Bladen faller...

 

Hösten syns här också..

Kapoken blommar vackert men sjunger på sista versen, det konstaterade jag där jag stod i det öppna fönstret på centro Saúde på Rua do Bom Jesus i onsdags vid ettiden. 

Jag väntade på U. som var inne hos doutora Cristina. U. har mått dåligt ett tag så den tid han hade inbokad i november ville han ha tidigarelagd vilket gick att ordna efter ett tag.

 

Efter en stund kom Dra C. ut till mig och berättade att hon hade beställt ambulans till Hospital Dr. Nélio Mendonça. Utan att gå in på desto flera detaljer så satt jag en stund senare tillsammans med en medföljande sjuksköterska och U. sittandes i rullstol i en ambulans som i ilande fart efter en stund landade vid akutintaget. 

Sé-katedralen

Vi gjorde stora ögon både U. och jag. Så mycket folk det var där, så många bäddar med sjuka personer som skulle undersökas, så många som satt i rullstol, så många som var med som familjemedlemmar och så alla i sjukhuspersonalen, klädda i gult, grönt och blått. Ambulanser som kom och for iväg i skytteltrafik... folk som hade ramlat och brutit sig än här än där..            

Utsikt från hälsocentralen Saúde

Till allra först upplevde jag det som ett fullständigt kaos men efter ett tag märkte jag att det fanns en stenhård ordning i allt detta och alla var vänliga, proffsiga. Trots att sjukhuset är gammalt och slitet så fick de ihop allt på ett helt otroligt sätt. Det spelade ingen roll vem ur personalen man hade att göra med. De behöll ett vidunderligt tålamod, med vänlig blick, humor och små uppmuntrande leenden emellanåt. 

Tala om hjältar!

Och de som väntade var lika förstående som personalen var. De visste att det är så här för att sjukhuset inte räcker till för alla som anländer via akuten. Inte på minuten. Många fick vänta i timmar, många timmar. U. var klar med sina undersökningar efter fyra timmar då läkaren frågade efter mig som satt i ett hus bredvid där familjemedlemmar fick vänta. Jag fick veta allt om medicinerna som skulle intas, om allt som väntar. Inte U. Han fick bara lyssna och vara snäll. Fruar har pondus här bara så ni vet.😉😉 

U räknades till emergência/akutfall, vilket han var igår. Många prov togs, röntgen, hjärtundersökningar av alla de slag och så vidare i oändlighet kändes det som. 

Jag är glad att jag fick honom med mig hem igår kväll med nya mediciner plussade till de han har sedan tidigare, någon av dem försvann och skall aldrig ätas igen. Nu väntar han på tid till en specialist...och sen ska han iväg till Dra Cristina igen. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. De tar hand om sina patienter här. Jag är full av beundran med tanke på hur många det finns som behöver vård.

 Alla korridorer på sjukhuset som jag såg var fullständigt packade av sängliggande patienter som det inte finns rum för. Universitetssjukhuset som byggs nu, behövs verkligen och då finns det många sjukhus på den här ön, men trots allt detta till synes kaosartade, fanns det ordning, omtanke och värme. Säkert finns det undantag som alltid men jag såg inte till något sådant igår i alla fall. 

En skön femriggare stävade ut mot öppet hav i tisdags just innan solen försvann i havet.

Folk orkade skratta..Den sjuksköterska som skulle ta bort nålarna från U.:s arm och hand, blev plötsligt inträngd mellan några sängar som var på väg än hit än dit med patienter. Där stod hon i en fyrvägskorsning med sängar överallt runt omkring sig. Blev hon arg? Nej, då, hon skrattade. Sen när hon kom loss från sängklämman vinkade hon U. till sig. Jag kan inte förklara för er hur det egentligen var där. Jag tog förstås inte några foton alls. Det finns gränser. En känsla av fältsjukhus i krig fanns där. 

Men vilka människor vi fick vara med om! 

Vi var helnöjda med vården och U. mådde mycket bättre efter sina timmar där. Det var mycket nära att den här dagen hade kunnat vara en dag av sorg men tack och lov så blev det inte så. Jag är så oerhört tacksam, vi är det båda två och flera med oss. 

Jag försöker samla ihop mig. Än gråter jag, än skrattar jag och är helt "tonta i cabeça", yr i huvudet som grannarna ovanför oss säger när jag har fått ett glas likör av dem. Jodå, det hände igen...och jag är glad att jag har en ledstång att hålla mig i när jag går ner för trappan från dem. Senaste gång hade jag en hel flaska hemlagad tangerinalikör med mig i ena handen...jag som knappt dricker någonting alls. Hur kan det bli så här? Hur gör de? frågade U. som aldrig har lyckats med det grannarna lyckas med. Att få mig att dricka likör. Jag konstaterar att vi har en likörfabrik ovanför oss..Det här huset är spännande. 

En annan granne kom med Brasilian Starfish åt oss här om dagen. Den klarar jag bättre av att äta än att dricka likör, men ibland måste man offra sig och bli lite tonta i cabeça 

                                               ***************************

Det här är en av orsakerna till att jag har varit frånvarande ( inte på grund av likören) under den senaste tiden. Jag ska ta igen läsandet under inkommande helg och kommer på besök till dem jag brukar besöka.

    Idag fyllde vi fruktskålen igen. Den var helt tom för ovanlighetens skull.

    Ha det bäst alla!

                                           Karin Eklund, Funchal, Madeira