Jag har aldrig blivit fattig...

 av att dela med mig. 

Henrique Franco, Menina dos Tabaibos, år 1923

Det var en självklarhet i min barndomsfamilj, som man gott och väl kunde räkna till fattig vad gällde det ekonomiska och det materiella, att vi delade med oss av det vi kunde dela med oss av till den som behövde det. Det var rätt så många som fick plats vid vårt matbord i middagstid, inte samtidigt men sammanlagt. Satt vi och åt och det knackade på dörren så bjöds den personen in för att sätta sig ner och äta tillsammans med oss. Det hörde till. Det var inget märkligt med det. Maten räckte till, vi delade ljuvt och lätt. Vi var rika på vårt sätt. 

Så har det fortsatt för mig också genom livet. Jag har aldrig varit rik men rik nog att dela med mig av det överflöd jag har och har haft. Troligen är det en prägel förstås, eftersom jag har vuxit upp på det sättet. Bakade mamma bröd, fick jag gå med ett par kakor till grannen/grannarna. Ett tag efteråt gjorde de någonting liknande, vi fick någonting vi också. Man gav och man tog. Det kändes aldrig som ett tvång, det kändes hur naturligt som helst. Man delade med sig för att man ville göra det av hjärtat.  

Henrique Franco, A blusa azul- 1920

Så gör jag än i denna dag och jag har aldrig räknat med att få någonting tillbaka, men jag får, kanske inte av den som har fått något av mig/ av oss, men av någon annan. Man brukar tala om karmalagen. Man får igen det man ger, oberoende av om det är bra eller dåligt. 

Så tänker jag förstås inte när jag delar med mig, men visst känner jag till orden som så och vad de betyder. Mina barn fungerar likadant, det är en självklarhet för dem också att dela med sig åt andra. 

Henrique Franco

Att mina tankar rör sig  i de här banorna kom sig av att jag läste Anna i Portugals julkalender från den 8 december om när Djävulen träder in.

När någon har dött och otrevliga arvstvister uppstår. Jadå, jag har varit med om det, även om jag avsade mig mitt arv efter mina föräldrar men jag har ärvt på annat sätt och funnits på nära håll vid andra som har ärvt och har varit med om mycket fula händelser.  

På Åland heter det att när Gud kommer med döden, kommer fan med arvingarna. Och nog är det så många gånger. Jag har också varit med om att folk "ärver" redan innan någon har dött, att de går omkring i sina föräldrars hem och ser ut vad som ska bli deras, som de räknar till sitt redan innan föräldrarna har dött, ibland många år innan.  Girigheten lyser ofta i ögonen på dem. 

Jag vet inte särskilt mycket om denna velourgubbe men han har tagit av sig ett djurhuvud..

Man kan inte räkna med att man äger det som ens föräldrar äger; man har inte rätt till någonting innan och inte ens efteråt innan dödsboet är uppklarat. Då gäller lagen och den ska följas. 

Avundsjukan, missunnsamheten som uppstår många gånger är så deprimerande, så mördande sorglig. Hur många familjer är det inte som har splittrats på grund av arvstvister ? Hur många är inte de advokater som har blivit rika på kuppen när arvingar strider. Jag har vänner som är jurister och de har berättat rätt så skrämmande saker om hur det kan bli när någon dör och arvet ska fördelas. Strider kostar när jurister ska med in i det hela för att reda upp och kvar står oftast arvingarna där utan att ha fått varken det ena eller andra på grund av sina girigheter/stridigheter. 

Francisco Franco, Adão e Eva 1923

Jag ärvde en fastighet med ett hus fullt av mångt och mycket. Jag var inte släkt med den döda men hon hade testamenterat en stor del av allt det hon ägde åt mig och min familj. Hon tog mig handgripligt till sin dotter när jag följde min riktiga mor till graven.  H.  steg rakt ut från bänkraden i gången där jag gick bakom kistan, hon tog min utsträckta hand och så sade hon, att nu blir du min dotter! Min riktiga mor och H, hade känt varandra i många, många år och brukade skämta om att de hade en dotter (mig) tillsammans. 

Jag fanns bredvid H.  redan många år innan den händelsen och senare ända till hennes sista andetag som jag andades tillsammans med henne. Jag höll henne i handen när hon släppte greppet om livet. Vi var de bästa vänner, vi blev som mor och dotter.

Finaste H, du finns i mitt hjärta för evigt! 

Vi höll auktion på allt lösöre och många kom för att ropa in saker. Själv stod jag i den ärvda trädgården och serverade kaffe och bröd för den som ville ha förfriskningar och blev åskådare till ett teaterspel av sällan skådat slag. Att folk ropade sig hesa på att få köpa en potatishacka, en yxa och liknande för mycket mera pengar än vad de kostade i affären, det kunde jag ta. I auktionsstridens hetta tappar man ofta besinningen för att man vill/ska vinna budet, ja, det blir rent ut sagt komiskt. 


Men när det stiger fram en människa ur en hop och ropar "att den där saken fick den döda av mig, den är min! "och sedan kräver av auktionsförrättaren att hon ska ha den, då är det inte roligt längre. Då blir det enbart absurt. Givet är givet. Så tänker i alla fall jag. Har jag givit något åt någon så är det inte mitt längre, inte ens i tanken. Det hände rätt mycket underligt under den auktionen där auktionsmäklaren såg helt ställd ut ibland. Han såg rådfrågande på mig och jag sade låt det gå, jag bryr mig inte, bara för att auktionen skulle kunna fortsätta. 

Saker har aldrig ägt mig

Till och med en gammal ganska liten gravsten som hade hittats på vinden fick en man att börja gråta. Han kände inte alls den som hade dött över hundra år tidigare, inte ens H. hade gjort det, men likväl så kände han släktskap och gjorde en stor affär av gravstenen som inte alls var med till försäljning av dödsboet. Den kom fram i misstag när de som assisterade bar ut saker som skulle auktioneras ut. 

Men i samklang med auktionsförrättaren lät vi mannen få gravstenen.  Med båda armarna runt stenen, efter en död person som han inte kände alls, ingen av oss gjorde det, gick han gråtande därifrån. Han ansåg, på grund av ett visst släktskap med den döda, att det var han som skulle ha ärvt allt det vi hade gjort. Vilket skådespel jag fick vara med om . Det blev både skrattretande och patetiskt men framför allt mest sorgligt ändå.  När alla hade gått hem efter auktionen satt kvinnan som ropade att hon skulle ha det som hon hade gett, kvar i trädgården, väntande på skjuts. Hade hennes ögon kunnat mörda mig då, så skulle inte det här inlägget alls ha blivit skrivet. 

Vilken avundsjuka vi fick känna på för att vi hade ärvt det andra människor ansåg att vi inte skulle ha ärvt. 

Vi var oskyldiga.  Det var inte vi som hade skrivit testamentet, det var den som hade dött som hade gjort det. Det var hennes sista vilja det handlade om. Hon ville ha det så. 

Men vettet försvinner sådana här gånger hos folk som tror sig veta och anser hur det borde ha varit. Så mycket fulhet som vi fick vara med om, så mycket elakhet, så mycket förtal som inte stämde alls. Jag tycker enbart synd om dem som fungerar så. Det är människor, fattiga i själen som är så giriga att de tappar vett och sans. 

Jag  tänker inte ta upp de arvstvister som Uffe har varit med om. De var riktigt, riktigt otrevliga. Det finns människor som blandar sig i sådant de inte har någonting att göra med alls, tråkigt nog.

Människan är ett troll många gånger, ett girigt troll. Det de där trollen inte förstår är att de sårar andra djupt mitt inne i en sorgeprocess som arvingen har. Saker betyder ingenting alls när en kär anhörig har dött men att sedan också kämpa mot den här typen av girighet och ondska är bara för mycket. Folk borde veta hut!  

Det är sådana stunder jag stiger åt sidan för att bara titta på och tänker att det man sår får man skörda. 


Den som har dött tar ingenting med sig dit den går. Detsamma gäller oss alla. Vi som lever nu kan inte heller ta någonting med oss den dagen det är dags .

Men vi kan om vi vill, lämna vackra minnen efter oss hos andra, om vi förstår att ta vara på livet, fylla det på rätt sätt utan att ha allt det där materiella i högsta prioritet som ändå inte kan ge oss den där eftertraktade lyckan. 

Rikedom finns på ett helt annat plan. Den rikedomen ryms i hjärtat och den har en förmåga att växa mera man delar med sig av åt andra av den . 


Så här blev det idag. Jag bara lät "pennan" gå..

Fotona är dels från ett konstmuseum i vår närhet. Bröderna Franco var skickliga konstnärer. Jag ska gå dit igen, tanka mig ordentligt av det vackra, fina som jag vet att finns där av deras konst och dela med mig av åt er andra. 

De andra fotona tog jag den 21 juli i år då vi gick en levada nära Camacha, Uffe och jag. 


                                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira


Kommentarer

Veiken sa…
Tack för en tänkvärd artikel som visar både på människans vackra sida och den fulaste sidan.
Min mormor sa alltid att: I en knuten näve kommer inget, men i en öppen hand kommer vänskap, kärlek och materiella ting.
Många borde läsa det du skrev!
Veiken,

Tack! 🤍

Så fint sagt av din mormor och så sant! Det är som handen med sanden, får sanden ligga i den öppna handen, så hålls den där, knyter man handen sipprar sanden ut mellan fingrarna.
Tack igen Veiken!
Tove sa…
Det är något med ordens innebörd som du valde och satte samman!
Det är något med bildernas innebörd!
Kvinnan med händerna i knät - det avtagna djurhuvudet - killen med hönan i famnen - och naturens skönhet. Det är mörkt och det är ljust - det är rikt.
Vilken rikedom att få en fortsättningsmamma
💓


Tove,

Ja det är något, helt rätt. Jag ser det själv när jag läser och ser nu i efterhand på inlägget. Det är livet kanske?
Ja, H var en rikedom, så roligt vi hade tillsammans, så mycket gråt vi grät tillsammans..
Tack Tove! 🧡
femfemman sa…
Mycket tänkvärt i detta.
Är kanske inte så bra att dela bord med Sandra. Mest därför att det numera aldrig kommer någon och knackar på . Synd att det är så.
Arvstvister har jag sluppit. Min bror fick köpa gården till taxeringsvärde, när min far dött. Min mor bodde kvar där i mer än tio år... och det var först när hon dött som jag fick betalt för min del. Spelar roll! Jag har ju alltid haft min barndoms stenar att återvända till. Avundsjuk har jag varit på många. Har ärvt det efter min mor. Har ställt till det. Så mycket att jag har en tjugo år gammal konflikt med en svägerska... gift men makens bror. Så kan det gå . Kram
femfemman,

tack!
Det är så dagens värld ser ut, nästan ingen knackar på hos den andra längre, nu ska det bjudas. Spontaniteten har försvunnit till stor del, tyvärr men jag är glad att det hittar folk hit till oss, någon gång nu och då utan att det måste bjudas innan.
Ja, så är det i de flesta fall om det är ett föräldrapar. Man får ärva när de båda är borta.
Exakt, man har sina barndoms stenar, det räcker gott och väl med dem.
Avundsjuka ställer till absolut. Du är så härligt rakt på , en bra egenskap som jag gillar. Vi har våra sidor, var och en av oss.
Kram
Gunnel sa…
Vilken fin berättelse! Tyvärr är det nog inte så ovanligt med arvstvister. Även om de aldrig besökt den döde när den levde anser de sig ha rätt till många saker. Jag begriper inte hur de tänker. De blir nog helt blockerade i hjärnan och det är bara snikenheten och habegäret som finns kvar. Jag har tack och lov aldrig behövt vara med om sådana tillfällen. Min syster och jag delade upp efter mor och far i samförstånd. Varför måste man kivas?.
Gunnel,

tack! Ja, tyvärr är det så, mera vanligt än ovanligt skulle jag nästan våga säga. Nej, jag förstår det inte heller, helt obegripligt.
Det handlar ju bara om saker. Vi fick se många underligheter när Uffes föräldrar dog, helt ofattbara egentligen. För egen del vad gäller mina föräldrar var det inget problem alls. Nu avsade jag mig mitt arv men jag är säker på att mina bröder och jag ändå skulle ha fixat det bra. Samförstånd är det bästa, absolut!
Paula sa…
De som minst har är de mest generösa. Själv tycker jag om att dela med mig, oftast är det små banala saker som jag ändå vet glädjer mottagaren. Och framför allt har jag efter att jag slutade jobba insett att det bästa jag kan ge andra är tid. Så många ensamma människor som blir så glada för fika- eller promenadsällskap. Det kostar mig inget, tvärtom, det ger mig glädje att umgås med andra. Men då får man förstås välja sällskap själv, de ständigt klagande kommer inte i min åtanke. Tack för en intressant läsning, jag kan inte relatera till just någon situation som liknar din, har inte ärvt någon annan än min mor som inte ägde något av värde. Boförrättaren kom lätt undan kan man säga, dessutom kunde jag inte frakta några större minnessaker då jag redan hade flyttat till Sverige. Lika illa blir det när jag en dag sluter ögonen, minnen är det enda jag lämnar efter mig. Det får duga så. Kram
Paula,

så är det. De som minst har är mest generösa. Det är kanske därför som de har minst ..Jag delar gärna med mig, har inget som helst problem med den biten och då handlar det förstås om det jag kan dela med mig av.
Tid är det bästa att ge åt någon annan, man får själv samtidigt, så rätt så.
Givetvis måste man välja...
Det är ju det bästa att inte ha mycket att lämna efter sig, mycket lättare för alla dem som finns kvar. Minnen är det bästa.
Det duger, lita på det. Jag lever på minnen som andra har lämnat efter sig.
Kram
Varmaste tack vännen för den reflektionen. Och berättelser från ditt liv. Förstår precis vad du menar med otacksamhet och girighet, fy satan vad det är obehagligt. Kram
Anna i Portugal,

Tack själv för att du triggar igång mig!
Ja, det är fy satan så obehagligt, kan bara hålla med. Så utarmande av själen.
Kram
BP sa…
Spontant höll jag på att skriva "det är därför det är så viktigt med ett testamente". Men sedan skrev du att det fanns ett. Ja, ja...

Intressant läsning även om jag heller inte varit med om en situation som liknar din. Men arvstvister händer uppenbarligen inte bara bland miljonärer där alla hustrur slåss om miljonerna. Och vem påstår att pengar gör en lycklig? Okej då, de kan vara ett gott sömnmedel, men ändå.
Susjos sa…
Hualigen säger jag, men anar att det går till så, med arvstvister! Som tur var, så hade min mamma och pappa inte så mycket för oss syskon att dela på, vi delade upp de små sakerna som fanns ganska enkelt, gudskelov!
Må så gott!
Kram
BP,

ja, det är viktigt med testamenten och det har det de facto funnits i alla de sammanhang som man ändå har stridit..Folk är från vettet ibland. Bara att konstatera.
Jag gissar att de flesta situationer ser olika ut, det som ser lika ut är de som vill ha som inte ska ha etc..Tack och lov så finns det lysande bra undantag.
Susjos,

ja, det är verkligen hualigen. Inget roligt alls.
Det är det bästa tänkbara så som du beskriver det. Inget bråk alls.
Må så gott du med!
Kram!


wiper sa…
Det var verkligen en fin berättelse från din barndom. Att dela med sig är aldrig fel, så fin familj du växte upp i. Sånt präglar ju en själv och det gjorde det ju med dig. Jag har själv svårare att ta emot än att ge bort. Det är nog från min uppfostran

Jättefina tavlor som passar ypperligt in i detta ämne. Häftiga tavlor och skulpturer du har med i inlägget. Ja du detta med arvstvister är obehagligt.

Så ser jag på saken också, har man gett bort nåt så är det bara så. Obehagliga situation sånt.

Bra skrivet av dig

Ha nu en skön tisdag
Kram från Malin

Wiper,

Tack!
Ja, jag hade en fin familj.💖
Jag har haft det på samma sätt som du Malin, ända tills en vän sade åt mig att det är ok att ta emot. Vi hade våra diskussioner om det men jag förstod och jag förstår också andra som har svårt att ta emot just på grund av hur jag själv tänkte en gång.

Tavlorna är jättefina. Nu hundra år sedan de målades.
Arvstvister kan man vara utan men ibland blir det inte så.
Det som är givet är givet. En enkel ekvation i min värld.
Tack än en gång och ha en bra tisdag du med!

Kram
Mysigt. Barnens kompisar har alltid fått mat hos oss. Inte sitta och vänta i deras rum som jag hört om. En gång sa en av dotterns kompisar när vi pratade i telefon, att jag är enda mamman som pratar! 😳
Hanneles bokparadis,

ja, visst är det mysigt att bjuda in till bords. Maten räcker alltid, även om det kanske inte är så mycket ens från början.
Jag har också hört om och vet om att det existerar att besökande barn får sitta i deras rum. Hos oss är det en självklar sak att den som kommer oberoende av ålder eller så, blir bjuden en plats vid vårt bord. Härligt Hannele att du pratar med barnen. Så ska det vara.
Annika sa…
Så fint att det var så när du var barn, Karin. Att alla fick etc.
OCH att dina barn tar med sig det och för det vidare. Jag är van mest van vid motsatsen, man satt i kompisars rum medan de åt middag. Det bara var så, inget jag tänkte på det som skumt. Sign o the times, typ. Vet ju att detta blivit omskrivet som unikt i olika forum i välden etc.
Tror säkert det ändrats mkt hemmavid sen jag var barn.

Men arvstvister har nog inte ändrats genom tiderna. Sådana kan förgöra familjer, strypa vänskaper osv. Det tar fram det fulaste fula, som du skriver.
Och auktioner efter dödsbon har jag varit på, tycker de är ganska absurda överlag. OCH ännu sjukare det du skriver om. Gett är ändå gett och då tillhör det inte givaren alls längre.
När vi gjorde oss av med min mormors gård (min mammas barndomshem) ville absolut ingen av oss ha auktion. Tack och lov för det, tycker inte om sådana efter dödsbon.

Kramar och tack för tänkvärd text!
Annika,

vi diskuterade den här saken idag vid vårt frukostbord, Uffe och jag. Vi kom underfund med att det nog handlar meravi småorter, landsorter som man finner den här typen av generositet. I städer ser det annorlunda ut..
Det har med all säkerhet ändrat en hel del också på Åland.

Arvstvister är mera klassiska, håller genom tiderna, tyvärr. Det tar fram det fulaste av allt det fula, helt rätt.
Auktioner är normalt rätt roliga tillställningar när det finns varor från olika hushåll och dödsbon. Det kan och är säkert annorlunda när det är en mindra auktion där många känner till de döda, de döda.
Uffe och hans bror gjorde det klokt för sig, de lät en auktionsfirma ta rubbet..då slapp de själva vara med på den biten. Auktionsfirmor säljer ju på ett annat sätt.

Tack Annika, Kramar!
Karin sa…
Fint inlägg som jag missat tidigare. Så sant och så väl formulerat!

Själv har jag haft turen att slippa jobbiga arvskiften. Möjligen hänger det samman med att det handlade mer om affektionsvärden än pengavärden. Vi, syskon och kusiner, har bara haft trevligt i sådana sammanhang. Det blir en extra minnesstund och en chans att berätta om den som inte längre finns med, men vars saker ofta bär på historier. Det enda problemet var allt som ingen ville ha. Då gjorde vi plus och minuslistor och för varje plus måste man ta ett minus.

Men jag har hört talas om bittra fejder och syskon som aldrig mer talat med varandra. Så sorgligt!

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio