Äventyret framtiden

Var det inte Mary Poppins som sjöng det?  Hur som helst så är det nog lite socker i botten som behövs... Jag har tagit till mig den traditionen som finns här på Madeira, att tillverka likörer till julen och som vi ger bort i gåva åt grannarna. Det fick jag lära mig den första julen här i huset av sötaste grannfrun Z. Då kom hon med tre flaskor likör åt oss. Jag trodde knappt mina ögon. Så mycket! Sen fick jag veta att det är tradition här på ön att man lagar likör och delar med sig. Plus en massa annat gott och hembakat. Sagt och gjort , det gjorde  jag redan året därpå (apelsinlikör) och naturligtvis så har jag gjort likör i år också.  Jag har "likörat" till livet med plommon, med blåbär och banan i år.  Allt för att ge bort. Faktum är att jag/vi inte blir ensamma givare. Vi har fått både plommon, blåbär och banan av goda vänner/ goda grannar. Så indirekt är vi flera som ger bort och som också får ta del av den delen av likören som de har givit bort. Det blir ett bu...

Elin och Elina är det förstås att se rådjur i snön här.  Det finns nämligen varken det ena eller andra av den sorten här på ön i Atlanten.  Snö ibland högt uppe bland topparna, men sällan.. Rådjur aldrig men när vi bodde på Åland var rådjuren vårt ständiga besök.  Under vintern varje dag flera gånger om Jag är så glad för att jag har fått vara med om dem och på så nära håll som på vår tomt framför våra ögon. Ja, jag vet...men inte alls för min del. De var inte jobbiga alls. Jag njöt av dem alla dagar.. de kände sig trygga med oss, hos oss, vi trivdes tillsammans. Nej, de åt inte någonting i trädgården när vi var hemma. Reste vi hit till Madeira, så hjälpte de till lite grann med att hålla "bergenian " i skick.     Vi matade dem. De lärde sig att när jag hade slagit handen i botten på hinken som jag bar ut      mat i till dem, så visste de att maten var serverad. Några minuter senare var matgästerna samlade     "Vår " fina Tajger län...

 av att dela med mig.  Henrique Franco, Menina dos Tabaibos, år 1923 Det var en självklarhet i min barndomsfamilj, som man gott och väl kunde räkna till fattig vad gällde det ekonomiska och det materiella, att vi delade med oss av det vi kunde dela med oss av till den som behövde det. Det var rätt så många som fick plats vid vårt matbord i middagstid, inte samtidigt men sammanlagt. Satt vi och åt och det knackade på dörren så bjöds den personen in för att sätta sig ner och äta tillsammans med oss. Det hörde till. Det var inget märkligt med det. Maten räckte till, vi delade ljuvt och lätt. Vi var rika på vårt sätt.  Så har det fortsatt för mig också genom livet. Jag har aldrig varit rik men rik nog att dela med mig av det överflöd jag har och har haft. Troligen är det en prägel förstås, eftersom jag har vuxit upp på det sättet. Bakade mamma bröd, fick jag gå med ett par kakor till grannen/grannarna. Ett tag efteråt gjorde de någonting liknande, vi fick någonting vi också. ...

Bloggvännen BP förvaltar Skyltsöndagstemat och jag hänger på som vanligt men även idag med en egen reflektion som jag känner mig triggad till tack vare Anna i Portugals kalenderlucka från den 6 december.  Citatet hon delade med sig då ser ut så här:  " En av de största friheter som finns är att välja hur vi ska reagera på olika saker". I och för sig så reagerar jag väldigt spontant, vilket betyder att mina beslut ofta blir snabba och direkt komna ur den första magkänslan/ryggradskänslan som uppstår. Det hör troligen till min personlighet. Men sen finns det förstås beslut som måste få ta lite tid, naturligtvis När jag läste Annas inlägg så kom jag ihåg mina försök att få uppehållstillstånd/bli resident här på Madeira. I vanlig ordning och med hjälp av vår fastighetsförmedlare som talar portugisiska och kan allt det som måste till för att man ska ha alla sina papper i ordning då man flyttar hit på heltid så kom vi så småningom fram till den dagen då vi lämnade in våra ansökni...

Lördag betyder Hoppa på tåget och ord-destinationen är FÖNSTER.  Spontant tänkte jag " Ett fönster mot världen" när jag såg ordet som Tove gav oss när hon var med på tåget.  Jag ser mig själv stå i ett fönster där jag ser ut mot övriga världen. Då inte enbart på de allra närmaste omgivningarna runt omkring mig, utan också de omgivningar som hör till hela världen med alla folkkulturer, språk, traditioner, religioner osv. Inte bara på det värdsliga, utan även bortom...    Anki Lind heter konstnären som har målat katten som tittar in genom ett fönster.Eller om det är ut?  Vi är ju alla samma slags människor men danade på olika sätt och vis, så oerhört intressanta, var och en av oss.  Jag ska inte spinna vidare på allt vad min hjärna "fabricerar" just nu, den är i en tid av filosoferande, den vill att jag ska skriva, skriva, kanske för att tömma allt det den har lagrat på under en lång tid. Den vill ut med frustrationer, med kärlek, med sorg, upplevelser osv......