Det är trettio år sedan...

I lördags den 28 september var det trettio år sedan Estoniaolyckan. 

Jag steg upp i sedvanlig ordning någon gång vid tre-fyratiden den morgonen;  gick en trappa ner till bageriet. Hela tiden kännande att det var som om ett lock låg över mig och överallt, något fanns i atmosfären som inte kändes bra alls. 

Jag satte igång degarna för jäsning och medan de jäste så slog jag på radion för att lyssna på nyheterna och då fick jag veta. Radio Åland sände nyheter non stop. Estonia hade sjunkit med nästan 1000 personer ombord. (852 personer omkom)  Ålands Centralsjukhus var inkopplat, en del av dem som hade räddats fanns på ön. Jag minns inte tiderna alls längre men känslan finns starkt kvar av det som hände då. Det där overkliga vacuumet, den där gastkramande känslan och frågorna om hur många som klarade sig, hur många som drunknade. Fanns någon med som jag kände, någon släkting etc..frågor som säkert väldigt många ställde just då. Tankarna gick till alla dem som var med ombord under olyckan, till alla dem som  hjälpte till, räddningspersonal osv osv. De slet, allt var förtvivlat.

Min anställda R-M kom på jobb och vi jobbade, bakade ut, gräddade, packade och allt som fanns att göra innan utkörningen av brödet till affärerna. Hela tiden var vi uppkopplade till nyheterna, hörde alltmera om vad som hade hänt. Egentligen visste ingen riktigt exakt vad det var som verkligen hade hänt men att det hade hänt var ett faktum. Det var en stormig och mycket mörk natt. Mörk i flera bemärkelser.

Senare fick vi veta allt..Jag tänker inte gå in på olyckan som så. Klicka på länken högst upp i inlägget om det finns intresse att läsa mera.

Mindre än en vecka senare, den 2 oktober, var jag med ombord på Albanus som var på väg till strömmingsmarknaden i Helsingfors. Där skulle jag laga mat åt riksdagsledamöterna och ledamöterna från Ålands lagting följande dag. Ombord hade vi marknadsprodukter för ålänningar som deltog i marknaden . Skeppet var fullastat...

Vi få (minns jag rätt så var vi sex personer) som var ombord på Albanus just då, tog en liten omväg och stannade till vid olycksplatsen utanför Utö, där Estonia låg på botten. Havet låg lugnt, stilla..knappt en våg krusade ytan. Höstsolen sken... 

Den natten olyckan skedde såg havet helt annorlunda ut. 

Vi hade blommor med oss och vi sjöng en psalm tillsammans när vi lade ut blombuketten med de åländska färgerna i vattnet för att hedra alla dem som omkom under den ödesdigra natten. Så många ord sades inte, ord fanns inte...vi grät stilla, var allvarsamma.

Sen åkte vi för motor vidare mot Helsingfors och de uppdrag vi hade där. 

"The show must go on.." men vi sade knappt ett ord under resans gång, vi var alla försjunkna i våra egna tankar. 

Jag tog flyget hem till Åland igen på kvällen den 3 oktober efter att jag hade gjort mitt jobb ombord. Albanus stannade kvar några dagar till innan hemfärd och då med en finlandssvensk skolklass ombord.  

Efter Estoniaolyckan blev ingenting som tidigare. Mycket förändrades vad gäller säkerheten ombord på alla fartyg och färjor, skeppslistorna blev minutiöst skrivna, fartygen gick inte över Ålands hav när stormarna var för stora.  Säkerheten skärptes. Vi hade alla fått oss en tankeställare om hur skört livet är. Många människor var rädda att ta sig över havet, haven..det tog tid innan det mesta blev sig mera likt igen.

Karin Eklund, Funchal, Madeira