8 november-nostalgi

Vissa datum minns man mera än andra. Så är det ju i livet beroende på vad som har hänt just den dagen och så vidare. En sanning som alla känner till..

För min del glömmer jag aldrig den där märkliga ensamhetskänslan som jag plötsligt fick,  en 8:de november för många år sen. Jag satt i salongen på Bio Savoy som vanligt, det var ju mitt andra hem för att mina föräldrar jobbade där, pappa som vaktmästare, mamma som biljett-riverska och städerska. Men just den kvällen kände jag plötsligt att jag var ensam. Ingenting som i sig har varit något dilemma för min del, jag trivs med att vara ensam men den här ensamheten som jag kände då, trots att jag inte var ensam i biosalongen...vi såg någon film med William Holden och Deborah Kerr minns jag...så var av ett alldeles eget slag. Den var så förtätad och olycksbådande på något sätt. Jag kände på mig att något inte var som det skulle vara.

Eftersom jag insåg att både vaktmästaren och hans fru hade försvunnit så släckte jag och låste biografen och gick hemåt när filmen var slut och alla hade gått ut. Den saken kunde jag sköta själv efter många gånger tillsammans med min pappa som alltid stängde ner i vanliga fall. 

Ser ni den lilla "fågelungen" ?

Bara ett kvarter bort bodde vi. Dimman var tjock, oerhört tjock. Hade jag inte gått den vägen så många gånger innan så kunde jag ha irrat bort mig. Men jag kom hem som jag skulle och hemma väntade upprörda toner och människor i vårt kök.  En flygolycka hade hänt nära flygplatsen...Pappa var där ute förstås, plutonchef som han var i den frivilliga brandkåren. Många var där ute i dimman och letade efter flygplanet som hade störtat i skogen bredvid. Den kvällen sitter.  

Känslorna, ovissheten om vilka som var med ombord, om någon hade överlevt osv....det var inte lika moderna kommunikationsmöjligheter på den tiden när det här begav sig. Det var som att vara med i en overklig film..

Så småningom ringde pappa hem och berättade, radion var på, det var fullt ös i den förskräckligt tjocka dimman. Listan på alla som hade varit med ombord gavs ut. Kanske inte till radion men åtminstone till brandkåren. Det var kaos, förtvivlan.  De flesta ombord hade omkommit, bara två överlevde, flygvärdinnan och en herre A. Ombord fanns många vi kände inom familjen, bl.a min kusin Ulla samt grannen Ola som bodde i lägenheten under vår. Det var till hans bröllop med Titti som jag var brudnäbb något år innan.. 

Åland hade sorg, stor stor sorg och alla kände vi oss delaktiga. 

Den 8 november var det datum då min mor dog; samma dag som hade varit min bror Eriks födelsedatum många år tidigare. Den dagen visste jag att hon inte var ensam när hon lämnade världen. Hon hade Erik och min syster Anna med sig...Så länge min mor levde så levde mina syskon trots att de var döda. De dog båda i en eldsvåda som riktigt små. Erik 4 år, Anna 4 månader. Krister 2 år, överlevde rökförgiftningen...jag var inte född, allt hände flera år innan jag kom till världen. Min äldsta bror Fred var hos mormor och morfar den ödesdigra dagen. Själv växte jag upp med alla mina fyra syskon, som den mest naturliga sak. Två som syntes, två som inte syntes. 

Samtliga orkidéer har jag "fångat" på Boa Vista här i närheten.

Det här kom över mig för en stund sedan då jag satt ute på terrassen och stickade på sockor. Jag är systematiskt lagd, vilket man knappast kan tro när man ser sig omkring här hos oss och alla högar jag samlar på. Men det är en systematik i dem också. Ni har väl hört talas om det här med städade skrivbord? Någon har sagt att när det är tomt på skrivbordet är det tomt i hjärnkontoret. Jag tröstar mig själv lite grann nu...😉Ni skulle se mitt skrivbord! 

Jag har restgarner och nu blir garnet uppstickat till sockor åt både kvinnor och män. Jag slutar nog inte förrän allt restgarn är uppstickat.. Bort med det gamla ungefär och in med varma fötter.

Det är terapi det här med att sticka för min del. Jag tycker om att ha någonting i händerna medan tankarna går eller står. Ibland gör de så också. Går på tomgång ungefär

Har ni tänkt på, förmodligen inte, men det hände att man på landsbygden på Åland såg kvinnor komma gåendes ensamma eller också två i bredd på vägen, med förkläden på, ett nystan i fickan och sticksömmen igång i händerna, medan munnarna gick samtidigt som benen gick. Sånt ser man aldrig nu för tiden. Har någon av er varit med om stickande kvinnor gåendes längs landsvägar? 

Jag minns att jag var i Gottby på Åland, när jag besökte min klasskamrat Benita på Jeppas. I bykärnan såg man ofta Gottby-kvinnor, lite äldre, med sticksömmen i händerna medan de var ute på farten, på väg. Ingen rast ingen ro.

Så gick mina tankar idag. Här skiner solen, vi har en skön "sommarvärme" så mycket 8 november det än är.  Så en ordningsam bild till slut av vår terrass innan jag kom ut med garnnystan och stickor. 

Ha en bra kväll alla!

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira