alltså Segunda-feira här, måndag hos många andra, så städade jag det lilla förrådet som vi har i anknytning till sovrummet. Där finns också en antydan till ett fönster eller något som en gång har varit det innan någon har byggt till på ett eller annat sätt. Det är de sneda takens förråd. Grannen har sin innertrappa ovanför vårt tak i förrådet. Tidigare visste jag exakt vad klockan var när Z. for på jobb. Nu är det lugnt sen hon blev pensionär, så ingen går i trappan den tiden på morgonen längre. Betong leder ljud väldigt lätt. Oisolerat är det som i de flesta hus här i Funchal.
Tidigare ägaren till vår lägenhet, tyckte att vi kunde ha ett badrum med badkar där i det lilla låga förrådet. En galen idé i vårt tycke, när det finns ett badrum vägg i vägg som fungerar hur bra som helst med duschkabin osv...Men ett litet sovrum för något barnbarn kunde det vara någon gång. Om fönstret skulle gå att öppna så får man utsikt rakt in i vår duschkabin. Nu finns det förstås ingen chans till det, det är både murade och kakellagda mycket täta väggar som stänger till ordentligt. Den tidigare ägaren hade "fönstret" till att hänga smycken i. Jag har låtit det vara så där som det är, bara låtit måla det vitt, tills jag vet vad som ska pryda den biten av väggen. Återigen önskar jag att jag visste hur huset såg ut från första början. Något jag troligen aldrig får veta.
Någon skriver jag, för ingen vet egentligen. Huset är gammalt, riktigt hur gammalt vet man inte heller och det har byggts till många gånger om, därför är det spännande.
Vi har blivit med katt!
Där sparkossorna tillfälligt stod som ett stoppmärke finns nu Bull med två möss.
Alla tre är av gjutjärn. Mössen anlände idag och har inte blivit döpta ännu.
Helt naturligt så tar man en liten runda runt djuren och klarar sig från tå-ont och klinkersen
som sticker ut lite väl mycket klarar sig den också.
Att Bull heter Bull har sin förklaring. Vi har flera postutbärare, beroende på, men en av dem är mannen som hör till mera än någon av de andra. Francisco (hantverkarbossen) som tycks känna varevigaste en person i den här stan, stod nere i trappan hos oss när "o carteiro" kom en dag och då sade han åt oss att det är Bill som kommer.
Ingen räkning tack! svarade jag med ett skratt, men det var ju bara vår postutbärare som kom med ett paket. Det var Bill som kom med Bull. Så blir saker döpta här hos oss. Tungt var paketet men förstås, är Bull av gjutjärn så är han tung.
Idag är det helt fritt från stormkvinnan Claudia. Solen lyser igen, kryssningsfartygen ligger vid kaj och allt är som det ska vara.
Det vackra segelfartyget
Santa Maria Manuela ligger också vid kajen, det enda fartyg som gör mig nyfiken, Jag har varit ombord på henne och har bilder från det besöket någonstans i arkivet.
Eftersom det är november så måste det till ett par extra färgsprakande foton också med tanke på
LillaSysters tema. Vi åt "rester" , förskönade rester, till middag. Vi åt pasta bolognese på söndag till middag och det blev mat över, så en stor paprika halverades, förvälldes en kort stund och fylldes med den goda såsen, lite pasta och så ost på, in i ugnen och så grönsaker till . Faktum är att vi inte orkade äta upp allt. Gröna bönor är en favorit här hos oss. Imorgon fortsätter förskönandet av bolognese-såsen...det finns lite kvar i kylskåpet ännu.
Det blir ett klok-ord idag igen, ett ord på vägen:
Man behöver inte träffas ofta, det viktiga är att man inte tappar bort varandra.
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer