8 november-nostalgi
Vissa datum minns man mera än andra. Så är det ju i livet beroende på vad som har hänt just den dagen och så vidare. En sanning som alla känner till..
För min del glömmer jag aldrig den där märkliga ensamhetskänslan som jag plötsligt fick, en 8:de november för många år sen. Jag satt i salongen på Bio Savoy som vanligt, det var ju mitt andra hem för att mina föräldrar jobbade där, pappa som vaktmästare, mamma som biljett-riverska och städerska. Men just den kvällen kände jag plötsligt att jag var ensam. Ingenting som i sig har varit något dilemma för min del, jag trivs med att vara ensam men den här ensamheten som jag kände då, trots att jag inte var ensam i biosalongen...vi såg någon film med William Holden och Deborah Kerr minns jag...så var av ett alldeles eget slag. Den var så förtätad och olycksbådande på något sätt. Jag kände på mig att något inte var som det skulle vara.
Eftersom jag insåg att både vaktmästaren och hans fru hade försvunnit så släckte jag och låste biografen och gick hemåt när filmen var slut och alla hade gått ut. Den saken kunde jag sköta själv efter många gånger tillsammans med min pappa som alltid stängde ner i vanliga fall.
 |
| Ser ni den lilla "fågelungen" ? |
Bara ett kvarter bort bodde vi. Dimman var tjock, oerhört tjock. Hade jag inte gått den vägen så många gånger innan så kunde jag ha irrat bort mig. Men jag kom hem som jag skulle och hemma väntade upprörda toner och människor i vårt kök. En flygolycka hade hänt nära flygplatsen...Pappa var där ute förstås, plutonchef som han var i den frivilliga brandkåren. Många var där ute i dimman och letade efter flygplanet som hade störtat i skogen bredvid. Den kvällen sitter.
Känslorna, ovissheten om vilka som var med ombord, om någon hade överlevt osv....det var inte lika moderna kommunikationsmöjligheter på den tiden när det här begav sig. Det var som att vara med i en overklig film..
Så småningom ringde pappa hem och berättade, radion var på, det var fullt ös i den förskräckligt tjocka dimman. Listan på alla som hade varit med ombord gavs ut. Kanske inte till radion men åtminstone till brandkåren. Det var kaos, förtvivlan. De flesta ombord hade omkommit, bara två överlevde, flygvärdinnan och en herre A. Ombord fanns många vi kände inom familjen, bl.a min kusin Ulla samt grannen Ola som bodde i lägenheten under vår. Det var till hans bröllop med Titti som jag var brudnäbb något år innan..
Åland hade sorg, stor stor sorg och alla kände vi oss delaktiga.
Den 8 november var det datum då min mor dog; samma dag som hade varit min bror Eriks födelsedatum många år tidigare. Den dagen visste jag att hon inte var ensam när hon lämnade världen. Hon hade Erik och min syster Anna med sig...Så länge min mor levde så levde mina syskon trots att de var döda. De dog båda i en eldsvåda som riktigt små. Erik 4 år, Anna 4 månader. Krister 2 år, överlevde rökförgiftningen...jag var inte född, allt hände flera år innan jag kom till världen. Min äldsta bror Fred var hos mormor och morfar den ödesdigra dagen. Själv växte jag upp med alla mina fyra syskon, som den mest naturliga sak. Två som syntes, två som inte syntes.
Samtliga orkidéer har jag "fångat" på Boa Vista här i närheten.
Det här kom över mig för en stund sedan då jag satt ute på terrassen och stickade på sockor. Jag är systematiskt lagd, vilket man knappast kan tro när man ser sig omkring här hos oss och alla högar jag samlar på. Men det är en systematik i dem också. Ni har väl hört talas om det här med städade skrivbord? Någon har sagt att när det är tomt på skrivbordet är det tomt i hjärnkontoret. Jag tröstar mig själv lite grann nu...😉Ni skulle se mitt skrivbord!
Jag har restgarner och nu blir garnet uppstickat till sockor åt både kvinnor och män. Jag slutar nog inte förrän allt restgarn är uppstickat.. Bort med det gamla ungefär och in med varma fötter.
Det är terapi det här med att sticka för min del. Jag tycker om att ha någonting i händerna medan tankarna går eller står. Ibland gör de så också. Går på tomgång ungefär
Har ni tänkt på, förmodligen inte, men det hände att man på landsbygden på Åland såg kvinnor komma gåendes ensamma eller också två i bredd på vägen, med förkläden på, ett nystan i fickan och sticksömmen igång i händerna, medan munnarna gick samtidigt som benen gick. Sånt ser man aldrig nu för tiden. Har någon av er varit med om stickande kvinnor gåendes längs landsvägar?
Jag minns att jag var i Gottby på Åland, när jag besökte min klasskamrat Benita på Jeppas. I bykärnan såg man ofta Gottby-kvinnor, lite äldre, med sticksömmen i händerna medan de var ute på farten, på väg. Ingen rast ingen ro.
Så gick mina tankar idag. Här skiner solen, vi har en skön "sommarvärme" så mycket 8 november det än är. Så en ordningsam bild till slut av vår terrass innan jag kom ut med garnnystan och stickor.
Ha en bra kväll alla!
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
För mig är det bara ”äldsta” kompisens födelsedag.
Sticka kan jag inte. Mamma har i alla tider stickat, virkat, broderat. Det har hoppat över mig helt. Yngsta virkar och Äldsta stickar. Till mormors glädje.
God kväll!
ja, så är det och med åren bleknar även den 8:de november på sitt sätt, precis som det ska göra.
Jag har en vän här på Madeira som fyller år idag..
Jag har alltid hantverkat på något sätt så länge jag kan minnas. Du har helt säkert klarat dig hur bra som helst ändå, kan jag tänka mig. Jag har många vänner som aldrig har känt för att hantverka alls. Däremot har jag stickat åt dem medan de har gjort annat åt mig. Ge och tag..
God kväll ävenledes!
Dina bilder på orkidéerna är helt fantastiska. Gillar även dina raggsockor. Och nej, jag har aldrig sett kvinnor eller män för den delen med garn och stickor på stan. Däremot har jag sett killar sittandes på flygplatsen som virkade mössor. Det var visst inne ett tag bland manliga skidåkare att virka mössor.
Sedan gillar jag dina fyra fåtöljer skarpt. De ser härligt bekväma ut:-)
Sticka kan jag ven att virka är rena raketvetenskapen ;-)
Kram
De flesta äldre kvinnor under min uppväxt hade alltid "något för händerna" som det hette. Stickningarna och vävarna var nog även för en slags tillflykt. Nödvändigt arbete också, förstås: kläder, tyger och mattor behövdes ju. Men då var det ju desto lättare att få dra sig undan till vävstolen eller slå sig ner med en stickning med gott samvete. Kanske hade farmor med sig en stickning när hon gick upp i skogen på bete med kon?
jag har det. Konstigt nog så är det just det som har lärt mig att stå på benen många gånger. Tack BP!
Tack igen! Orkidéer är inget jag lyckas med men tack och lov så finns det gott om dem i närheten här.
Se där, det var nytt för mig att virka mössor, så kul.
De är väldigt sköna våra korgstolar. Vi gillar dem mycket.
minnen av det här slaget har vi säkert alla på något sätt. Livet det livet..
Blommorna kunde förstås ha varit med i ditt färgtema...men nästa inlägg så så är jag med.
Kram
ja, så är det för oss alla. Vi har våra datum. Ja, allt jämnar ut sig med tiden och under tiden lär man sig en hel del, får förståelse för andra.
Jag förstår dig vad gäller påskaftonens morgon och din mormor. Våra ryggsäckar har vi alla.
Raketvetenskap, härligt ord. Allt är lätt när man väl kan det.
Kram
jag tänkte på samma sätt, vi har lite samma tema. Du har så rätt, minnena är viktiga att vårda.
Du har säkert helt rätt i det att man hade stickning och vävning som en slags tillflykt. Man vilar i det arbetet medan man får något gjort. Gott samvete-jobb.
Ser synen av en kvinna med stickningen med sig när hon förde kon till betet. Du kanske ska måla den?
så är det och idag blev en sådan dag för min del. Sorg, ja, men också glädje. Alla dagar har sitt.
Det går nog inte att föreställa sig vad mina föräldrar gick igenom...min mor bar dem alltid med sig, trots att det var på dagen femtio år sen Erik föddes när hon själv dog. 46 år lång tid men som de, båda två lärde sig och mig så mycket av.
Spiralsockor...det kan vara något för mig det också. Kram till dig med Gunnel!