckan och minns hur vi hoppades och önskade att de skulle finnas med på listan över de som överlevt. Tre fanns på listan, men inte de övriga. Döttrarnas pappa, med estniskt ursprung, var väldigt engagerad i hjälparbetet och fanns vid terminalen i Värtan för att hjälpa och stötta.
Minns så väl även idag resan vi gjorde med Estonia från Tallin till Stockholm veckan innan hon sjönk. Då var det helt ok. väder men jag vet att jag tyckte fartyget kändes skraltigt. Bara en känsla. Ja, detta datum kommer alltid att finnas med mig.
Väldigt trist är ju också att man nog inte kommer att få veta vad som orsakade olyckan. Något som kraftigt påpekades av överlevande vid en högtidliga minnesceremoni som ägde rum vid Estoniamonumentet på Djurgården.
Kram
Estonia går nog aldrig ur oss som fanns på sidan om...
Orsaken till själva olyckan tog hon med sig i djupet. Vi som finns här ännu får spekulera...det finns många olika orsaker som har nämnts jag vet att de andra stora kryssningsfartygens befälhavare som var med i närheten ute på havet var förundrade över att Estonia gick på så hög fart...att bogvisiret var öppet ..ja, det finns funderingar som vi inte får veta sanningen om. Nu har det gått trettio år sen och allt som var då. Ibland får man inte veta sanningen. Det kanske var flera orsaker ...
Ha det gott!
Kram
Jag tycker att man ska lämna gravplatsen i fred nu efter så många år.. För mig är det också en grav. Vi från Åland är vana med att många får sin grav i havet och propsar inte på att man ska få hem de sina ur djupen..Sorgen finns och sörja kan man oberoende av. Jag har ingen gravplats att gå till här vad gäller mina "egna". Men jag har dem med mig ändå..De finns ju inom mig, runt omkring mig. Så tänker jag och jag vill också att askan efter mig ska spridas i havet..
Varm kram till dig med, tack själv!