Jag har aldrig blivit fattig...

 av att dela med mig. 

Henrique Franco, Menina dos Tabaibos, år 1923

Det var en självklarhet i min barndomsfamilj, som man gott och väl kunde räkna till fattig vad gällde det ekonomiska och det materiella, att vi delade med oss av det vi kunde dela med oss av till den som behövde det. Det var rätt så många som fick plats vid vårt matbord i middagstid, inte samtidigt men sammanlagt. Satt vi och åt och det knackade på dörren så bjöds den personen in för att sätta sig ner och äta tillsammans med oss. Det hörde till. Det var inget märkligt med det. Maten räckte till, vi delade ljuvt och lätt. Vi var rika på vårt sätt. 

Så har det fortsatt för mig också genom livet. Jag har aldrig varit rik men rik nog att dela med mig av det överflöd jag har och har haft. Troligen är det en prägel förstås, eftersom jag har vuxit upp på det sättet. Bakade mamma bröd, fick jag gå med ett par kakor till grannen/grannarna. Ett tag efteråt gjorde de någonting liknande, vi fick någonting vi också. Man gav och man tog. Det kändes aldrig som ett tvång, det kändes hur naturligt som helst. Man delade med sig för att man ville göra det av hjärtat.  

Henrique Franco, A blusa azul- 1920

Så gör jag än i denna dag och jag har aldrig räknat med att få någonting tillbaka, men jag får, kanske inte av den som har fått något av mig/ av oss, men av någon annan. Man brukar tala om karmalagen. Man får igen det man ger, oberoende av om det är bra eller dåligt. 

Så tänker jag förstås inte när jag delar med mig, men visst känner jag till orden som så och vad de betyder. Mina barn fungerar likadant, det är en självklarhet för dem också att dela med sig åt andra. 

Henrique Franco

Att mina tankar rör sig  i de här banorna kom sig av att jag läste Anna i Portugals julkalender från den 8 december om när Djävulen träder in.

När någon har dött och otrevliga arvstvister uppstår. Jadå, jag har varit med om det, även om jag avsade mig mitt arv efter mina föräldrar men jag har ärvt på annat sätt och funnits på nära håll vid andra som har ärvt och har varit med om mycket fula händelser.  

På Åland heter det att när Gud kommer med döden, kommer fan med arvingarna. Och nog är det så många gånger. Jag har också varit med om att folk "ärver" redan innan någon har dött, att de går omkring i sina föräldrars hem och ser ut vad som ska bli deras, som de räknar till sitt redan innan föräldrarna har dött, ibland många år innan.  Girigheten lyser ofta i ögonen på dem. 

Jag vet inte särskilt mycket om denna velourgubbe men han har tagit av sig ett djurhuvud..

Man kan inte räkna med att man äger det som ens föräldrar äger; man har inte rätt till någonting innan och inte ens efteråt innan dödsboet är uppklarat. Då gäller lagen och den ska följas. 

Avundsjukan, missunnsamheten som uppstår många gånger är så deprimerande, så mördande sorglig. Hur många familjer är det inte som har splittrats på grund av arvstvister ? Hur många är inte de advokater som har blivit rika på kuppen när arvingar strider. Jag har vänner som är jurister och de har berättat rätt så skrämmande saker om hur det kan bli när någon dör och arvet ska fördelas. Strider kostar när jurister ska med in i det hela för att reda upp och kvar står oftast arvingarna där utan att ha fått varken det ena eller andra på grund av sina girigheter/stridigheter. 

Francisco Franco, Adão e Eva 1923

Jag ärvde en fastighet med ett hus fullt av mångt och mycket. Jag var inte släkt med den döda men hon hade testamenterat en stor del av allt det hon ägde åt mig och min familj. Hon tog mig handgripligt till sin dotter när jag följde min riktiga mor till graven.  H.  steg rakt ut från bänkraden i gången där jag gick bakom kistan, hon tog min utsträckta hand och så sade hon, att nu blir du min dotter! Min riktiga mor och H, hade känt varandra i många, många år och brukade skämta om att de hade en dotter (mig) tillsammans. 

Jag fanns bredvid H.  redan många år innan den händelsen och senare ända till hennes sista andetag som jag andades tillsammans med henne. Jag höll henne i handen när hon släppte greppet om livet. Vi var de bästa vänner, vi blev som mor och dotter.

Finaste H, du finns i mitt hjärta för evigt! 

Vi höll auktion på allt lösöre och många kom för att ropa in saker. Själv stod jag i den ärvda trädgården och serverade kaffe och bröd för den som ville ha förfriskningar och blev åskådare till ett teaterspel av sällan skådat slag. Att folk ropade sig hesa på att få köpa en potatishacka, en yxa och liknande för mycket mera pengar än vad de kostade i affären, det kunde jag ta. I auktionsstridens hetta tappar man ofta besinningen för att man vill/ska vinna budet, ja, det blir rent ut sagt komiskt. 

Men när det stiger fram en människa ur en hop och ropar "att den där saken fick den döda av mig, den är min! "och sedan kräver av auktionsförrättaren att hon ska ha den, då är det inte roligt längre. Då blir det enbart absurt. Givet är givet. Så tänker i alla fall jag. Har jag givit något åt någon så är det inte mitt längre, inte ens i tanken. Det hände rätt mycket underligt under den auktionen där auktionsmäklaren såg helt ställd ut ibland. Han såg rådfrågande på mig och jag sade låt det gå, jag bryr mig inte, bara för att auktionen skulle kunna fortsätta. 

Saker har aldrig ägt mig

Till och med en gammal ganska liten gravsten som hade hittats på vinden fick en man att börja gråta. Han kände inte alls den som hade dött över hundra år tidigare, inte ens H. hade gjort det, men likväl så kände han släktskap och gjorde en stor affär av gravstenen som inte alls var med till försäljning av dödsboet. Den kom fram i misstag när de som assisterade bar ut saker som skulle auktioneras ut. 

Men i samklang med auktionsförrättaren lät vi mannen få gravstenen.  Med båda armarna runt stenen, efter en död person som han inte kände alls, ingen av oss gjorde det, gick han gråtande därifrån. Han ansåg, på grund av ett visst släktskap med den döda, att det var han som skulle ha ärvt allt det vi hade gjort. Vilket skådespel jag fick vara med om . Det blev både skrattretande och patetiskt men framför allt mest sorgligt ändå.  När alla hade gått hem efter auktionen satt kvinnan som ropade att hon skulle ha det som hon hade gett, kvar i trädgården, väntande på skjuts. Hade hennes ögon kunnat mörda mig då, så skulle inte det här inlägget alls ha blivit skrivet. 

Vilken avundsjuka vi fick känna på för att vi hade ärvt det andra människor ansåg att vi inte skulle ha ärvt. 

Vi var oskyldiga.  Det var inte vi som hade skrivit testamentet, det var den som hade dött som hade gjort det. Det var hennes sista vilja det handlade om. Hon ville ha det så. 

Men vettet försvinner sådana här gånger hos folk som tror sig veta och anser hur det borde ha varit. Så mycket fulhet som vi fick vara med om, så mycket elakhet, så mycket förtal som inte stämde alls. Jag tycker enbart synd om dem som fungerar så. Det är människor, fattiga i själen som är så giriga att de tappar vett och sans. 

Jag  tänker inte ta upp de arvstvister som Uffe har varit med om. De var riktigt, riktigt otrevliga. Det finns människor som blandar sig i sådant de inte har någonting att göra med alls, tråkigt nog.

Människan är ett troll många gånger, ett girigt troll. Det de där trollen inte förstår är att de sårar andra djupt mitt inne i en sorgeprocess som arvingen har. Saker betyder ingenting alls när en kär anhörig har dött men att sedan också kämpa mot den här typen av girighet och ondska är bara för mycket. Folk borde veta hut!  

Det är sådana stunder jag stiger åt sidan för att bara titta på och tänker att det man sår får man skörda. 

Den som har dött tar ingenting med sig dit den går. Detsamma gäller oss alla. Vi som lever nu kan inte heller ta någonting med oss den dagen det är dags .

Men vi kan om vi vill, lämna vackra minnen efter oss hos andra, om vi förstår att ta vara på livet, fylla det på rätt sätt utan att ha allt det där materiella i högsta prioritet som ändå inte kan ge oss den där eftertraktade lyckan. 

Rikedom finns på ett helt annat plan. Den rikedomen ryms i hjärtat och den har en förmåga att växa mera man delar med sig av åt andra av den . 

Så här blev det idag. Jag bara lät "pennan" gå..

Fotona är dels från ett konstmuseum i vår närhet. Bröderna Franco var skickliga konstnärer. Jag ska gå dit igen, tanka mig ordentligt av det vackra, fina som jag vet att finns där av deras konst och dela med mig av åt er andra. 

De andra fotona tog jag den 21 juli i år då vi gick en levada nära Camacha, Uffe och jag. 

                                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira