Bladen faller...

 


Hösten syns här också..

Kapoken blommar vackert men sjunger på sista versen, det konstaterade jag där jag stod i det öppna fönstret på centro Saúde på Rua do Bom Jesus i onsdags vid ettiden. 


Jag väntade på U. som var inne hos doutora Cristina. U. har mått dåligt ett tag så den tid han hade inbokad i november ville han ha tidigarelagd vilket gick att ordna efter ett tag.

 

Efter en stund kom Dra C. ut till mig och berättade att hon hade beställt ambulans till Hospital Dr. Nélio Mendonça. Utan att gå in på desto flera detaljer så satt jag en stund senare tillsammans med en medföljande sjuksköterska och U. sittandes i rullstol i en ambulans som i ilande fart efter en stund landade vid akutintaget. 


Sé-katedralen

Vi gjorde stora ögon både U. och jag. Så mycket folk det var där, så många bäddar med sjuka personer som skulle undersökas, så många som satt i rullstol, så många som var med som familjemedlemmar och så alla i sjukhuspersonalen, klädda i gult, grönt och blått. Ambulanser som kom och for iväg i skytteltrafik... folk som hade ramlat och brutit sig än här än där..            

Utsikt från hälsocentralen Saúde

Till allra först upplevde jag det som ett fullständigt kaos men efter ett tag märkte jag att det fanns en stenhård ordning i allt detta och alla var vänliga, proffsiga. Trots att sjukhuset är gammalt och slitet så fick de ihop allt på ett helt otroligt sätt. Det spelade ingen roll vem ur personalen man hade att göra med. De behöll ett vidunderligt tålamod, med vänlig blick, humor och små uppmuntrande leenden emellanåt. 

Tala om hjältar!

Och de som väntade var lika förstående som personalen var. De visste att det är så här för att sjukhuset inte räcker till för alla som anländer via akuten. Inte på minuten. Många fick vänta i timmar, många timmar. U. var klar med sina undersökningar efter fyra timmar då läkaren frågade efter mig som satt i ett hus bredvid där familjemedlemmar fick vänta. Jag fick veta allt om medicinerna som skulle intas, om allt som väntar. Inte U. Han fick bara lyssna och vara snäll. Fruar har pondus här bara så ni vet.😉😉 

U räknades till emergência/akutfall, vilket han var igår. Många prov togs, röntgen, hjärtundersökningar av alla de slag och så vidare i oändlighet kändes det som. 


Jag är glad att jag fick honom med mig hem igår kväll med nya mediciner plussade till de han har sedan tidigare, någon av dem försvann och skall aldrig ätas igen. Nu väntar han på tid till en specialist...och sen ska han iväg till Dra Cristina igen. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. De tar hand om sina patienter här. Jag är full av beundran med tanke på hur många det finns som behöver vård.



 Alla korridorer på sjukhuset som jag såg var fullständigt packade av sängliggande patienter som det inte finns rum för. Universitetssjukhuset som byggs nu, behövs verkligen och då finns det många sjukhus på den här ön, men trots allt detta till synes kaosartade, fanns det ordning, omtanke och värme. Säkert finns det undantag som alltid men jag såg inte till något sådant igår i alla fall. 

En skön femriggare stävade ut mot öppet hav i tisdags just innan solen försvann i havet.

Folk orkade skratta..Den sjuksköterska som skulle ta bort nålarna från U.:s arm och hand, blev plötsligt inträngd mellan några sängar som var på väg än hit än dit med patienter. Där stod hon i en fyrvägskorsning med sängar överallt runt omkring sig. Blev hon arg? Nej, då, hon skrattade. Sen när hon kom loss från sängklämman vinkade hon U. till sig. Jag kan inte förklara för er hur det egentligen var där. Jag tog förstås inte några foton alls. Det finns gränser. En känsla av fältsjukhus i krig fanns där. 

Men vilka människor vi fick vara med om! 

Vi var helnöjda med vården och U. mådde mycket bättre efter sina timmar där. Det var mycket nära att den här dagen hade kunnat vara en dag av sorg men tack och lov så blev det inte så. Jag är så oerhört tacksam, vi är det båda två och flera med oss. 

Jag försöker samla ihop mig. Än gråter jag, än skrattar jag och är helt "tonta i cabeça", yr i huvudet som grannarna ovanför oss säger när jag har fått ett glas likör av dem. Jodå, det hände igen...och jag är glad att jag har en ledstång att hålla mig i när jag går ner för trappan från dem. Senaste gång hade jag en hel flaska hemlagad tangerinalikör med mig i ena handen...jag som knappt dricker någonting alls. Hur kan det bli så här? Hur gör de? frågade U. som aldrig har lyckats med det grannarna lyckas med. Att få mig att dricka likör. Jag konstaterar att vi har en likörfabrik ovanför oss..Det här huset är spännande. 

En annan granne kom med Brasilian Starfish åt oss här om dagen. Den klarar jag bättre av att äta än att dricka likör, men ibland måste man offra sig och bli lite tonta i cabeça 

                                               ***************************

Det här är en av orsakerna till att jag har varit frånvarande ( inte på grund av likören) under den senaste tiden. Jag ska ta igen läsandet under inkommande helg och kommer på besök till dem jag brukar besöka.


    Idag fyllde vi fruktskålen igen. Den var helt tom för ovanlighetens skull.


    Ha det bäst alla!

                                           Karin Eklund, Funchal, Madeira


Kommentarer

BP sa…
Oj då, vilken pärs!!! Är så otroligt glad att allt gick så bra som det gick med U. Vet inte hur det är på akutmottagningar i nollåttaområde nuförtiden, men jag vet att fyra timmar inklusive undersökningar är väldigt kort tid.
Hursomhelst så hoppas jag innerligt att allt är under kontroll med U nu. Han måste ju må bättre eftersom han fick följa med dig hem... Många krya på kramar till U och lika många styrkekramar till dig:-)

PS. Bladen eller om det är löven fallen här också. Lägg duggregn och mörker på det, så vet du hur fulhösten ser ut här;-) DS.
femfemman sa…
Jobbiga timmar/dagar. Med vilken ömhet du berättar om er sjukvård. Nu hoppas vi att allt går åt rätt håll och att doktorn är nöjd vid nästa besök.
Vackra bilder på hösten hos er. Kram
Znogge sa…
Vilken tur att U:s läkarbesök gick att tidigarelägga och att han blev så väl omhändertagen både hos sin läkare och sedan på sjukhuset. Det är fint att läsa att mitt i det som först upplevdes som kaos så fanns det ändå en tydlig struktur samt en värme och en omtanke. Sedan är det bra att ett nytt universitetssjukhus byggs. Nu hoppas jag att det går på rätt håll.

Kram
Eval8 sa…
Det var ju skönt att U’s läkarbesök kunde tidigareläggas! Även om det låter kaotiskt, så låter det ändå som positiv kaos! Kan riktigt se myllret av människor när jag läser.
Hoppas att U mår bättre och bättre.
Likören låter stark 😵‍💫
Trevlig fredag!
Vad bra han fick den hjälpen han behövde, och snabbt! Hälsa honom så gott. Ha en skön helg med mycket chili i maten, mums. Kram
LillaSyster sa…
Jag sitter här och håller andan.... tur att det slutade lyckligt och att han fick komma intill snabbt. Förstår mycket väl att tankarna snurrar. Hoppas att U fortsatt mår bättre. Ta hand om er nu och vila några dagar, bloggarna finns kvar att läsa då tid infinner sig. Kram
Annika sa…
Jag är som Lillasyster ovan, satt och höll andan genom hela ditt inlägg. Tack och lov att det slutade bra, och så fint att ni bägge prisar den vård nu fick. Organiserat kaos alltså. Karin, nu hoppas jag ---av hela mitt hjärta--att allt bara ska få löpa på lugnt och fint med U. OCH med dig. NU vill jag bara önska er bägge en mycket lung och fin helg med god mat och lite skratt ibland. Kramar kramar i massor till et bägge!!!!!
Vilken tur att läkarbesöket gick att tidigarelägga och att de är så otroligt måna om sina patienter. Du beskriver det så fint, trots att det är trångt och stressigt så månar de om patienterna. Och vilken otrolig tur att allt gick bra. Jag måste säga att jag satt med hjärtat i halsgropen och läste ditt inlägg.
Chilin du fick liknar de jag odlar men mina heter Jamaican Bell. Mina ostfyller jag och gratinerar i ugnen. Har massor på gång som ska ostfyllas och läggas i frysen. Bara att plocka fram och gratinera när man är sugen. Mina är inte så starka men det kanske din sort är. Om de inte är för starka rekommenderar jag att försöka ostfylla dem och gratinera i ugnen.


Kram
Guldkryckan sa…
Oj, de verkar väldigt stresståliga där hos er, skickar en beundrande tanke ner till ert sjukhus.
Fint att det slutade bra där, de tar hand om er på ett bra sätt verkligen ju.

Lycka till med allt och ett stort krya på dig till din make.
♥️ ♥️ ♥️ så skönt det gick bra, fin sjukvård Ni har 👍 krya på kramar till U 🤗 var rädda om varandra kram åsa
Anonym sa…
Fint läsa om ordning, reda, noggrannhet, skicklighet och inte minst vänlighet i det akuta. Så bra att Uffe kom in direkt och blev vidarebefodrad. Fattade jag rätt att det stod om livet om inte vården gavs?
Varm kram åt er båda och hell och lycka nya mediciner och tiilfrisknande åt Ulf ❤️
Tove sa…
Inte anonym 🤓
BP,

ja, det blev en överraskande men inte helt oväntad pärs...jag hade ju sett redan innan att det var långt ifrån bra.
U. var akutfall och fick god service genast men provsvaren tog sin tid att få. De var många många där så det gick ändå snabbt med tanke på ca 4 timmar.
Tack, han mår mycket bättre nu och väntar på specialist-tid. Tack för alla kramar till oss båda.
Kram även till dig där duggregn och mörker råder...även här hos oss har regnperioden tagit sig in.
femfemman,

ja, det är jobbiga timmar medan allt pågår.
Tack Anna-Lena! Vi gör så!
Tack och Kram!
Znogge,

Ja, verkligen och vi hade möjlighet att ta oss till akuten annars också men det är bättre att ha en läkarremiss i bakfickan. Köerna är så oerhört långa av folk som behöver hjälp.
Det var en omstörtande upplevelse men med positiv klang. Den här ön behöver Universitetssjukhuset, de äldre sjukhusen börjar bli för trånga och slitna. Tack!
Kram
Eval8,
Ja, verkligen. Positivt kaos mitt i allvaret. Han mår bättre nu tack vare medicineringen. Sen återstår att få en diagnos så småningom.
Likören är drygt 40%...stark så in i attan för min del..Flaskan jag fick med mig delar jag ut i små portioner åt vänner som gillar likör.
Tack och ha en fin lördag!
Anna i Portugal,

ja, vi är jätteglada för det. Det var mycket akut. Tack detsamma till er båda, Uffe hälsar och tackar! Kram
LillaSyster,

Ja, det var verkligen i grevens tid U. fick hjälp..akuten hade vi kunnat ta till men nu blev det ännu bättre att komma dit via läkarremiss. U. mår fortsatt bättre, tack vare den nya medicineringen som plussades till. Tack igen och kram ävenledes!
Annika,

Jag kan förstå att ni kände så, jag själv har börjat andas lugnare nu..det var en pärs. Vården här är bra, mycket bra. De är hjältar i ordets rätta bemärkelse med tanke på att deras arbetsplatser är trånga m.m. De sköter om patienterna, verkligen. Tack Annika, många kramar från oss båda!
Anita, de fyra blomsterhaven,

Vi har mycket att vara tacksamma för här. Jag förstår knappt att de klarar av biffen så bra som de gör men det är förstås det bästa sättet att klara av den med lugn och förståelse...de är otroliga.
Jag tror faktiskt att det är Jamaican Bell, eller trodde det. Givaren sade annat...Tack för tipset, jag minns att du har berättat om det tidigare, tar till mig.
Det passar utmärkt för min del att ostfylla dem och gratinera dem. Tack än en gång!

Kram
Guldkryckan,

De är stresståliga här, tar mycket med humor och glimten i ögat för att lugna patienter och hela omgivningen, ändå vet man att de är fullt koncentrerade på patientens tillstånd. Det syntes . Respektfullt.
Tack snälla du!
Ha det bäst!
nalta norrland,

Ja, jag kan bara hålla med om det. Tack för kramarna till U.
Tack detsamma Åsa!
Kram
Tove,

De är på rätt plats dessa vårdande personer. Ja, du fattade helt rätt.
Varm kram även till dig, tack! 🤗💕
Märtha sa…
Hälsa U!!! Av hela mitt hjärta och lite till! Jag skulle på rak arm kunna räkna upp ett halvdussin kvinnor som har lite eller mer "skraltiga" gubbar i min närmaste krets. Man är i den åldern. Idag var jag på den femte begravningen sen 15 oktober 2024. Endast den var riktigt nära. Och alla totalt olika, även om tre varit här i kapellet i Borgå. Närmsta grannen, B:s ex-svåger, avled i somras, och nu har hans 30-åriga barnbarn blåst ut hela huset och bygger det enligt hur han vill. Intressant att följa med! Jag har förvarnat om min nyfikenhet.. Nu är jag köränka, B är i Vasa, kommer hem i morgon kväll. Och ugnen har gått på 50 grader i en vecka minst, chilitorkning med medföljande ångor...
Märtha,

U. hälsar tillbaka och säger att än så hänger han med...nu har han varit nära döden sex gånger och tänker bli allra minst som katten med nio liv. Men exakt, vi är i den åldern...Så kul att du får följa med uppbyggnaden av interiörandet av huset...spännande, sånt är roligt att få följa med på. Chiliångor..kan man bli hög på dem? Berusad eller så...det måste vara härligt att bo hos dig.
Paula sa…
Men kära vän! Nu blev det väl onödigt dramatiskt, så oroligt för er bägge innan läget kom under kontroll! Visst är sjukvårdspersonalen guld värda världen om, enda stället jag inte blev väl bemött var i Italien då min dotter blev sjuk. Förstår att du känner oro när makens hälsa sviktar, jag håller förstås alla tummar för att han snart ska vara sig lik och må bra igen. Jag har också varit ganska frånvarande, lite kris inom familjen som jag inte ännu vet hur det ska sluta, men jag försöker få till en så normal vardag som jag bara kan ändå. Det går upp och ner i livet, lyckliga äro de saktmodiga, men det är verkligen inte jag. Hälsa din fina make och livskamrat och önska god bättring! Kram från pörtet
Paula,

äntligen är jag här inne igen. Det är mycket just nu...
Ibland blir livet dramatiskt och vi har en viss vana av att det blir så både U. och jag. Han kom i grevens tid och fick den behövliga första hjälp han behövde. Sjukvårdspersonalen är guld värd...
Tack snälla du, U. är på bättringsvägen och rejält men än så länge vet vi inte vad som felades..kanske och troligtvis hjärtat. Kardiologen ska säga sitt och snart får U. tid. Under tiden har han bra mediciner som hjälper honom ..
Hoppas Paula att krisen inom familjen löser sig på bästa sätt. Man kan bara stå bredvid och finnas till när sånt händer, upplåta sitt hjärta och sin axel, sina kramar. Lycka till på alla sätt. Livet är. Tack snälla du och många kramar från oss båda här på gränden!
Susjos sa…
Men snälla nån, så jobbigt för din make, och tufft för dig också såklart! Va bra att han fick en tid hos sin läkare tidigare, och att hon såg till att han snabbt fick åka intill sjukhuset! Vilken pärs förstår jag!
Varma Kramar till er båda!

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Fader vår-trädet

Öronbedövande